söndag 25 december 2011

Sveriges nationella energipolitik övergiven


Publicerad i Svd 2011-12-25 under Brännpunkt.


Sedan 1 november är Sverige indelat i fyra geografiska områden vad gäller el.

Det är en nyordning som får stora konsekvenser. Bara under november månad betalade konsumenterna i elområde 3+4 (mellersta och södra Sverige) in 228 532 000 kr till Svenska Kraftnät för att bygga om flaskhalsarna i stomelnätet. Fram till årsskiftet 2014/2015 kommer över 8 miljarder betalas in extra av konsumenterna.

Självklart måste flaskhalsarna i elnäten byggas om för att transportera el från norra till södra Sverige, men nu måste konsumenterna återigen betala för att staten planerat illa och ta konsekvenserna av nedmonteringen av Barsebäck.

Flaskhalsarna i elnäten borde ha byggts om redan för tio år sedan då man var i färd med att stänga ned hela Barsebäck. Nu kostar det extra. Generaldirektör Mikael Odenberg anser det rimligt att konsumenterna får betala för ombyggnationen av elnäten. Det är en självklarhet men vad Odenberg och ansvariga politiker glömmer bort att berätta är att konsumenterna får betala flera gånger om för elproduktionen och dess infrastruktur.

När Tankesmedjan Liberalerna räknat på skatter, avgifter och moms visar det sig att privatpersoner får lägga två tredjedelar i skatt av det totala elpriset. Skatten ökar dessutom varje år med moms ovanpå det totala priset – skatt på skatten. Elen är en stor intäktskälla för staten. Först en rejäl skatt sedan skall ombyggnationer betalas. Det är dags att sänka elskatten i södra och mellersta Sverige! Vi har nått till en gräns där den höga elskatten slår ut arbetstillfällen och driver produktionsindustrin utomlands.

Effekterna av en högskattepolitik på elen får nu sina konsekvenser. I en inbromsande ekonomi tar staten in drygt 8 miljarder extra för att bygga om elnäten fram till 2014. Samtidigt höjer man skatten på elpriset och godkänner högre taxor på 8 procent från elproducenterna. Ovanpå på detta läggs momsen. Detta slår ut industrier i södra Sverige. De flyttar söderut och inte till Norrland som EU-kommissionen tycks tro. Sättet att sänka den totala elkonsumtionen i södra Sverige är effektivt men inte produktivt för landet.

Den nationella energipolitiken har övergivits i och med att elhandelsområdena infördes. I praktiken har den svenska energipolitiken blivit internationellt anpassad. Man kan enkelt beskriva det som att Sverige i dag består av fyra geografiska zoner som skall bära sina egna kostnader för att producera el. Med ett stort elunderskott i södra Sverige, som idag motsvarar tre Barsebäcksproduktioner, kommer elen att bli lika dyr som i Danmark. När Tyskland nu söker nya produktionsformer för elen än den kärnkraft som levereras av de 17 kärnkraftverk som finns i dag kommer Sverige vara med och leverera el från Sverige.

Att detta får konsekvenser vet elkonsumenterna i södra Sverige. Hela 30 procent av den el som tillförs Elområde 4 blev vidareexporterad till utlandet under november månad. Detta sker samtidigt som man har kvar flaskhalsarna fram till 2014/15. Priset på el går upp i södra Sverige.

Nationella tveksamheter till kärnkraft ter sig i dag närmast marginella då danskarna och tyskar köper svensk kärnkraftsel och Mellansverige köper finsk dito. Vi är i en marknadssituation där man handlar el på Nord pool-börsen.

Den finska kärnkraften byggs ut och kommer att bli en exportprodukt till Sverige. I mitten av december invigdes en ny kraftkabel mellan Finland och Sverige. Inbjudan att investera i finsk kärnkraft har skickats till en rad svenska norrlandskommuner.

Riksdagen och regeringen har ambitionen att tolvdubbla vindkraften från 2009 till 2020. Vindkraften är inte hela lösningen! När vindkraften står still behövs stabil kraftkälla som ersätter bortfallet. Den osäkra produktionen av elkraft från vindkraftverken leder till volatilitet av priserna på spotmarknaden och driver upp priserna. Det märktes tydligt under två veckor i november då vindkraftverken stod stilla i Danmark. Spotpriserna på terminsmarkanden i elhandelsområde 4 gick upp kraftigt. När det är vindstilla behövs säker produktionskälla som snabbt ersätter de stillastående vindkraftverken.


JAN REJDNELL

Tankesmedjan Liberalerna


ERIC ANDERZON

Svenska Elnätsupproret GGV


onsdag 21 december 2011

Att äta räntekakan samtidigt som man har den kvar


Riksbanken meddelade att reporäntan sänks med 0,25 procentenheter till 1,75 %. Men bankerna följer inte efter och sänker bostadsräntorna.
Konsumenter förfäras nu över bankernas ovilja att sänka räntorna på lånen. Men det går inte att äta kakan samtidigt som man har den kvar. Det är allt större krav på bankerna att öka kapitaltäckningskraven samt höjda kostander för upplåning som gör att bankerna tar rygg. Samtidigt har också finansminister Anders Borg tillsammans med handgångne generaldirektören på Finansinspektionen skällt ut bankledningar och bankstyrelser på löpande band. Det går inte kräva mer och öka kraven utan konsekvenser för konsumenterna. Bankerna lever på en marknad och är inte statliga. Ändå uppträder många tidningar och bloggare precis som om de vore förstatligade. Inga bonusar, vinster etc.
När Anders Borg for efter bankerna med höjda kapitaltäckningskrav var det ingen som klagade. Nu är det bankernas fel. Det vore passande om Borg gick ut och förklarade hur det ligger till i dagsläget.

Konjunkturutsikterna i omvärlden har försvagats och svensk ekonomi bromsar in. Samtidigt är inflationstrycket lågt. Därför har direktionen beslutat att sänka reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,75 procent. Prognosen för reporäntan framöver sänks dessutom. För 2012 väntas räntan i genomsnitt ligga på 1,7 % för att 2013 stiga till i genomsnitt 2,1 % respektive 2,9 % år 2014. Riksbankens styrelse var inte enig.

Så varför sänkte man inte förra gången? Riksbanken har hela tiden reagerat sent...

måndag 28 november 2011

Dollarn upp - Euron ner


Det har i månader varit riktigt billigt för svenskar att resa till USA tack vare den rekordbilliga dollarn. Men snart blir det ett minne blott. Trots USA:s urusla ekonomi kommer dollarn bli dyrare. Beror det på Eurons utveckling?

I somras var den amerikanska dollarn så billig som 6,10 svenska kronor. Sedan dess har den fördyrats något och i slutet av förra veckan kostade den strax under 7 kronor. Nästa år väntas den öka mot kronan ytterligare. Den uppåtgående trenden för dollarn förklaras huvudsakligen med skuldkrisen i Europa och att allt fler söker sig till större och mer säkra valutor vilket även innefattar det brittiska pundet och euron

I fredags var det Black Friday i New York - årets största readag . Olle Wästberg skriver i sitt nyhetsbrev: " fick knappast intrycket av att ekonomiskt nedtryckta amerikaner lagt av med att konsumera. (Nästan tio procents ökning från förra året, visade det sig.) Restaurangerna och hotellen är fulla. Och det stämmer med siffrorna. Konsumtionen ökar, om än sakta. Det gäller hela den amerikanska ekonomin; den hackar sig sakta och försiktigt åt rätt håll. Det är inte politikerna som får ekonomin att röra sig i rätt riktning, utan som vanligt de optimistiska amerikanska medborgarna."

Samtidigt som amerikanska kongressens superkommitté kollapsat i förra veckan så fick inte Tyskland sitt obligationslån fulltecknat. Vad beror detta på. Spekulationen är att Tyskland får sanera och betala för övriga Euro-länders katastrofala ekonomi. Tyskland får betala för att hålla ihop EMU-bygget. Med det belönade marknaden Tyskland med ett piskrapp.

Samtidigt blev det stora amerikanska lånet övertecknat, trots att räntan i det lånet endast var en dryg procent i skillnad. Och dollarn stärktes. Trots urusel ekonomi i USA och att man inte skött ekonomin till skillnad mot Tyskland.

Förklaringen är att marknaden söker säkerheter i gungflytider. Man eftersträvar också likviditet. Ingen i valutamarknaden vill ha Euro, Pund, Yen eller Yuan. Svenska kronan har till och med blivit populär men vi är fortfarande en skvalpvaluta. Återstår dollarn. Inte går USA i konkurs?

I Europa sitter man i möten varje dag mellan olika statschefer och försöker hitta lösningar. Byter ut statschefer i Italien och Grekland. I USA bråkar man fortfarande. Inga politiska beslut om ekonomin innan valet 6 november 2012.

Vem påstod att politiskt ansvarstagande är rättvist?

Jan Rejdnell


måndag 21 november 2011

Yrkesutbildning för politiker!?


Nej, jag skämtar inte. I Europa är det vanligt.

I fallet Italien handlar det om personer som utbildats vid elitskolan Boccone i Milano. Den nye statsministern Mario Monti är professor och ekonom kommer från denna elitskola liksom många andra italienska politiker.

Institut d'Etudes Politiques de Paris, (IEP Paris), populärt kallad Sciences-Po. Traditionellt är det politiker och diplomater som utbildas vid Sciences-Po. Efter fullgjorda studier fortsätter några studenter vid École nationale d'administration (ENA), vilket ofta anses vara en förutsättning för den som vill syssla med politik och diplomati yrkesmässigt. Valéry Giscard d´Estaing var bland de första som gick ut från denna skola. Socialistpartiets Ségolène Royal har även genomgått skolan.

För tillträde till ENA krävs ett godkänt antagningsprov. Dessutom måste man uppfylla någon av tre grundkriterier ur utbildningssynpunkt:
  • Universitetsexamen på grundnivå (motsvarande svensk kandidatexamen).
  • Statstjänstemän och statsanställda med minst fyra års yrkeserfarenhet, utan krav på avlagda examina.
  • Privatanställda med minst åtta års yrkeserfarenhet, utan krav på avlagda examina
Det är lite märkligt. Det krävs dubbelt så lång arbetslivserfarenhet från privata näringslivet som från att varit anställd inom staten. I dag när statsapparaten är oändligt komplicerad krävs mer kunskap för att nå framgång i regerandet.

Sedan har vi eliternas elit. College of Europe. Elituniversitet i Brygge, Belgien. Grundades 1949 på initiativ från Europarörelsen. College of Europe är för den europeiska politiska eliten vad Harvard Business School är för amerikansk näringsliv. Helle Thorning-Schmidt, Danmarks nybalda statsminister (s) har gått denna politiska elitskola. Gift med Stephen Kinnock och därmed svärdotter till den brittiska politikern Neil Kinnock (fd Labourledare).

Det närmaste i politisk skola vi kommer till i Sverige är socialdemokratiska Bommersvik. Numera har Uppsalas studenter möjlighet att läsa retorik på Bommersvik.

I Sverige är det inte ovanligt att politiker kommer från politiska familjer. Döttrar och söner följer föräldrarnas spår. Det är inte konstigt. Vi ser det inom idrotten och andra och tredje generationen tar över företaget. Men är politiken ett yrke?

I dag ser vi politiska tjänstemän och sekreterare i allt större horder. Kanslierna i partierna och departementen blir större. Sverige har faktiskt fått sin egen variant på politisk skola. Learning-by-doing. Duktiga sekreterare får en snedspark uppåt till regeringskansliet eller Bryssel. Sedan är drömmen att själv sluta som folkvald.

I Grekland och Italien skapas nu regeringar utan politiker. Enbart teknokrater och experter. Detta är endast en förlängning av det tuffa att leda ett land?

Frågan är om fackkunskapen kan avgöra vad som på längre sikt är det bästa i ett samhälle där det finns olika ideologiska mål mellan partierna. Om partierna avideologiseras som i dag så handlar det endast om de ansvariga politikerna är av "rätta virket".

Men...
Vi tycker alla olika om hur landet ska styras. Så är tillåtet och rätt i en demokrati och ger bränslet till det demokratiska systemet. Att bestämma vart man vill med ett samhälle är det politiska uppdraget, det kan inga experter ge svar på!

Det finns inga absoluta sanningar om vad som är rätt eller fel.

Säg de ekonomiska experter som är eniga och har haft rätt om olika ekonomiska kriser. Om därtill experterna är rekryterade ur samma skola och grupp blir det inte från olika utgångspunkter och synvinklar man ser saker. Tvärtom ger det inte den bredd i erfarenheter som är önskvärt. Om man då fattar besluten utifrån samma referensramar blir skadan bara ännu större än om man bygger in olika synpunkter och referensramar.

När dessutom någon betecknar sig som expert brukar jag ifrågasätta och fundera ett varv till vad personen sagt. Frågan är om vi skall ledas av allt fler experter eller vilka krav vi kan ställa på våra heltidspolitiker.

Jan Rejdnell

lördag 19 november 2011

100 procents-klubben


Den amerikanska offentliga skulden har i veckan passerat 15 biljoner dollar - nästan exakt 100 procent av BNP. I USA kommer kraftiga sparbeting att drabba bland annat försvaret och myndigheterna som övervakar den inhemska säkerheten. Det blir dock inga omedelbara neddragningar utan det kommer framför allt att drabba utgifterna bortom årsskiftet 2012/2013.
Statsskuld är summan av allt en stat lånar upp för att ha råd att betala det som ingår i statsbudgeten. Dessutom ska pengarna räcka till att betala räntor för gamla lån.
Sveriges statsskuld uppgick till drygt 1.000 miljarder kronor i augusti 2011, eller en tredjedel (idag 39,7 procent) , 35 procent av landets hela ekonomi som mäts i BNP. Greklands statsskuld uppgår till 140 procent av BNP. Även Italien har en statsskuld på över 100 procent av BNP. Belgien, Irland och Portugal ligger inte långt efter.


EU har beslutat att statsskulden högst får uppgå till 60 procent av BNP, något som flera länder bryter mot. Länder som ligger över denna 60 procents gräns är Belgien, Irland, Portugal Tyskland, Frankrike, Ungern och Storbritannien som alla ligger över 80 procent i skuld av BNP. 

Det är intressant att titta på hur USA tänker spara och på vad man kan tänka sig spara inom. En modell som är ute till diskussion ett förslag att för var tredje dollar som sparas på utgiftssidan ska en dollar genereras på intäktssidan. Demokratiska röster har dock höjts för att relationen borde vara mer av 2 till 1. Det skulle skapa en balans i ekonomin. Det som nu händer i Grekland med drastiska nedskärningar är risk för att det skapar inte bara en recession utan än värre med depression vilket hämmar all återhämtning i ekonomin.


Precis som i Grekland så inträffar saker som inte underlättar i saneringen av ekonomin. Tillfälliga skattesänkningar för löntagare samt förlängningen av arbetslöshetsunderstöd löper ut vid årsskiftet i USA. Dessa måste förlängas och för att det ska kunna göras måste man hitta omedelbara besparingar på omkring 160 miljarder dollar inför nästa år. Sparbetingen är enorma - närmare 4 biljoner över en tioårsperiod. Det kommer ta lång tid för USA att repa sig!


Det kommer att krävas stora överskott under många år för att återställa ekonomin. Grekland, med en offentlig skuldkvot på 142 procent, skulle fram till 2020 behöva lyckas förbättra primärsaldot som andel av BNP med drygt 10 procentenheter och därefter upprätthålla en nivå på cirka 7,4 procent. Är detta realistiskt? Det enda som kan motverka är åtstramningarna i de offentliga ekonomierna. Drabbar de privata företag och skattebetalarna får hårt utvecklas ekonomin i landet enbart bakåt.
Tidigare har det hävdats att statsskuld under 90 procent av BNP inte påverkar inflationen påtagligt. Vid en skuld under 30 procent är inflationen 5 procent och skuld över 90 procent ger 4 procents inflation. Nya rön baserade på empiriska fakta varnar istället för att dra för höga växlar på vad som tidigare hänt i ekonomin i världen. Graden av globalisering påverkar ekonomierna på ett helt annat sätt i dag. Empiriskt är det tydligen inte så att stora budgetunderskott som ackumulerar en allt större statsskuld leder till ökad inflation i utvecklade länder. Den rädsla för stor upplåning som anses riskera att orsaka galopperande inflation är i stort sett obefogad sett i ett historiskt perspektiv. Det borde stämma till eftertanke i dagens debatt om behovet av drastiska nedskärningar i olika länders offentliga sektor. 

Men det är olika med förtroendet mellan länders ekonomier. Irland, Grekland och Portugal beviljades ekonomiskt stöd från EU och IMF under 2010 och 2011, i ett försök att stabilisera utvecklingen. Resultatet vet alla idag. Svårigheterna att genomföra de åtstramningar som utgjort villkor för stödprogrammen har under våren blivit allt tydligare. I dagsläget speglar marknadsprissättningen på några av euroländernas statsobligationer relativt höga sannolikheter för att dessa länder kommer att behöva omförhandla sina skulder. Det som främst påverkar ett lands förmåga att fullgöra sina skuldåtaganden är möjligheten att betala räntorna på den offentliga skulden. I etablerade skuldkrisländer som Italien, Spanien och Irland stiger räntorna, bland annat efter att Spanien tvingats betala skyhöga räntor i en auktion av statsskuldväxlar. I länder som Belgien, Österrike och Frankrike har senaste veckan tio-års-räntorna stigit kraftigt.


Grundproblemet är att det finns för mycket skuld i förhållande till tillväxten. Om man sparar för hårt och skär ner skapas ingen tillväxt. Ingen vågar investera. Allt är osäkert vilket leder till handlingsförlamning. Även inom politiken. När EU nu tillsätter teknokrater istället för politiker i regeringarna för Grekland och Italien är risken stor att enbart ekonomiska modeller ligger till grund för fattade beslut. Många gånger fattas inte besluten på finans- och börsmarknaderna på logik - de baserar sig bland annat på vilket håll flocken går mot. När länderna med höga skulder är tvungna att betala höga räntor i åratal till banker och andra kreditinstitut kommer befolkningens tålamod att tryta. På sikt äter räntorna upp statens konsumtionsutrymme som istället för välfärd eller skattesänkningar kommer att gå till räntor. Det leder till antikapitalistiska stämningar och motstånd mot Euron (som egentligen inte har med debatten om skulder att göra).

I debatten hörs i dag relativt enkel medicin för att ta sig ur krisen. Spara. Men det är inte så enkelt. Före krisen och finanskollapsen var både Irland och Island ett statsfinansiellt föredöme. Islands och Irlands statsskuld låg på 29 respektive 25 procent av BNP innan krisen. Inom loppet av tre år brakade ekonomierna ihop på bara tre år. Statsskulden exploderade från 25 procent till 100 procent som andel av BNP. Tyskland, Österrike och Italien hörde till de länder som kritiserades mest för sina höga statsskulder. I dessa länder har dock statsskulden ökat marginellt jämfört med Island och Irland. Små länders ekonomier är mycket mer känsliga.

I goda tider prioriterar regeringar sällan att betala ner statsskulden utan investerar i stället i eftersatta områden i ekonomin. Egentligen borde man då spara en stor del av pengarna och investera pengarna när ekonomin är på väg ner. Om regeringen i Sverige vågar satsa mer pengar inom områden som energi och infrastruktur ger det arbetstillfällen och framtidstro. Det är också viktiga signaler till utländska marknader.

Att hålla de privata skulderna på en låg nivå är extremt viktigt för att ett lands ekonomi skall fungera bra. Låga privata skulder är utmärkande för Tyskland, Österrike, Kanada och Australien. Dessa länder har en privatskuldsättning som ligger runt 140 av BNP. Irlands företag och privatpersoner har en skuldsättning på 370 procent. Här har vi en av orsakerna till Irlands snabba förflyttning i ekonomin. Sverige har som ett högskatteland 266 procent i privata skulder av BNP. USA "endast"163 procent. Grekland 140 procent. Här kan vi återigen se komplexiteten i ekonomin - det går inte enbart att titta på ett lands skuldsättning. Allt tyder på att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas i huvudsak av höga privata skulder och inte av nivån på statsskulden.

Vad Grekland och USA behöver är satsningar från staten i bland annat infrastruktur. Sveriges investeringsnivåer ligger på samma nivå som krisländerna som Irland, Grekland och USA. Gemensamt för dessa länder är att man har en dålig utveckling på arbetsmarknaden - hög arbetslöshet. Den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden i Norge, Österrike och Australien kan hänga samman med den högre investeringsnivån i dessa länder i kombination med lägre skuldsättning hos privata företag och allmänheten.

Sverige behöver dels sänka sina skatter, stimulera företagandet och få igång det privata sparandet. Nyvalda Centerledaren Annie Lööf har tagit initiativ till att det borde bli mer lönsamt att spara, amortera och investera. Hon tycker att regeringen borde titta närmare på att införa ett grundavdrag för sparande och för kapitalinkomst samt hur konkurrensen mellan banker vad gäller räntor kan ökas. Det sistnämnda är mer ett utspel med inslag av populism än faktisk realism. Ett ökat privat sparande är nödvändigt för Sverige. Då måste staten sätta upp morötter i form av avdragsgillt sparande och investerande i onoterade bolag. Inget annat får effekt i ett högskatteland.

Annie Lööf vill främja sparandet främst bland låg- och medelinkomsttagare. Varför inte alla som har en inkomst? Detta ständiga flörtande med vissa grupper har inte med denna saken att göra. Alla behöver spara och minska skulderna. Grundavdrag på kapitalinkomster på runt 5 000 kronor som Centern föreslår gynnar knappast i första hand låginkomsttagare. Men det är en bra början.

Vi behöver ett nytt skattesystem och ett samhällssystem som inte baserar sig på alltmer dolda skatter som utvecklingen är i landet Sverige.

Jan Rejdnell

lördag 12 november 2011

Ilmar Reepalus inkompetens som kommunalråd


I dagens nummer av DN kan man läsa en artikel om att fler rasistiska brott nu anmäls i Malmö.

Tidigare har Ilmar Reepalu helt fräckt skuldbelagt judarna som grupp i Malmö och ansett att judarna får skylla sig själva eftersom Israel uppträder som de gör.

Ilmar Reepalu vill inte gärna diskutera judarnas situation i Malmö. Han vill helst glömma bort hur verkligheten ser ut trots att han är ansvarigt kommunalråd. Redan i januari förstod han att ungdomar från den skola som ligger mittemot Synagogan i Malmö dagligen uttalade rasistiska uttalanden till rabbinen som gick till sin arbetsplats. I Skånska Dagbladet sa han:

"- Om skolans ledning får reda på att någon förföljs eller blir illa hanterad på grund av sin etnicitet, så har de skyldighet att agera."

Ingenting hände. Efter landsomfattande kritik mot socialdemokratiska kommunalrådet Iilmar Reepalu så var han tvungen att göra någonting. Ett dialogforum tillsattes med judiska församlingen, psykologen Björn Lagerbäck och företrädare för muslimer i Malmö.

Psykologen fattade galoppen direkt. Jag citerar DN:
"– Mitt emot synagogan i Malmö ligger Pauligymnasiet, säger Björn Lagerbäck. När vi fick veta att det fanns elever som trakasserade besökarna till synagogan tog vi från Dialogforum omedelbart kontakt med kommunens gymnasiechef som i sin tur tog kontakt med rektorerna. Det är så man måste arbeta.
"

Det är vad Ilmar Reepalu borde förstått och agerat utifrån för länge sedan! Han är helt enkelt inte kompetent som kommunalråd när situationen urartar. För enskilda händelser rör det sig inte om.

På sex månader har det anmälts 21 antisemitiska brott och 105 främlingsfientliga brott. Den 13 januari brann det judiska kapellet ner i Malmö och Davis Cup-matchen skall vi bara inte tala om.
Ändå säger Ilmar Reepalu att judarna i Malmö inte skall ges någon särbehandling. Effekten blir att de flyttar från Malmö När kommuninnevånare i en etnisk grupp inte kan vara säkra att kunna utöva sin religion ( trakasserier till och från synagogan) och är rädda för sina hem och liv, då måste kommunalrådet agera.

Nu "skyller" man ökningen av anmälningarna av antisemtiska brott samt fler anmälda främlingsfientliga brott på ett tidigare mörkertal. Det gör inte verkligheten bättre i Malmö!

Judarna i Malmö representerar sig själva och inte staten Israel. Att kollektivt skuldbelägga stadens judar för vad en nation gör finns historiska paralleller till.

Senaste desperata utspelet som Iilmar Reepalu handlar om intrimistiska medborgskap. Har utnämnts till det mest korkade politiska förslaget i år av många. Återigen spelar Reepalu på utrikespolitiken och nya lagförslag istället för att ta hand de egna problemen i Malmö. Det vittnar om att han inte klarar jobbet som kommunalråd i Malmö.

Ilmar Reepalu vill inte. Förmår inte. Blandar in utrikespolitik i kommunpolitiken trots att det är förbjudet enligt lag. Han borde avgå! Allt fler anser så.

Nu går även SSU-are ut och tar avstånd från Ilmar Reepalu i Expressen.

Jan Rejdnell

tisdag 8 november 2011

1 700 kommunala bolag omsätter 180 miljarder


Antalet kommunala bolag ökar och så gör också omsättningen för dessa bolag. 2009 omsatte 1 700 kommunala bolag 180 miljarder. Samtidigt är viktigaste kravet partibok istället för kompetens på de ledamöter som skall väljas in i styrelsen för dessa bolag. Antalet kvinnor är under 25 procent. Ändå höjer politikerna kraven på könskvotering i börsbolagens styrelser. Nu krävs självrannsakan och handling. Camilla Littorin, Gunilla Arhén och Jan Rejdnell gick ut med en Newsmill artikel 7 november. Nu kommer nya uppgifter om hur de kommunala bolagen expanderat sin verksamhet utan att rekrytera kompetenta styrelseledamöter från näringslivet.


År 2009 fanns det 1 700 kommunala bolag med sammanlagt 48 000 anställda och en årlig omsättning på 180 miljarder. Sedan sju år tillbaka (2002) har omsättningen ökat med hela 60 miljarder – från 120 till 180 miljarder (+44 %).


Samtidigt fanns 2009 hela 130 landstingsägda bolag med 23 000 anställda med en omsättning på 35 miljarder. Här har omsättningen ökat med blygsamma 3 miljarder på samma tid.


Det har aldrig varit så många kommunala bolag som nu. Under 2000-talet har allt fler underkoncerner bildats. Ett stort antal kommuner har upptäckt att man genom koncernbildningar kan ägna sig åt avancerad skatteplanering och kvitta vinster mot förluster mellan olika bolag i koncernen.


Allt större andel av verksamheterna som kommunerna lägger ut sker i aktiebolagsform.


Resultat från de kommunala bolagen var 9 miljarder kronor. Då avses endast majoritetsägda bolag.

Av 3 kap. 16 § kommunallagen framgår att kommunfullmäktige, om inte annat särskilt föreskrivits, får besluta att lämna över vården av en kommunal angelägenhet till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller en enskild individ.


De kommunala bolagen har en mycket omfattande och expanderande verksamhet.


Som alltid är det vilken partitillhörighet som avgör för att bli vald till en kommunal bolagsstyrelse. Därefter kommer lojalitet samt väl uträttat arbete i politiska församlingar. Kravet på kompetens vid val av ledamöter till en kommunal bolagsstyrelse måste ställa sig ännu tydligare med bakgrund till den omfattning som de kommunala bolagsstyrelserna driver sin verksamhet.


Varje person som väljs till en bolagsstyrelse måste bli vald på sig egen kompetens och kvalifikation. I ett kommunalt bolag är det bolagsordningen och affärsidén som skall styra och inte de politiska grundvärderingarna och partipolitiken. Ändå väljer partierna ledamöter utifrån partibok. Det är dags för politikerna att städa framför egen dörr.


För att kraven på näringslivet skall bli trovärdiga måste politikerna i kommunerna prioritera kompetens framför de gamla strukturerna med partitillhörighet. Det är faktisk en helt annan sak att sitta med i en politisk nämnd än i en bolagsstyrelse.


Varför inte bjuda in kompetenta styrelseledamöter från näringslivet som också kan bli en garant för att inte otillbörlig konkurrens sker med de privata bolagen på marknaden?


Tips till de samhällsägda bolagen är de krav på kompetens som kompetenslistan.se ställt på de kvinnor som skall få ingå på listan. Tre minimikrav som vi anser man måste ha uppnått för att sitta i en bolagsstyrelse; erfarenhet av styrelsearbete i ett bolag, ekonomiskt kunnande och styrelseutbildning.


Minst två av tre kriterier måste uppfyllas för att komma ifråga på kompetenslistan.se.


Kriterierna är:

1) ha suttit eller sitter i en bolagsstyrelse i dag (privat bolag eller kommunalt/statligt bolag)

2) har en ekonomisk utbildning alternativt erfarenhet så man kan läsa och tolka ekonomiska rapporter (som Balans- och Resultaträkning)

3) har en utbildning i styrelsearbete


Tyvärr finns det många styrelseledamöter som inte uppfyller dessa minimikrav men ändå sitter i en bolagsstyrelse. Förstår man inte det mest grundläggande som ekonomi och vad aktiebolagslagen stipulerar så riskerar man att inte kunna försvara ägarnas intressen. I de kommunala bolagen handlar det om skattebetalarnas intressen.


Svenska aktiebolagsstyrelser utgörs i dag av 16,7 procent kvinnor. Det är fler kvinnor än vad som finns representerade bland samtliga börsbolags styrelser. I de kommunala bolagsstyrelserna är det något fler kvinnor valda med knappa 25 procent av styrelseledamöterna. Än sämre vad avser styrelseordföranden – 12 procent.


De börsnoterade bolagens styrelser andel kvinnor har nu kommit upp till 22 procent men bland samtliga börsbolag är andelen kvinnor endast 11 procent. Detta framgår av Kollegiet för Bolagsstyrnings Årsrapport 2010.


De politiska partierna måste börja städandet framför egen dörr genom att erbjuda styrelseutbildning till alla politiker som skall sitta i en kommunal bolagsstyrelse. De politiska partierna måste erbjuda styrelseplatser till dem som har kompetens till att kunna delta i styrelsearbetet i ett kommunalt bolag. Sök gärna efter kompetenta kvinnor, för en styrelse skall vara bra sammansatt för att göra ett bra jobb. Erbjud kvinnorna först att gå styrelseutbildningarna.

söndag 6 november 2011

Efterlyses: Ett helt valsystem som redovisar olika bidrag


Valsystemet i Sverige har sina uppenbara brister. Kritik riktas från Europarådet om hemliga partibidrag. Val får göras om på grund av uppenbara brister i röstsammanräkningen. Personalsystemet som skulle bli en succé är en halvmesyr som vanligt folk inte fattar hur det fungerar. Den som står på andra eller tredje plats på listan har större chans att kryssa sig in än den som står etta. Folk tror att förstanamnet är självklar. Likaså kan utmanare längre ner på listan ta ut svängarna lite mera än den som står som valbar och skall representera partiet i vått och torrt. Pengarna går till partierna och de som är för oppositionella inom partiet får inte partiets stöd utan överlever på sin höjd en valperiod.

Allt mer blir också partierna beroende av det statliga stödet. Medlemsavgifterna står bara för en liten del av budgeten i partiet. Så är det med alla partier utom kanske Moderaterna och Centern och till viss del Socialdemokraterna.
Centern sålde sina tidningar för ett antal år sedan och är ett av Europas rikaste partier.
Socialdemokraterna tar fortfarande emot stora summor från facken samt frivilliga valarbetare. Moderaterna tar emot stora pengar från näringslivet och privatpersoner.

Staten ger stöd till partiernas allmänna verksamhet.

Riksdagen ger stöd till partigruppernas och riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Dessutom har kommuner och landsting rätt, men inte skyldighet, att lämna stöd till politiska partier.


Moderaterna har sedan år 2000 fått mer än 80 miljoner kronor i privata bidrag från sympatisörer, enligt en granskning som TV4 Nyheterna låtit göra.

Kritiken har stundtals varit kraftig. Socialdemokraterna tar också emot stora pengar från fackföreningsrörelsen. Såväl pengar som "frivilliga" valarbetare. Hitintills är det bara frivilliga överenskommelser som funnits mellan partierna om hur man skall redovisa bidragen.
I Europa är det bara Sverige, Schweiz och San Marino som saknar lagstiftning om insyn i de politiska partiernas finansiering.

Maria Abrahamsson - nybliven riksdagsledamot för Moderaterna motionerade till den Moderata partistämman i Örebro för några veckor sedan. Om att inför en lag om bidrag till politiska partier.

Maria förlorade för andra gången. I stället för att bejaka kravet på lagstiftning hänvisar partistyrelsen till att redovisningsfrågan ska lösas genom en ny frivillig överenskommelse mellan partierna.

Europarådets organ för korruptionsbekämpning (GRECO) uppmanat Sverige både en och två gånger att fastställa regler om öppen redovisning av partibidrag och att besluta om effektiva och avskräckande sanktioner om dessa regler inte följs. Maria Abrahamsson smulade ner försvaret från partiledningen i tre punkter:

För det första är en öppen redovisning inget övergrepp på valhemligheten.
För det andra finns otillåten inskränkning i föreningsfriheten om partierna görs redovisningsskyldiga.
För det tredje står ingen öppen redovisning av partibidragen i strid med grundläggande fri- och rättigheter. Så är det ej heller i övriga Europa.

Frågan om öppen redovisning av partibidrag blir för Moderaterna likt "en kvarnsten runt halsen" som f d LO-basen Stig Malm uttryckte det om kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet av LO-medlemmar, som det blev för socialdemokratin.

Det märkliga är att reglerna är mycket hårda vad gäller redovisning av personvalspengar till olika kandidater i partierna. Så hårda så Moderaterna på många orter valt att som parti bekosta kandidaternas personvalskampanjer. På så sätt får topp kandidaterna en extra hjälp att bli valda så listordningen behålls.

Knappast syftet med personvalet.

Nu till andra delar av valsystemet. En utredning skall genomföras om möjligheterna att rösta över Internet. Locket är pålagt från senaste grundlagsutredningen att göra om vårt valsystem på ett mer omvälvande sätt varför kosmetika återstår.

Inför de tre senaste valen (ej senaste valet - finns ej utvärderat) till riksdag och kommun har man pratat mycket om genombrottet som skulle kunna komma för Internet som informationskanal, inte minst i relation till personvalen. i samband med 1998 och 2002 års val kunde vi inte se några sådana tendenser. En liten del av befolkningen besökte exempelvis
politiska partiers hemsidor. I 2006 års undersökning utökades frågorna till att även
omfatta besök på riksdagsmäns och lokalpolitikers hemsidor.

Det har visat sig att de politiker som sticker ut och ändå finns med i media och debatten får ett större genomslag med egna sidor på nätet. Det finns riksdagsledamöter som senaste valperioden haft mer träffar på sina sidor på Internet än vissa statsråd i det egna partiet. Dessa sidor fungerar således som en förstärkare till redan uppmärksammade politiker.

I en närmare analys av vilka som varit på de här politiska sidorna visar att besökarna i hög
grad sammanfaller med frekventa Internetanvändare. Det är unga och högutbildade
som i störst utsträckning vänder sig till dessa sajter, medan besöksandelarna är lägre för pensionärer och lågutbildade. Att man därför skulle kunna tro att det blir ett ökat valdeltagande är därför inte troligt. Det blir istället en bekvämlighetsfråga - precis som det blev med skattedeklarationen.

Personkryssandet har dessutom sjunkit i senaste valen och det finns ingenting som pekar på att antalet kryss skulle öka bara för att man inför röstning över Internet.

En anekdot.Vid kårvalet i Umeå 2001 kunde studenterna rösta med brev, i vallokal eller över Internet. Trots möjligheterna att använda Internet sjönk valdeltagande, men av dem som röstade använde en stor majoritet nätet för att avlägga sin röst.

Det kan tvärtom bli så att valdeltagandet sjunker istället för ökar. Man har redan i dag poströstning som ökat markant senaste valen utan att för den skull valdeltagandet ökat nämnvärt för det.

Det som mer skall utredas är erfarenheterna från riksdagsvalet 2010 som pekar på att ju fler partier som kommer in i riksdagen, desto svårare blir fördelningen av mandat. Det gynnar de stora partierna och missgynnar de små. Propotionaliteten fungerar inte i dagens system.

Allting talar egentligen för ett helt nytt valsystem!

Partier som trilskas med att öppet redovisa var frivilliga pengar kommer från genom lag utan bara om andan faller på och de vill.
Mandatfördelningar som slår snett.
Ett valsystem med så uppenbara brister så att omval får göras i större valkretsar.
Ett personalsystem som inte i praktiken fungerar och där all makt koncentreras till partiledningarna.
Detta gör sammantaget Sveriges politiska system till en av det mest toppstyrda i hela västeuropa.

Det är dags att vända upp och ner på allt och införa ett renodlat personvalssystem där pengarna som följer mandatet följer den som blir vald istället för partiet. Där en lag införs hur kandidater får ta emot frivilliga bidrag istället för att partierna sätter upp frivilliga överenskommelser. Det finns en vana från svensk media att nagelfara enskilda riksdagsledamöters handel och vandel. Jag känner mig därför tryggare med ett system där pengarna följer de folkvalda istället för anonyma partiers ledningar.

Hur mycket pengar går till partierna?

Allt enligt Nationalencyklopedin:
"Statens bidrag till de partier som kommit in i riksdagen går till partiernas riksorganisationer och består dels av ett partistöd, dels av ett kanslistöd. Partistödet delas ut som ett bidrag per riksdagsplats. Det är resultatet i de senaste två valen som räknas. Bidraget är för närvarande 333 300 kronor per plats och år. Kanslistödet delas ut till riksdagspartierna i form av grundstöd och tilläggsstöd. Alla riksdagspartier får grundstödet på ungefär 5,8 miljoner kronor. Tilläggsstödet är 16 350 kronor per riksdagsplats för regeringspartier och 24 300 kronor per riksdagsplats för övriga partier.

Utöver statens pengar till partiernas riksorganisationer får riksdagspartierna bidrag till partigruppernas och ledamöternas arbete i riksdagen. Det består dels av ett grundbelopp, dels av ett tilläggsbelopp som är beroende av antalet riksdagsledamöter. Grundbeloppet är 1,7 miljoner kronor per år. En partigrupp som företräder regeringen har rätt till ett grundbelopp. Övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp. Tilläggsbeloppet är 57 000 kronor per år och ledamot.

Ett särskilt stöd till politiska sekreterare ska bekosta handläggarhjälp åt ledamöterna. De politiska sekreterarna samlar in information, utformar förslag till politiska texter, sköter kontakter med medierna, svarar på mejl och fungerar som bollplank åt ledamöterna. Varje parti beslutar själva hur det stödet ska användas. Stödet ska motsvara kostnaderna för en politisk sekreterare per ledamot. Beloppet 50 300 kronor per politisk sekreterare och månad ligger till grund för beräkningen.

Ett stöd till resor utomlands ges till riksdagsledamöter för att till exempel delta i internationella konferenser. Bidraget är 5 000 kronor per ledamot för de första tjugo riksdagsplatserna och 2 500 kronor för riksdagsplatser utöver dessa. En ledamot kan dessutom få 2 500 kronor per år för resor som har koppling till samarbetet inom EU.

För de tre första kvartalen 2010 uppgår stödet till partigrupperna till ungefär 190 miljoner kronor (för hela 2009 uppgick det till 250 miljoner kronor). Dessutom har ledamöterna och partikanslierna i riksdagen tillgång till fria lokaler och teknisk utrustning i Riksdagshuset. Partistödet behöver alltså inte användas till dessa kostnader.

När det gäller partistödet i landsting och kommuner handlar det totalt om 378 miljoner som betalas ut i partistöd i kommunerna och 251 miljoner i landstingen under 2010. I genomsnitt har partistödet ökat nästan dubbelt så mycket som inflationen. I landstingen handlar det om en höjning på i snitt runt 20 procent valåret 2010 jämfört med valåret 2006 och i kommunerna 15 procent. Under samma tid har inflationen i Sverige uppgått till ungefär 8 procent."

Beträffande de politiska sekreterarna används de i stor utsträckning till partiarbetet, valrörelser och folkomröstningar etc. Det är inte ovanligt att en ledamot avverkar en 3-4-5 politiska sekreterare under en mandatperiod. Det är inte ledamoten som bestämmer vilken sekreterare han/hon får, utan partiet som bestämmer. Alla pengar och resurser bestäms från partiet! Partiorganisationen blir liksom inlagd i riksdagen för att spara pengar i partiet till att driva mer kampanj under valen. Effekten blir toppstyrning och allt fler ja-sägare. Är man oppositionell inom partiet får man inga resurser att kampanja till nästa val från partiet - man får klara sig själv.

Jan Rejdnell

torsdag 27 oktober 2011

Räntan borde ha sänkts!


Reporäntan ligger just nu på 2,0 procent. Riksbanken har sedan tidigare utlovat en gradvis höjning av räntan. Ett löfte allt fler inte hoppas bli infriat. Senaste beslutet om räntan togs den 7 september. Då lär man man den ligga kvar på samma nivå som tidigare.
Anledningen var oron på finansmarknaderna, och att ledamöterna förutspådde en större inbromsning av den svenska ekonomin än man tidigare trott.
Nu nästan två månader senare är läget för den svenska ekonomin faktiskt sämre. Inbromsningen är tydligare och mer markant för framförallt exportföretagen. Avsättningen för deras produkter sker i länder där inbromsningen är än tuffare i Sverige. Orsak och verkan - Sverige blir snabbare drabbat eftersom vi exporterar mycket.

Målet för penningpolitiken är enligt riksbankslagen att "upprätthålla ett fast penningvärde". Riksbankens tolkning av målet är, enligt bankens hemsida, att inflationen ska vara låg och stabil.

Det är solklart att Sverige påverkas av den finansiella oron i omvärlden, och att därmed det sker en lägre tillväxt i USA och Europa vilket i sin tur medför dämpad tillväxt och inflation även i Sverige. Därför borde Riksbanken hålla nere räntan så inflationen blir låg och inte kronan sticker i väg i värde i förhållande till andra valutor.

Med tanke på att bankerna kommer att försöka skydda sig i ett oroligt läge som världen befinner sig i innebär att att det blir större skillnad mellan reporäntan och bostadsräntan. Bankerna tror att riskerna är större att kunderna ska gå i konkurs och inte kunna betala tillbaka sina lån. Det talar också för en bibehållen eller rentav lägre ränta.

Riksbanken behåller räntan oförändrad fram till i början av nästa år . De skriver:
"Svårigheterna med att lösa den statsfinansiella krisen i Europa har lett till ökad osäkerhet om framtiden. I Sverige väntas den ekonomiska utvecklingen bli något svagare framöver. Samtidigt är inflationstrycket lågt. Därför har Riksbankens direktion beslutat att lämna reporäntan oförändrad på 2 procent och avvakta med ytterligare höjningar till en bit in på nästa år."

Direktionen säger vidare att : "Inflationen mätt med KPI är hög. Det beror främst på att räntorna för bolån stigit. Det underliggande inflationstrycket är däremot lågt i dagsläget." Men samtidigt finns här en farhåga att inflationstrycket skall stiga. Vad man grundar detta på finns inte uttryckt.

Frågan är vad beslutet egentligen blivit om man vetat om vad som hände i natt med uppgörelsen kring Greklands statsfinanser. Troligtvis hade fler gått på reservanternas linje i direktionen:

Vice riksbankscheferna Karolina Ekholm och Lars E.O. Svensson reserverade sig nämligen mot beslutet att lämna reporäntan oförändrad och mot reporäntebanan i den penningpolitiska rapporten.

Det känns snudd på larvigt att utfärda prognoser flera år framåt när situationen ändrar sig vecka för vecka - ja dag för dag i världen.

De förordade att räntan sänks till 1,75 procent. De förordade också en lägre räntebana som ligger på 1,5 procent från och med första kvartalet 2012 till och med första kvartalet 2013 och sedan stiger till strax över 3 procent vid slutet av prognosperioden. Detta motiveras av deras bedömning att rapportens prognoser för utländska styrräntor och svenskt resursutnyttjande båda är för höga. Denna räntebana leder då till en KPIF-inflation närmare 2 procent och en snabbare minskning av arbetslösheten mot en långsiktigt hållbar nivå.

Med dagens oförändrade får vi troligtvis fler varsel och mer oro hos konsumenterna. De kommer hålla hårdare i plånboken. Om man sänkt räntan till 1,75 procent som två ledamöter reserverade sig för hade inte bostadspriserna fortsatt falla.

Bankerna garderar nu upp sig med ökad bostadsränta. Likaså kravet att man måste sälja sin bostad för att garanteras lån på den nya bostaden. Här skjuter bankerna sig själva i foten. Det kommer tvärbromsa bostadsförsäljningarna. Vansinnig regel som bankerna själv hittat på för att skydda sig själva. Noll risk.


Mer om reporäntan: SvD , DI , Aftonbladet , Sveriges Radio , Affärsvärlden ,

fredag 14 oktober 2011

Kvinnor i bolagsstyrelserna handlar om kompetens


En sak gäller - med två sidor - när det rör fler kvinnor i bolagsstyrelserna:

KOMPETENS

- det påstås att det inte skall finnas tillräckligt antal kompetenta kvinnor som kan ingå i bolagsstyrelserna.
- man kan inte definiera vad som menas med kompetens för att kunna ingå i en bolagsstyrelse.

Utan svar på dessa påståenden eller definitioner havererar debatten. Kvotering mäter aldrig kompetens och därför fungerar aldrig kvotering. Men ännu mer tydligt är att få kan definiera vilken kompetens som behövs.
Man nämner kompetens för att slippa definiera hur urvalet skett.

Eftersom de flesta valberedningar påstår att det finns för få kompetenta kvinnor finns bara en sak att göra:
Lista upp de kvinnor som kan tänkas sig bli nominerad till en bolagsstyrelse vare sig det är statlig, kommunal eller privat.


Den nya tankesmedjan Liberalerna startar därför en sajt tillsammans med Företagarförbundet och Ruter Dam, där kvinnor kan anmäla sitt intresse till att bli nominerad till en bolagsstyrelse. Vare sig den är statlig, kommunal eller en privat bolagsstyrelse. När det finns en lista över kompetenta kvinnor finns inga ursäkter kvar.

Krav finns vad avser kompetens på de kvinnor som anmäler sig till listan.
För att anmäla dig till kompetenslistan måste man uppfylla minst två av tre krav.

Kriterierna är: 1) ha suttit eller sitter i en bolagsstyrelse i dag (privat bolag eller kommunalt/statligt bolag) 2) har en ekonomisk utbildning alternativt erfarenhet så man kan läsa och tolka ekonomiska rapporter (som Balans- och Resultaträkning) 3) har en utbildning i styrelsearbete

Och dessutom behövs det
styrelseutbildningar för politiker. För när ledamöter till kommunala bolag väljs räknas bara partibok, lång och trogen tjänst samt lojalitet. Utbilda politiker - gärna kvinnor - och rekrytera ledamöter från näringslivet!

Till de samhällsägda bolagsstyrelserna finns många kvinnor i framträdande positioner inom politiken. I partiledningarna och på valbara listor. Därtill finns massor med kompetenta kvinnor, inte minst i näringslivet, som kan komma i fråga att blir valda till en styrelsepost i en kommunal bolagsstyrelse. Om politikerna skäller på näringslivet måste faktiskt politikerna sopa framför egen dörr först.

Om man anser att vi har för få kvinnor som är kompetenta i Sverige för att kunna ingå i en bolagsstyrelse - måste vi ta ett resonemang kring vad som definieras som kompetens. Här är det nästan alltid frågan om ett tyckande. Vi hart ställt tre minimikrav för att ingå i en bolagsstyrelse; erfarenhet av styrelsearbete i ett bolag, ekonomiskt kunnande och styrelseutbildning.


Medan man i de börsnoterade bolagens styrelser nu har kommit upp i andelen kvinnor om 22 procent så var motsvarande siffra i valberedningarna 16 procent. Bland samtliga bolag är andelen kvinnor i styrelserna bara 11 procent. Det är inte mycket bättre i kommunala bolag. Knappa 25 procent av styrelseledamöterna är kvinnor i de kommunalt ägda bolagen. Än sämre vad avser styrelseordföranden – 12 procent. Så ser Sverige ut 2011. Det är mot denna bakgrund som nu politiska partier förnyar kravet om könskvotering i bolagsstyrelser. Men det är fel väg att gå. Varje person som tillsätts i en bolagsstyrelse måste bli vald på sig egen kompetens och kvalifikation.

Moderaterna talar om lagstiftning med kvotering för andra gången. Samtidigt har jämställdhetsminister Nyamko Sabuni lagt ett förslag med folkpartiets jämställdhetsgrupp om att införa könskvotering i offentliga bolagsstyrelser.

Visst kan samhället utgå från sitt ägaransvar när man kräver könskvotering i de egna bolagsstyrelserna. Staten har dessutom bedrivit ett systematiskt arbete som resulterat i att det i dag finns 49 procent kvinnor i styrelserna i de statliga bolagen och 34 procent kvinnor på ordförandeposterna. Statsrådet Nyamko Sabuni resonerar att det borde gå att nå samma resultat i politiska tillsatta bolagsstyrelserna inom kommunerna.


Men frågan om kompetens kommer ständigt tillbaka. Jag upprepar - Kvotering mäter inte kompetens.

Hur mäter man kompetens?

Hur sköter man ”god bolagsstyrning” för att säkerställa att ett bolag sköts på ett för aktieägarna så effektivt sätt som möjligt?

”Svensk kod för bolagsstyrning” är en samling riktlinjer för god bolagsstyrning som alla börsnoterade bolag är förpliktade att tillämpa och många av de regler som där ställs är frivilliga att följa en tid, annars kommer direktiv från EU. EU har genom ett flertal direktiv, vilka upphöjts till lag, varit mycket noggrann kring hur bolagsstyrning skall ske. Detta för att säkerställa och förbättra förtroendet för bolagen på kapitalmarknaden och hos den svenska allmänheten och därigenom skapa goda betingelser för bolagens försörjning av riskvilligt kapital. Det är det offentligas uppgift att skapa ett regelsystem för insyn och kontroll men också till sist för att etik och moral med tydliga spelregler skall gälla i näringslivet. Som liberaler vill vi att det offentliga inte skall lägga sig i ägarnas ansvar och uppgift i näringslivet – detta är en av konsekvenserna av den viktiga principen om äganderätten.

Kritiken från politikerna om bättre representation från bägge könen i de svenska bolagsstyrelserna hos börsbolagen får dock en bumerangeffekt. I dag väljs ledamöter till samhällets bolagsstyrelser många gånger från andra kriterier, som partitillhörighet och belöning för lojalitet samt väl uträttat arbete i politiska församlingar. Så länge man i första hand utgår från partibok istället för kompetens, går det varken säkerställa att det finns kompetenta kvinnor eller för den delen vilken kompetens vilken styrelseledamot som helst har vilken är vald till en kommunal bolagsstyrelse.

Istället för att införa en lagstiftning om könskvotering i bolagsstyrelserna så behöver en kraftsamling göras för att få fram kompetenta kvinnor inte bara till bolagsstyrelserna i privata bolag utan även till samhällsägda bolagsstyrelserna.

Ur ett liberalt perspektiv är vårt förslag (www.bolagslyftet.se) oantastbart. Vi lyfter fram kompetenta kvinnor som utan partibok kan besätta styrelseposter i kommunala bolag istället för att främsta meriten är rätt partibok och lång och trogen tjänst. Självklart lyfter vi även fram kompetenta kvinnor med partibok.



Kolla in:
http://www.bolagslyftet.se
http://www.kompetenslistan.se

onsdag 5 oktober 2011

Den representativa demokratin är skev


62 procent av Folkpartiets medlemmar över över 50 år. Så här ser det ut i de flesta av de politiska partierna. Om man tittar på antalet medlemmar så ligger det på ungefär samma nivåer under de senaste tio åren. Folkpartiet har 20.100 medlemmar enligt senaste rapporten inför dess landsmöte (kongress). Inbördes ordningen mellan partierna följer inte antal mandat i Riksdagen - siffror redovisade 2009/2010 (från olika källor):

Socialdemokraterna 103 027
Moderaterna 55 612
Centerpartiet 37 340
KD 22 320
Folkpartiet 17 875
Mp 10 635
V 8 700
SD 4 571
Totalt 260 080

Av denna kvarts miljon människor som är anslutna till ett politiskt parti är lite drygt en tiondel som har ett politiskt uppdrag.

Sverige har 9, 4 miljoner invånare. Det betyder att 2, 7 procent av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Antalet politiskt förtroendevalda har dessutom sjunkit kraftigt. I dag är cirka 35.000 personer förtroendevalda inkluderande valda nämndemän till landets domstolar. För 15-20 år sedan var det 150.000 förtroendevalda.

Det betyder att kontaktytan till en politiker är extremt begränsad. Av Sveriges befolkning är det 0, 3 procent av befolkningen som är politiskt vald till ett förtroendeuppdrag. Och det kommer bli färre...

Många kommuner är för små och kommer slås samman inom några få år. Vi har dessutom nya regionindelningar som säkert kommer medföra att landstingen går upp i gemensamma regioner med färre antal förtroendevalda till följd.

Vi har fått större antal proffspolitiker under senaste 10-15 åren. Personer som väljer att i tidiga år välja en bana som politiker och där uppdragen varar livet ut. Beslutsprocesserna är i dag betydligt svårare att sätta sig in i bland annat på grund av en ökad globalisering. En enskild kommun påverkas i större utsträckning av världshandel och ekonomin utanför kommungränserna. Vi har dessutom beslut i EU som direkt påverkar det vardagliga livet i alla politiska församlingar i Sverige. Detta motiverar politiker som inte har någon annan erfarenhet av annat yrkesliv?

Om man fortsätter med det parlamentariska system som Sverige i dag har utan nämnvärda förändringar kommer avståndet mellan politiker och samhällsmedborgare öka dramatiskt. Detta med hänvisning till att regionindelningarna skapar färre antal poster att besätta och därmed öppnar för ytterligare antal med proffspolitiker och därmed färre antal med fritidspolitiker.

Det är svårt att få fram vilken erfarenhet och bakgrund alla politiker har som är förtroendevalda. Genom en söktjänst som 121.nu har kan man utläsa att knappa 5.000 personer har en bolagsengagemang - men det inbegriper givetvis alla kommunala bolagsstyrelser. Det innebär inte en verklig bakgrund i näringslivet.

Om man bara sneglar på representationen i Riksdagen sett till anställd från privat sektor, egen företagare, offentlig sektor samt den allt mer växande kategorin av politiska proffs och ombudsmän så finns det en stor skillnad mellan de politiska blocken. Det rödgröna blocket har cirka 5 procent egna företagare och över 75 % från offentlig sektor, politikerproffs samt ombudsmän. Drygt 40 procent har tidigare varit privatanställda och egna företagare inom Alliansen. Inför valet 2006 var 19 % egen företagare inom Alliansens kandidater till Riksdagen.

Slutsatserna är således att medlemmarna i de politiska partierna blir allt äldre. Antalet politiskt förtroendevalda sjunker samtidigt som deras bakgrund är från offentlig sektor. Antalet politiska broilers ökar i alla församlingar - inte enbart i Riksdagen.

Antalet politiskt tillsatta tjänstemän ökar. Såväl i regeringskansli som ute i kommuner och landsting. "Politiskt tillsatt" är kanske ett något luddigt begrepp för tjänstemän tillsätts utan att partistämpeln officiellt är påklistrad men den finns där i verkligheten. Det fick de första borgliga regeringarna erfara med en tjänstemannastab som nästan enbart var socialdemokrater.

Tidningarnas ledarsidor och många debattartiklar kräver dessutom färre antalet politiker. I Riksdag, landsting som kommuner. De har för höga löner - skär bort. Utan analys förfäktas dessa idéer att "lösa problemet" utan att berätta vad det skall ersättas med.

Tar man bort fler politiskt tillsatta poster så blir det inte färre proffspolitiker utan snarare fler. Färre antalet politiker måste fatta fler detaljbeslut, vilket kräver mer tid för de som är kvar. Det resulterar i fler tjänstemän och administration. Vi ser redan i dag inom EU vad en sådan ordning medför. Otydligt vem som är ansvarig och vem som fattat de egentliga besluten. I Sverige är det inte bättre.

I Sverige har vi en normgivningsdelegation, som är en unik företeelse, där myndigheter får fylla ut lagar och förordningar med materiella bestämmelser som i praktiken får ställning som lag. Det finns många problem med normgivningsdelegation, men ett av de största är omöjligheten att utkräva ansvar av någon. Riksdagen har ju bara stiftat en ramlag, regeringen har gjort en ramförordning och överlåtit "detaljerna" till myndigheten, som i sin tur bara har "tolkat" lagstiftningen. Helt plötsligt kan dessutom myndigheten "tolka om" bestämmelserna och ramlagen vilket innebär ökade otydligheter om vilka spelregler som egentligen gäller och en rättsosäkerhet som är enorm.

Med fog kan man säga att den representativa demokratin är skev i dagens Sverige. Att utvecklingen går mot allt mindre med demokrati och mer diffusare maktutövande. Med det valssystem som Sverige håller fast vid som innebär enbart ett litet inslag av personval som koncentreras allt mer av maktutövandet till partiledningarna och partiapparaterna istället för de politiska församlingarna.

Det skulle vara uppfriskande med en mer förutsättningslös debatt om vårt parlamentariska system i Sverige istället för att genomföra små förändringar inom ramen för nuvarande system.
Ett renodlat personvalssystem skulle vända upp och ner på partiapparater och därmed blockpolitiken i Sverige.

tisdag 4 oktober 2011

Hamilton borde läsa Keynes


Carl B Hamilton ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet har i sitt senaste Nyhetsbrev dissikerat Miljöpartiets budget. Han pekar på olika budgetinsatser som tillsammans ökar företagens sammantagna skattebelastning.

Det är en blandad kompott där ena förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter trollas mot höjda för ungdomar under 25 år etc. Det går egentligen bevisa det mesta om man ställer budgetrammar mot varandra. Det mesta blir intressant när man tittar på det enskilda fallet vad de olika budgetalternativen innebär. För McDonalds innebär en höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar en betydande utgiftsökning.

Men sedan talar Carl B Hamilton mot sig själv. För vad som är bra för ungdomar och äldre är inte bra för övriga i åldern däremellan. Han skriver:
"Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb. Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten."


Så helt plötsligt ger en sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar och äldre inga långsiktiga jobb? När skall man då avskaffa dessa sänkningar av arbetsgivaravgifterna för dessa grupper? Självklart är detta partipolitiskt nys. Vad som i ena stunden är bra är i andra stunden inte bra för en annan åldersgrupp - den som är mellan ungdom och äldre.

Carl B Hamilton skall läsa sju argument som Företagarna formulerat som istället pekar på att sänkta arbetsgivaravgifter ger mer varakatiga jobb:

Sju viktiga argument för lägre arbetsgivaravgifter

  1. Det första argumentet är att de jobb som skapas genom lägre arbetsgivaravgifter inte försvinner på grund av höjda löner. Forskningen är inte enig men det finns många studier som visar att det finns en positiv effekt på sysselsättningen. Det är också viktigt att komma ihåg att höjda löner i sig stimulerar fler till att arbeta. I stor utsträckning får sänkt arbetsgivaravgift således samma effekt som sänkt inkomstskatt.
  2. Det andra argumentet är att lägre arbetsgivaravgifter har många andra positiva övergripande effekter på samhällsekonomin. En minskad sysselsättning i termer av arbetade timmar utgör således endast en del av löneskatternas skadliga effekt på samhällsekonomin. Sänkta skatter, naturligtvis inklusive sänkt arbetsgivaravgift, leder till större skattebaser på många andra sätt. Exempelvis genom att incitamenten till karriärutveckling och utbildning ökar, eller att högre löner premieras i löneavtal före sänkt arbetstid. Att istället försöka stimulera sysselsättningen genom att öka offentliga utgifter kan visa sig kontraproduktivt. För varje extra krona som tas ut i skatt i Sverige för att fördelas eller spenderas till kollektiva nyttigheter, visar flera studier att en till tre kronor förloras i effektivitetsförluster.
  3. Det tredje argumentet är att den svenska arbetsmarknaden delvis inte är en fri marknad, utan kännetecknas av olika typer av institutionella hinder som medför att sänkta arbetsgivaravgifter inte ger en motsvarande ökning av lönerna. Påståendet om att sänkt arbetsgivaravgift översätts i lönehöjningar bygger på antagandet om fria arbetsmarknader. Detta stämmer i stort, men delar av arbetsmarknaden präglas av institutionella hinder. I de fall där det finns sådana hinder, exempelvis i form av fackligt bestämda minimilöner eller bidrag som fungerar som golv för lönen, kan sänkt arbetsgivaravgift vara ett kraftfullt verktyg för att skapa nya jobb. En arbetslös person kan exempelvis vara villig att ta anställning enbart ifall det ger lika hög eller högre disponibel inkomst än det bidrag som personen försörjs genom. En arbetsgivare kan med sänkt arbetsgivaravgift få möjligheten att erbjuda en så hög lön. I detta fall skapas ett nytt jobb. Löntagaren har i detta fall inte incitament att försöka höja lönekostnaden, eftersom arbetstillfället i så fall kommer att försvinna.
  4. Det fjärde argumentet är att en sänkning av egenavgiften, det vill säga den avgift som företagarna betalar för sig själva, stimulerar sysselsättningen genom ökat egenföretagande. Detta visar att det finns starka skäl att sänka egenavgiften även för att få fart på företagandet. Lägre skatter på företagande stimulerar dessutom företagare att anställa.
  5. Det femte argumentet, som övertygade den kända ekonomen John Maynard Keynes för sju årtionden sedan, är att sänkt arbetsgivaravgift kan vara ett bra instrument för att få fart på sysselsättningen och stimulera ekonomin under en lågkonjunktur. En sådan sänkning kommer nämligen öka efterfrågan på arbete då den behövs som mest. Den möjliga negativa effekten i form av höjda löner kommer sannolikt först när konjunkturen har vänt.
  6. Det sjätte argumentet är att sänkning av arbetsgivaravgiften kan riktas till specifika grupper. Den kan utformas så att den får liknande effekt på sysselsättningen som jobbskatteavdraget. Samtidigt finns givetvis risken att riktade sänkningar snedvrider konkurrensen och resursfördelningen i ekonomin. Därför kan riktade sänkningar, som exempelvis gynnar ungdomars inträde i arbetsmarknaden, med fördel följas upp av framtida reformer som innebär sänkningar också för andra grupper.
  7. Det sjunde argumentet är att arbetsgivaravgiften i stor utsträckning är en dold skatt på arbete, som en stor del av allmänheten är omedveten om. Det är ett demokratiskt underskott att en så stor del av beskattningen döljs för medborgarna. För att skapa ett mera transparent och ärligt skattesystem bör arbetsgivaravgiften sänkas, alternativt omvandlas till synliga skatter på arbete.
Jag vill påminna om Keynes teorier om att stimulera ekonomin när det går sämre i ekonomin. Det får fart på sysselsättningen. Hamilton kan läsa vilken rapport som helst nu - ekonomin bromsar in. Mitt tidigare förslag om att sänka arbetsgivaravgiften till hälften för alla företag upp till den tionde anställde kommer få samma positiva effekter som det har fått för ungdomar och äldre. Nu vågar man anställa dessa grupper igen.

Så Carl B Hamilton, lägga partiretoriken åt sidan och börja läsa Keynes igen!

tisdag 27 september 2011

Det är fel på valsystemet och partismen, inte Petzäll...


Ledarskribenter i olika politiska läger förfäras i dag över att William Petzäll inte självmant lämnar sin Riksdagsplats till sitt gamla parti Sverigedemokraterna. Han blir politiskt vilde. Därmed mister han all typ av inflytande i Riksdagen. Det är partiet som får alla kansliresurser och inte han som vald ledamot. Han koncentrerar sig på ett område som han onekligen har kunskap kring - missbruksvården. Det är bra för Riksdagen. Kanske hans insatser på detta område kan göra någon nytta i debatten och mer förståelse i Riksdagen.

Politiska vildar är inget nytt i Riksdagen - det är ett prov på en alltför hård "partism". Nästan alla partier har fått erfarenheterna med avhopp i Riksdagen.

• Sten Andersson (invald för M) - gick till Sverigedemokraterna

• Johan Brohult (invald för Nyd) - politisk vilde

• Sven Johansson (invald för C) - gick till KDS

• Rolf Hagel (invald för VPK) - gick till Arbetarpartiet Kommunisterna

• Alf Lövenborg (invald för VPK) - gick till Arbetarpartiet Kommunisterna

• Siw Persson (invald för FP) - politiskt vilde

• Anne Rhenman (invald för Nyd) - politisk vilde

• Gudrun Schyman (invald för V) - gick till Feministisk Iniativ

• Karin Svensson Smith (invald för V) - gick till Miljöpartiet

• Sten Söderberg (invald för Nyd) - politisk vilde

• Solveig Ternström (invald för C) - politisk vilde men hyllade Mona Sahlin inför valet

• Göran Thingwall (invald för M) - politisk vilde

• Annika Åhnberg (invald för V/VPK) - gick till Socialdemokraterna

Det verkar som om det är mer acceptabelt att de ledamöter som är valda för en partifärg kan byta till en annat parti, istället för att bli politisk vilde på riktigt. Om nu väljarna röstar på ett parti och inte en ledamot är det mer allvarligt att den valda ledamoten plötsligt företräder en annan åsikt än det man valt personen för. Glöm inte bort att William Petzäll vände sig till Moderaterna först. Först en månad senare i samband med hans avhopp deklarerar Moderaternas kansli att man inte vill ha med honom att göra. Om Moderaterna kommit fram till en annan slutsats - hade då avhoppet varit mer acceptabelt då?

Ledarskribenterna verkar istället mer vara inne på ett moralspår. AMan ojar sig över att Petzäll kan finnas kvar i Riksdagen och inte göra någonting och samtidigt kvittera ut sin lön för hela perioden. Petzäll är inte mer annorlunda än andra politiska vildar. Menar ledarskribenter likt Dagens Nyheter att politiska vildar skall förbjudas i Sverige? DN för ett resonemang att det ingenting gör så länge de politiska vildarna röstar med sitt gamla politiska block. Borta med vinden är pläderingarna på ledarsidorna för ett personvalssystem. Tvärtom verkar det som att partiernas ledning skall ha ännu mer att säga till om.

Sverigedemokraterna har gjort parodi på det personvalsinslag Sverige har i dag. Man ställde upp med en lista över hela landet. Samma lista. Det innebär att ledamöter från SD blivit invalda för län som de ens inte behövt sätta foten i. William Petzäll har väl inte sett Dalarna som han är invald för, mer än på vykort.

Väljarna röstar på personer som skall företräda deras åsikter och vilja i Riksdagen. Oavsett vad alla säger om partier så är det kött och blod som väljs in och inte maskiner. Alla kontroversiella frågor kan man inte ta ställning till inför en mandatperiod utan man väljer en person som skall företräda ens åsikter från den valkrets man bor. Om man inte gillar detta faktum så skall man plädera för att endast en valkrets skall finnas som omfattar hela landet. Med en valkrets är det bara partiets åsikter man röstar på och inte en representant att företräda en. Partiledningarna kan då utse lojala, plikttrogna, karriärhungriga proffspolitiker till att sitta i Riksdagen. Ungefär dit vi är på väg till i dag.

"Partismen" bestämmer alltmer i svensk politik. I de fall politiska vildar uppstår är det ett resultat av att partiet antingen gått för hårdhänt med ledamoten fram eller ställt krav på politisk uppställning som ledamoten inte kan acceptera. Få fall handlar om egen ekonomi som dagens ledarsidor spekulerar runt. Det är betydligt mer ekonomiskt fördelaktigt att stanna i partiet och snällt foga sig i vad partiledningen än bestämmer. Inga politiska vildar överlever mer än den mandatperiod som de är valda för. Det ekonomiska argumentet håller inte. Det finns relativt många ledamöter i Riksdagen som mer anpassar sig efter partiet och vad det vill än att arbeta mer för sina väljare i olika lokala och regional frågor. Det borde media bevaka.

Effekterna av detta halvdana valsystem som finns i dagens Sverige visar på att ett nytt valsystem måste införas snarast. Väljarna måste förstå att man väljer en person som är av kött och blod som skall företräda ens åsikter kommande fyra åren. Ingen hade kunnat förutspå FRA-debatten innan valet. Det dök upp under en mandatperiod. Partiernas inställning svängde både innan och efter besluten i Riksdagen. Socialdemokraterna som lovade riva upp beslutet tvärvände för en tid sedan och gillar nu FRA-lagstiftningen.

Vi behöver ett valsystem där den som röstar hittar en person som kan lägga sin röst på. Få är egentligen de regionala frågorna och därför borde det finnas en möjlighet att rösta på en kandidat från en annan valkrets. För andra är de regionala frågorna viktiga varför en lokal kandidat är viktig som kan bevaka dessa frågor. Ett renodlat personvalssystem är att föredra. Individen som riksdagsledamot blir viktigare än partiet. Partierna kan ändå byta fot i olika frågor. Partierna är dessutom alltmer förvillande lika varandra i dag. Med ett renodlat personvalssystem får vi kandidater som står upp för sina åsikter istället för snällt TV-licensbetalande, välkammade proffspolitiker som inte haft ett riktigt arbete utanför Riksdagen.

Jan Rejdnell