måndag 14 mars 2011

Svenska partipolitiken är som Melodifestivalen


Likheterna är slående.

De olika artisterna i Melodifestivalen skall kvala in till den stora uttagningen i Globen efter en lång och omfattande RoadShow ute i landet. Dessförinnan har de matchats fram av låtskrivare och olika stall som putsat på imagen. Mycket yta. Mycket glamour. Allt har föregåtts med av rykten och massor med spekulationer.

Opinionsinstitut och förståsigpåare av musik har testat opinionen och på förhand utsett vinnare och förlorare. Man kan genomföra så kallad "betting" på de olika artisterna som ger olika mycket gånger pengarna tillbaka vid vinst.

Slaget stod i Helgen i Globen. Denna gång hade man förstått att om vi skall klara oss i Europa-omröstningen och hamna högt upp på listan och vara någon att räkna med, så måste vi lyssna in vad olika delar av Europa tycker om våra låtar. Även i denna tävling har man förstått vad globalisering innebär. Vi kan inte köra på som förut och säga att vi vet bäst själva och sedan hamna långt ner på listorna i konkurrensen. Melodifestivalen är som den politiska cirkusen i Sverige.

Somliga har sagt att det går inte att tävla i musik. Det är ändå det Melodifestivalen handlar om.

Men kan man tävla i politik?

Alla de beståndsdelar jag nyss beskrivet vad gäller Melodifestivalen finns inom partipolitiken i Sverige i dag. Frågan om man kan tävla i politik - javisst. Du kan likt melodifestivalen satsa pengar på de olika artisterna, förlåt politikerna som ingår i de olika stallen, förlåt partierna.

Bakom varje parti finns PR-och mediabyråer som stajlar och lyfter fram partiledaren samt paketerar budskapet. Precis som i Melodifestivalen. Och för de som fortfarande inte köper att politiken är en cirkus bör genast besöka Gotland under Almedalsveckan.

Redan i mitten av 1900-talet lanserade liberalen Herbert Tingsten och andra sociologer idén om att ideologierna är döda. Det är viktigare med välfärd än med ideologi, menade de. I den praktiska politiken var det Keynes ekonomiska teorier och den sociala ingenjörskonsten som gällde. Välfärd blev därmed den nya ledstjärnan inom politiken. När ideologierna försvann blev gruppsammanhållning den ledande moraliska principen.

Är det endast realism och pragmatism som ska gälla i politiken?

Efter kommunismens fall 1989 lanserade den amerikanske filosofen Francis Fukuyama tesen att historien hade tagit slut. Han menade inte att alla konflikter skulle upphöra, men väl att liberalismen nu stod kvar på idéernas arena som den enda möjliga principen för ett rimligt samhälle.

De flesta partierna i Sverige kallar sig för liberala i dag eller har de kanske istället helt enkelt fallit för spin-doctors och politik a la Melodifestivalen?

Faktum är att den svenska idédebatten helt har avstannat. Vi har idag gamla partier i dubbel bemärkelse. De få och gamla medlemmar som finns inom det svenska partisystemet i dag. De aktiva är långt från verkligheten och umgås nästan uteslutande med varandra. De därtill gifter sig med varandra. Partisystemet bygger på partiledaren och partiledningen. Det är det gänget - de artisterna - som skall vinna valen. Inte bara riksdagsvalen utan även de övriga valen i landstingen och kommunerna. Om det går bra eller dåligt i riksdagsvalet slits övriga val med nedåt eller uppåt likt en Tsunami.

Allt repeteras och övas in. Valbudgetar byggs upp. Tävlingen sker i TV och backas upp med en gigantisk reklamkampanj arrangerad av partikanslierna i Stockholm. Slutligen hamnar vinnare och förlorarna i Riksdagshuset och får vänta i fyra år till innan nästa politiska Melodifestival arrangeras i Sverige.

Det sägs att mellan 15-20 procent av Sveriges befolkning följer med i politiken. Läser en ledare någon gång i ibland och gör sina analyser. I senaste valet sa över hälften av de som var under 30 år, i SVT:s vallokalundersökning, sig inte kunna se några ideologiska spår i några frågor bland de partier som ställde upp. Det är riktigt - för det fanns inga. Olika ställningstaganden kan förklaras ideologiskt men ingen politiker eller parti som förklarade och kopplade samman. Då är ideologisk övertygelse mer betydelsefull personligen för den politiker som ställer upp i valet. Man har glömt väljaren. En annan förklaring kan vara att den politiska melodifestivalen tagit över. Bröd och skådespel till folket - punkt slut.

Men ideologier brukar återuppstå.

Liberaldemokraterna startade jag och Alexander Bard och ett tiotal andra efter valet 2010. Idag är det drygt 800 personer som bloggar, debatterar på maillistor, facebook etc. Ideologi är det alla skriker efter. Att få diskutera ideologiska skillnader och vad liberalismen i svenska samhället kan uträtta i dag och i framtiden.

I en artikel nyligen utvecklar Alexander Bard hur politiken kommer att se ut:

Politik blir en fråga om medial show, om positionering ovanpå ett slags permanent rullande administrativt styre med många globala maktcentra i konkurrens med varandra. Och varför ska vi följa lagar i ett sådant svåröverskådligt samhälle om vi inte har lust? När lagar inte längre följs förlorar politiken sin makt. Men då måste vi bygga andra band mellan människor för att skapa förtroende och tillit och exakt detta gör människor direkt med varandra via virtuella nätverk snarare än att gå till alltmer maktlösa politiker och myndigheter för att få stöd. Detta minskar inte utan ökar snarare representativiteten i politiken, men det försvagar politiken som fenomen i sig.


Hela artikeln hittar du här.

Det enda partipolitiken arrangerar i dag är att fördela makten i olika nämnder och styrelser. Uppdragens innehåll och form är desamma. Ingenstans pratas det ideologi utan endast hur man kan kompromissa för att hålla Sverigedemokraterna utanför köttgrytorna. Det är ett självändamål. Vilket gör dem ännu större.

Samtidigt pågår revolutioner i norra Afrika och Mellersta Östern för att få frihet och allmänna val. Våra val har avstannat. För vem ser i dag skillnaden mellan olika politiska partiers viljeinriktningar och långsiktiga mål?

Jan Rejdnell

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar