lördag 23 oktober 2010

Parlamentariska läget närmsta fyra åren


Valet resulterade in en minoritetsregering för Alliansen. Man har drygat ut sitt försprång och parlamentariska sits mot de rödgröna med hela 5,7 %. Mot alla odds sitter Mona Sahlin kvar som oppositionsledare i brist på andra kandidater inom socialdemokratin. Socialdemokratin hamnar som ett 20 procentsparti likt i övriga Europa likt andra socialdemokratiska partier) om de inte snabbt kan hitta sin roll och uppgift i svensk politik. Det finns fortfarande de inom socialdemokratin som tror att de är statsbärande - bah.

Om Sverigedemokraterna spelar sina kort väl kommer de få medial uppmärksamhet utöver vad ingen idag kan förutspå, närmsta fyra åren. Det blir PR-strategernas och den politiska förhandlingskonstens tid de kommande fyra åren. Därför har Reinfeldt satt sin PR-guru i Statsrådsberedningen.

Alliansen kan inte riskera en massa nederlag i kammaren. I kraft av den nya ordningen kring budgeten där man inte splittrar upp besluten i delar, utan tar hela budgeten i sin helhet, stoppar man in alla beslut i budgeten. Allt för att kunna regera. I övriga beslut förhandlar Moderaterna - inte Alliansen - med i första hand Miljöpartiet i andra hand Socialdemokraterna. Det är inte längre Alliansen som förhandlar utan Moderaterna direkt med delar av oppositionen. Övriga Allianspartier är enbart stödpartier och inget mer. Det är en tydlig förskjutning i politiken. Vi har en moderatstyrd regering istället för en Alliansregering idag.

Närmaste fyra åren kommer präglas av rätt mycket handlingsförlamning och politiskt kattrakande. Vardagen kommer att präglas av uppgörelser där inte Sverigedemokraterna finns med på dagordningen. Det kommer att bli fyra förlorade år rent parlamentariskt. Inga tydliga beslut - bara en massa kompromisser - som väljarna förstår allt mindre av.

De finns ett önsketänkande bland de mindre Allianspartierna om att man kommande fyra år kommer att kunna profilera sig mera. Det är önsketänkande. Då spricker regeringen Reinfeldt nr 2. Utspelspolitiken kommer fortsätta för att försvara vart och ett av de mindre partiernas existens. Som ett litet exempel på det behov som finns bland väljarna att se på skillnaderna mellan de olika Allianspartierna är den statistik som finns över de över 100 bloggar som jag själv skrivit inför valet. En blogg sticker ut bland övriga - den som skrevs om skillnaderna mellan Moderaterna och Folkpartiet inför valet. Antalet läsare av just denna blogg är i särklass.

Det är nu den politiska kartan ritas om!

2012 väljer Centerpartiet ny partiledare. Maud Olofsson försöker nu i en desperat kamp hitta möjligheterna att utse sin efterträdare. Centern har gjort ett katastrofval. Sämst av alla partier. En förlust med 6 av 29 mandat - drygt 20 procent - i riksdagen och närmare 17 procent av rösterna i riksdagsvalet. I övriga valen har C förlorat röster och mandat i nära 80 procent av landets kommuner och i alla landsting utom Stockholms län, där det blev oförändrat. Förlusterna, ofta 20-50 procent av rösterna, har medfört att vart fjärde landstingsmandat och ca 20 procent av kommunfullmäktigemandaten i landet har gått förlorade. Man har tappat gamla centerfästen ute i landet medan det gått oväntat bra i Stockholmsområdet. Centern har ökat rösterna på Östermalm betydligt, i Vaxholm med 31 procent, Lidingö 62 procent, och Täby 52 procent. Totalt har Centern ökat riksdagsvalsrösterna i 14 kommuner i Storstockholmsområdet. Det är dessa väljare Maud nu vänder ryggen. Ingen mer liberalism och kontakt med Timbro. Maud är inne på att Andreas Carlgren skall ta över och då spricker Centerpartiet. Man bli 100 år i höst och är ett rikt parti. Nästa val är man utanför Riksdagen - inget varar beständigt.

Även Kristdemokraterna är på väg rakt utför riksdagen. Finns inga hjärtefrågor kvar utan man fungerar bara som ett stödparti till Moderaterna. Inte ens värdekonservatismen har man lyckats förvalta. I valrörelsen blev man omsprungen av Folkpartiet som gjorde fler och mer spektakulära utspel som spelade på rent konservativa värdeomdömen och främlingsfientliga stämningar typ burkaförbud i klassrum etc. Folkpartiet kommer profilera sig mer högerut under mandatperioden för att försvara sin existens i svensk politik. Under hela valrörelsen har Jan Björklund gjort utspel efter utspel som inneburit fler lagar, paragrafer och förordningar för att få en mer rättvis politik. Övervakning av personer och mer kontroller kommer mest från det parti som kallar sig liberalt.

Moderaterna inser att Alliansen lever farligt men kommer inte ödsla krut på Centerpartiet och Kristdemokraterna. Själva kan de inte ta 50 % av väljarna. Det är faktiskt svårare att göra om ett gammalt 100-årigt parti än att starta ett nytt. Hitintills är det bara enfrågepartier som givit sin in på arenan men faktiskt kan ett nytt parti som presenterar en mer omfattande politik och bärs upp av en ideologi få många storstadsväljarna att tänka om.

Miljöpartiet har förskansat sig i den röda fållan. Utan ideologiska rättesnören betyder valet av språkrör allting för Miljöpartiet. När Wetterstrand & Eriksson lägger av i maj på grund av vad stadgarna säger kommer partiet tappa röster och popularitet. Tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna försöker man pliktskyldigast håla uppe det rödgröna regeringsalternativet. Men för hur länge?

Miljöpartiet vill ha inflytande och helst regera. Liksom socialdemokraterna. Men de har ingen riktig plan och gemensam vision - bara att de vill regera.

Många av de gamla partierna kommer inte ta plats i Riksdagen efter nästa val. Det är de stora partierna som kommer vara kvar. Det behövs en ny politik och nya instrument i politiken.


Det är mot denna bakgrund vi skall se nya partibildningar i svensk politik. Den politiska kartan ritas om. När opinionen kan svänga 16-20 procent på ett halvår så vet man att partier runt 4-8 % inte är självskrivna på den politiska kartan. När 50 % av de väljare som är under 30 år inte uppfattar någon ideologi bland etablerade partier - behövs ett ideologiskt och visionärt parti svensk politik.

Liberaldemokraterna kommer att vara ett renlärigt liberalt parti. Som utgår från grundläggande ideologiska värden och står för frihet och individens rättigheter. Staten skall stå för för främst utbildning och sjukvård men inte lägga sig i stort sett allt annat som nu är fallet. Det är ingen nattväktarstat som förespråkas men individen klarar göra fler egna val än vad samhället i dag tillåter.

Jan Rejdnell

onsdag 20 oktober 2010

Död åt tranfereringssystemen!


I dagens Sverige finns det ett femtiotal olika bidrag inom socialförsäkringssystemet. Alla riktade mot oss som individer och skattebetalare Att hålla reda på alla dessa bidrag och regelverk kring att få ta del av dem kräver byråkrater. Att administrera och betala ut dem rättvist och framförallt se till att ingen fuskar kräver krångliga system. Ta in pengar , hantera, administrera för att sedan slanta ut dem som blir kvar skapar det man kallar för transfereringssystem. Det rör sig om A-kassa (som Staten betalar mest av), barnbidrag och bostadsbidrag till föräldraförsäkringen och socialbidrag. Den som avgör vem som skall få stöd är maggropskänslan hos handläggaren på socialtjänsten. Bråkar du för mycket är det ingen som läser lagen rätt.

Likadant är det inom företagsstöd och näringspolitiken. Varje år tranfereras 29 miljarder ut till olika myndigheter och stöd till näringslivet. De som är smarta och har egen organisation för att söka pengar dvs större företag har större förutsättningar till stöd än mindre.

Till vilken nytta är dessa transfereringssystem uppbyggda. Svaret heter rättvisa och att Staten och samhället vet bäst vad som är bra för individer och näringsliv. Till vilken kostnad?

Om man skall göra upp med alla dessa byråkratiska transfereringssystem måst man införa en ny ganska enkel uppbyggnad som kan upplevas rättvis i detta högskatteland.

Inför Medborgarlön med plattskatt

Medborgarlön är egentligen ingen lön. Istället är det en slags försäkring som innebär att alla medborgare över 18 år erhåller en lika stor summa pengar av staten varje månad. Medborgalönen betalas ut till alla som är myndiga oavsett vilken inkomst eller om man är sjuk. På detta sätt slipper man den i dagsläget förhatliga Försäkringskassan som skall överpröva allt och kalla alla fullt arbetsföra. Medborgarlönen ersätter även alla former av utbetalningar från staten i syfte att hjälpa människor som står utan inkomst. Alla socialbidrag etc. Nivån är låg likt existensminimum och konstruktionen i sig gör att samhället spar miljarder på onödiga byråkratiska system.

Plattskatt innebär att alla människors inkomster skulle beskattas med samma procentsats. Man tar bort progressiviteten i skatteskalan och beskattar allt arbete lika. Medborgarlönen gör att alla får ett skyddsnät.

Plattskatten innebär generellt sänkt skatt. Det kostar massor att administrera skattesystem och hela tiden försöka täppa till alla kryphål. Dessutom ger plattskatt starkare incitament till högre produktivitet och tillväxt än dagens system som inte gör någon rik och där marginalskatterna äter upp inkomstökningar. Grunden är att man skall ha samma marginalskatt oavsett hur mycket man tjänar. Alltså skall man inte drabbas av extrema marginalskatter oavsett om man är rik eller fattig.

Medborgarlön är ju bara en grundtrygghet. Sen tillkommer ju arbetslöshetsförsäkringar och barnbidrag och olika typer av andra skyddssystem och uppmuntran för att exempelvis barn föds.

Detta skulle få fart på ekonomin och få fler svenskar att arbeta mera. Ta bort det mesta av svartjobben. Det finns mycket kvar att slipa på men länder i Europa har redan infört plattskatt. Liberaldemokraterna kommer driva Medborgarlön med plattskatt.

Jan Rejdnell

tisdag 19 oktober 2010

Liberalism av latinets liber, fri


Liberalism är namnet på tanken att individen har en rätt att bestämma över sig själv och sin egendom — endast begränsat av andras lika rättigheter. Det liberala idealet är att staten ska skydda individerna från tvång och våld, och i övrigt låta dem vara helt fria.

Emellertid har allt fler som själv definierar sig själv som liberal höjt rösten för allt fler lagar och förordningar. I senaste valrörelsen har utspel efter utspel från Folkpartiets partiledare gått ut på inskränkningar i individens frihet. Det har varit krav på att föräldrar skall ta sig till klassrummet om barnet busar, förbud mod burka och niqab bland barn och för att inte tala om rätten att snoka i individernas datatrafik. Det går på tvärs mot det klassiskt liberala värderingarna. Ursäkten har hela tiden hetat "socialliberalismen". Med socialiberalismen som ursäkt görs nu alltmer ingrepp i individens frihet. Så vad står den moderna socialiberalismen för?

De liberaler som började hävda att den klassiska liberalismen var otillräcklig och ville ha mer statlig omfördelning och regleringar (som J S Mill eller Adolf Hedin i Sverige) kallades så småningom "socialliberaler" eller – intressant nog – "nyliberaler" för att skilja ut dem från dem som höll fast vid den traditionella liberalismen, som i många läger började kallas "gammelliberalismen".

Socialliberalismen är en gren av liberalismen som utgår ifrån en positiv frihetsdefinition. Med denna frihetsdefinition blir individens frihet beroende av att alla har lika möjligheter och tillgång till positiva rättigheter som skall garanteras av staten, såsom exempelvis utbildning och sjukvård.

Socialliberallismen förespråkar därför en aktiv socialpolitik och en viss aktiv ekonomisk politik från statens sida. Socialliberaler menar också oftast att om marknaden inte fungerar skall staten se till att den gör det, medan många marknadsliberaler ofta anser att statlig inblandning enbart kan försämra läget.

Nu har de som kallar sig för socialliberaler gått alldeles för långt i statliga ingrepp i individens privatliv och helgd. Det finns snart sagt inte något område som inte går att strama upp och skapa fler lagar om. Det finns socialliberaler som anser sig ha rätten att uppfostra unga människor i hur de skall ta ut sin föräldraledighet. När politikerna vet bättre än individerna är det dags att stå upp för och slå fast de viktiga liberala principerna.

I Sverige har vi idag allt fler partier som kallar sig för liberala. I USA har ordet liberal varit ett skällsord och stått för vänster. Att konservativa och socialister har börjat kalla sig liberaler är begripligt. Deras egna ideologier har aldrig riktigt fungerat i ett demokratiskt samhälle.

Det självklara måste sägas till de som kallar sig för liberaler men snarare förirrat sig i utkanterna av socialdemokratin eller nästan alltid slåss för värdekonservativa ståndpunkter med religionen som bas.

Liberalismen är det ursprungliga namnet på tanken om individens rättigheter och marknadens frihet. Den klassiska liberalen menar att människor har rätt att tänka, agera och handla fritt så länge hon inte använder tvång mot andra.

1900-talet blev ett förlorat århundrade för liberalismen - under 2000-talet är det tvärtom. Statens makt växte under 1900-talet genom ideologier som nazism, kommunism, socialism och välfärdsetatism. De liberala idéerna föll i glömska, och i stor enighet byggdes socialstater upp. Men fascismen avslöjades, östkommunismen bröt samman av sig själv. Liberalismen står nu inför en stor uppgift när de västerländska välfärdsstaterna genomlever en ekonomisk och moralisk kris. Liberalismen står nu intellektuellt starkare än någonsin. Liberalismen har gång på gång visat att friheten för individen bara kan bevaras genom begränsade statsmakter.

Sverige har 1.300 lagar och än fler förordningar. För varje ny lag borde Riksdagen åläggas att skrota två gamla. Men partier som kallar sig liberala är med och skapar fler lagar - fler än någonsin. Statens makt växer.

I Sverige var socialliberalismens starkaste ideolog Bertil Ohlin, som förespråkade "fri ekonomi med socialt ansvar", en politik med mindre statlig ekonomisk styrning än socialliberalismen utomlands. Begreppet är därför mer populärt i Sverige än utanför dess gränser.

Det är dags att visa på en friare ekonomi där inte folks privatekonomi till uteslutande del följer räntans utveckling, då nästan alla är skuldsatta och ingen får vara rik. En ekonomi där det inte är Staten som som är tvungen att låna ut pengar när någon skall starta eget.

Ett social ansvar står för att de starka i samhället står upp för de svaga - hur är det då möjligt med en ökande hemlöshet i Sverige 2010?

Vi har blivit förpassade in i medelmåttans värld och det som kallas "mainstream" i Sverige. Detta är socialdemokratin i sitt nötskal. Många som kallar sig socialliberal är mer socialdemokrat än socialliberal.
Som http://www.liberalismen.com skriver om John Stuart Mill - den förste socialliberalen:
"Om individen ska kunna fungera, förstå verkligheten och agera efter egna principer krävs det frihet från stat och kollektiv. Individen måste självständigt få pröva sina krafter, hitta på nya sätt att lösa problem och leva sitt liv. Till varje pris måste vi enligt Mill undvika det "medelmåttans herravälde", där staten tvingar de påhittiga att anpassa sig efter kollektivet."

Det är de individer som bryter med det traditionella och höjer sig över kollektivet som ger oss nya val och möjligheter. Samhället är beroende av dessa individer. Vad få socialliberaler talar om i dag är Mills plädering för rätten att pröva sig fram inom de viktigaste områdena som:
Total yttrandefrihet och religionsfrihet, slopade tullar, fri konkurrens, avskaffad värnplikt, inga statliga skolor, kvinnans lika rättigheter, fri försäljning av alkohol och andra droger. Detta stod den förste socialliberalen för. Tänkvärt för liberala partiledare!

Vi har alltmer morallagar i samhället. Lagar som talar om vad du skall göra och uppträda. Dessa lagar begränsar individens frihet och skapandeförmåga. När alla partiledarna inklusive de som kallar sig för liberala, pläderar för mer makt för medelmåttorna behövs ett nytt socialliberalt parti som är visionärt och talar ideologi och framtid. Det är dags för Liberaldemokraterna (L).


http://www.liberaldemokraterna.com/

måndag 18 oktober 2010

Bodström är vald av folket - inte av gruppledarna


Thomas Bodström har tvingats välja. Familjen eller riksdagsplats. Han valde familjen. Han visste i god tid om förutsättningarna för att bli vald och vet att riksdagsplatsen inte är något jobb i vanlig mening. Det är ett förtroendeuppdrag av folket.

Det ställs många gånger orimliga krav på våra riksdagspolitiker. Inga fortkörningsböter, betalda TV-licenser, alla deklarationer i ordning, inga felsägningar etc. Oavsett vad man anser om Bodström så följer han inte protokollet för hur en broilerpolitiker skall vara och uppträda. Därför såg man hur skadeglädjen lyste igenom i TV-rutan då socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg tyvärr meddelade att gruppledarna i riksdagen suttit och bestämt på ett rum att Bodström nu fick välja. Riksdagsplats eller familj.

Om man inte skall moralisera över "glidaren" Bodström och hans sätt att hantera politiken så är det faktiskt väldigt ärligt det han gjort.

I god tid innan valet talade han om för väljarna att han tänkte vara ett halvår ledig i USA tillsammans med familjen.

Ändå fick han 16 807 personröster och blev personvald. med 10.56% av rösterna. En av de få inom Socialdemokraterna. Väljarna har sagt sitt.

I det läget skall inte några gruppledare för riksdagens politiska partier sitta på ett rum och tala om att väljarna har fel.

Bodström har valt fel taktik då han argumenterat utifrån att riksdagsplatsen är en arbetsplats och att man skall kunna vara ledig med familj etc. Han visste förutsättningarna när han kandiderade. Istället skulle han hänvisat till folkviljan och att väljarna vill ha honom i riksdagen med de förutsättningar han engett. Det hade gått att plocka in en ersättare under aktuella månader. Han har ju ändå knappt varit i riksdagen då han bedrev sin advokatpraktik och skrev böcker. Vari ligger skillnaden? Att han nu är i USA och inte i Sverige ute på uppdrag i en rättssal.

Vi får de politiker som väljarna vill ha och då skall inte gruppledarna och journalister sitta och moralisera.

Riksdagsuppdraget har inga reglerade arbetstider. Man är i tjänst dygnet runt. Är man sjuk under en tid skall ersättare in. Man får inte åka taxi eller andra kommunikationsmedel hur som helst.Man får inte någon semester. Man får inte ha en släkting på sitt övernattningsrum - oavsett om rummet är beläget ute på stan eller i riksdagen. Man måste skilja på de samtal man ringer privat (och betala för dessa) och vilka som rings i tjänsten. Man måste alltid kunna vara tillgänglig för journalister och partifolk per telefon och mail. Man får inte sitta i för många bolagsstyrelser och redovisa vilka aktier man innehar. Avdragsrätten för "representation" är mycket begränsad och därför får riksdagsledamoten betala det mesta som bjuds ur egen ficka.

Det kanske därför vissa knäckar extra med bokskriverier, advokatpraktik etc.

Jan Rejdnell