måndag 13 december 2010

Maktdelning - inget för Sverige


I senaste numret av Neo har Mårten Schultz en artikel om hur politikerväldet nu rämnar. Artikeln tar upp att riksdagen nu tycks sätta en ära i att instifta fler lagar som står i strid med integritet eller yttrandefrihet.

Mårten konstaterar att "maktdelningstanken inte slagit rot i svensk rätt. Faktum är att maktkoncentrationen i Sverige är unik för en västerländsk demokrati".

Sverige har den högsta maktkoncentrationen av alla OECD-länder. Detta är konstaterat av Riksdagens utredningstjänst - RUT - så sent som förra mandatperioden.
Medan Mårten utvecklar de juridiska förklaringarna i artikeln (läs den!) så vill jag peka på vad som gjort det möjligt ur partipolitiskt perspektiv.

Maktdelning (SOU 1999:76), beskriver Sveriges system som motsats till den maktdelning som är förefintlig i USA, och menar att Sverige i sin parlamentarism inte har annat än en arbetsfördelande maktdelning; maktdelningen är inte lika renodlad som i USA. Det finns ingen motvikt i Sverige och på detta sätt blir press och media viktigare. Grävande journalistik är faktiskt än mer viktigare I Sverige än andra länder.

I Sverige finns inga konsekvenser för missbrukande tjänstemän. I den kommunala apparaten blir ingen kickad - hur illa man än agerat eller utsatt medborgaren för. Man blir bara omplacerad i sidled.

I Riksdagen gör partierna gör upp om hur besluten skall utformas redan i utskotten och vid sidan av utskotten. Det finns ingen egentlig debatt i kammaren. Med blockpolitiken blir det mest ett kohandlande om allting och sedan tar man billiga poäng i media och kammaren.

Partiledarna har nästintill oinskränkt makt i svensk politik. Varje partiledare bestämmer över sitt parti. De omges mer och mer av ja-sägare och politrucker. Färre och färre blir de politiker som vägrar sätta sig i morgonsofforna och tycka till om allting utan istället granska varje lagförslags och besluts konsekvenser.

Riksdagsledamöterna är styrda av partiapparaten trots att de är valda av folket. Ledamöternas hjälp i forma av sekreterare används flitigare i partiapparaten istället för där det är tänkt - för att hjälpa ledamöterna i riksdagen. Om partibidraget istället följde riksdagsledamoten skulle partiledningen och regeringen vara tvungen att förankra besluten innan de läggs fram på riksdagens bord.

Författningsdomstol
saknas i Sverige. Den som utser ombudsmännen - DO; BO etc. är regeringen och faller någon i onåd så ryker man. Andra utnämningar går till på liknande vis.

Valsystemet. Bygger på partimakt och inte på de ledamöter som blir valda av folket. Egentligen måste vi mycket snabbt införa ett valsystem som bygger på renodlade personval utan listordning. Partierna har kandidater och sedan väljer folket kandidat - den som skall representera ens åsikter i lagstiftande församling.

Det finns de som säger att vi skall ha färre politiker, mer experter och att besluten i större utsträckning skall fattas av tjänstemän. Med dessa demokratiska bakåtsträvare diskuterar jag gärna den representativa demokratin och maktdelning.

2 kommentarer:

  1. Fantastisk text och mitt i prick!!!
    Fienden är den svenska NAIVITETEN. Dagens partiledare är ingenting annat än det nya lutherska prästerskapet, de nya brukspatronerna. Och Folket har lagt sig under dem i den bisarra tron att det inte finns något alternativ.
    Inget kunde vara mer fel. Var finns ett Wikileaksflöde från riksdagsgrupp- och partiledningsmötena när vi som mest behöver det?

    SvaraRadera
  2. Nej Jan, i Sverige ska makten koncentreras. Helst till en person. T ex Morgan Johansson. Det är det som är demokrati på svenska.

    Sedan ska denne person ha direkt koppling till polis, militär (nej viss ja, det har vi ju inte - annat än utomlands), SÄPO, FRA mm. Så vi andra kan "korrigeras".

    Riksdagen kan reduceras till ett par knapptryckare per parti, en ordinarie och en sjuk- och frånvarovikarie. Vilken besparing.
    Vilken effektivitet.

    SvaraRadera