lördag 20 mars 2010

Miljöpartiet är de rödgrönas motor


Drömmen att regera är drivmotorn i Miljöpartiet. Efter tjugo års nötande i riksdagen vill de få möjlighet att påverka på riktigt. Dessutom att även på sikt minska socialdemokraternas inflytande över Sverige. Det låter väl rimligt?

Men om man går in i ett samarbete för att minska den största partens inflytande är samarbetet byggt på felaktiga grunder. Det samarbetet kommer snart att gnissla. Den största parten i samarbetet, som då är utmanad, kommer göra det mesta för att hålla de mindre på mattan. Annars är man dum. Är det enda man egentligen är överens om - att regera - så blir det snart stora bråk. En värdegrund måste finnas - så vad är de rödgrönas gemensamma värdegrund?

Samhället tar in skatter och samhället fördelar resurserna. Statlig styrning framför att låta marknaden och individen bestämma.


Man är egentligen emot en ökad globalisering, vill minimera kontakten med EU, inte vara i Afghanistan med utländsk trupp etc. Vi kan se att många dessa frågor sammanfaller med Sverigedemokraternas ställningstaganden. I botten menar jag att det är en ökande nationalism. Här föds enkelheten - svart mot vitt. Nationalismen är liberalismens värsta fiende vare sig den kommer från höger eller vänster.

Miljöpartiet är i avsaknad av ideologi. De är kritiska till ekonomisk tillväxt, men de säger sig inte var emot kapitalism. Vad vill man ha istället? Vem är inte kritisk till en rå kapitalism som inte alltid är tillräckligt effektiv. Men vad är alternativet?

Vi skall inte spara utan spendera mer skattepengar men Miljöpartiet känner inget ansvar för att skapa ekonomisk tillväxt.

Miljöpartiets har lyckats smita förbi sitt ansvar för sina egna förslag och konsekvenser som den egna politiken leder till. Hur är detta möjligt? Mycket går att förklara i hur språkröret Maria Wetterstrand agerar. För att citera Fokus senaste nummer där en intervju med språkröret Maria Wetterstrand återfinns;

Men hon har heller aldrig tagit några strider. Första gången hon utmanade en kongress – när hon ville avskaffa kravet på utträde ur EU – hade hon varit språkrör i sex år. Hon har alltid varit pragmatisk; en riskminimerare som perfekt avläser var partimitten befinner sig. Och lägger sig där.


Grön skatteväxling var länge huvudfrågan för miljöpartiet. Allt de sa handlade om hur många miljarder som skulle läggas på höjda miljöskatter och hur många som skulle ges till sänkta inkomstskatter, eller allra helst lägre arbetsgivaravgifter. Nu har partiet plötsligt tagit bort hela begreppet.


Anpassning för att bli regeringsfäiga. Det leder till sist till att politiken blir så pass anpassad att skillnaden blir hårfin med andra partier. Vi har sett det förr. Men nu gäller det regeringsmakten.

Egentligen är det inte socialdemokraternas politik som skall granskas eller att lyfta fram Lars Ohly som Alliansens bästa valarbetare, utan att istället noga granska vad Miljöpartiets politik leder till.

Ingen kan på allvar hävda att Miljöpartiets politik kommer vara bra för Sveriges ekonomi eller att arbetslösheten minskar som en följd av deras förslag och insatser. Så väljarna uppfattar Miljöpartiet enbart som en pådrivare i olika frågor och ett sätt att hålla socialdemokraterna på mattan? Att de lämnar walk-over till s-ledningen att sköta budgetfinanserna och jobbskapandet?
Allt är möjligt för att nå regeringsmakten.

Bengt Westerberg gjorde en analys vid sitt första partistyrelsesammanträde i Folkpartiet. Det var inte många som lyssnade. Definitivt inte Ola Ullsten. Hans slutsatser var enkla. Sverige har en cementerad blockpolitik. Inom blocken så gäller naturlagen att den som har den starkaste och mest tydliga ledargestalten får mest röster. Inom borgligheten har storleken på partierna skiftat avsevärt mellan valen. I dag är Reinfeldt den starkaste och tydligaste ledaren inom det borgliga blocket.
I det socialistiska, förlåt rödgröna blocket, så är Maria Wetterstrand den som lyser starkast. Så har det inte alltid varit. 2002 låg Miljöpartiet på 2 % i väljarundersökningarna. Det går allt fortare i svensk politik.

Mycket hänger på hur de rödgröna kommer att förklara sitt alternativ med skyhöga skatthöjningar och mer utdelningspolitik från staten (läs bidrag). Mycket kommer hänga på medias inställning till de olika politiska ledarna. Idag är devisen; Sahlin är ett sänke och Wetterstrand borde vara statsministerkandidat. Efter första mediadrevet på Maria Wetterstrand, för det kommer, så kommer det låta annorlunda.

Det mesta kommer handla om ungdomsarbetslösheten under våren. Var fjärde arbetslös är en ungdom. Hur får man fler unga i arbete - riktigt arbete. De partier som agerar mest trovärdigt och engagerat kommer vinna de avgörande rösterna. De är Sveriges framtid. Det är en symbol och ett hopp. Alla frågor som rör yngre människor vardag kommer vara viktiga. För i dag är partipolitiken förvillande lika och utspelen haglar snart.
Den ledare som lyser klarast och tydligast och kan formulera visionen om det framtida samhället kommer också vinna många nya röster.

Debatten förs vidare på Liberati.se


Jan Rejdnell

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar