tisdag 4 oktober 2011

Hamilton borde läsa Keynes


Carl B Hamilton ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet har i sitt senaste Nyhetsbrev dissikerat Miljöpartiets budget. Han pekar på olika budgetinsatser som tillsammans ökar företagens sammantagna skattebelastning.

Det är en blandad kompott där ena förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter trollas mot höjda för ungdomar under 25 år etc. Det går egentligen bevisa det mesta om man ställer budgetrammar mot varandra. Det mesta blir intressant när man tittar på det enskilda fallet vad de olika budgetalternativen innebär. För McDonalds innebär en höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar en betydande utgiftsökning.

Men sedan talar Carl B Hamilton mot sig själv. För vad som är bra för ungdomar och äldre är inte bra för övriga i åldern däremellan. Han skriver:
"Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb. Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten."


Så helt plötsligt ger en sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar och äldre inga långsiktiga jobb? När skall man då avskaffa dessa sänkningar av arbetsgivaravgifterna för dessa grupper? Självklart är detta partipolitiskt nys. Vad som i ena stunden är bra är i andra stunden inte bra för en annan åldersgrupp - den som är mellan ungdom och äldre.

Carl B Hamilton skall läsa sju argument som Företagarna formulerat som istället pekar på att sänkta arbetsgivaravgifter ger mer varakatiga jobb:

Sju viktiga argument för lägre arbetsgivaravgifter

  1. Det första argumentet är att de jobb som skapas genom lägre arbetsgivaravgifter inte försvinner på grund av höjda löner. Forskningen är inte enig men det finns många studier som visar att det finns en positiv effekt på sysselsättningen. Det är också viktigt att komma ihåg att höjda löner i sig stimulerar fler till att arbeta. I stor utsträckning får sänkt arbetsgivaravgift således samma effekt som sänkt inkomstskatt.
  2. Det andra argumentet är att lägre arbetsgivaravgifter har många andra positiva övergripande effekter på samhällsekonomin. En minskad sysselsättning i termer av arbetade timmar utgör således endast en del av löneskatternas skadliga effekt på samhällsekonomin. Sänkta skatter, naturligtvis inklusive sänkt arbetsgivaravgift, leder till större skattebaser på många andra sätt. Exempelvis genom att incitamenten till karriärutveckling och utbildning ökar, eller att högre löner premieras i löneavtal före sänkt arbetstid. Att istället försöka stimulera sysselsättningen genom att öka offentliga utgifter kan visa sig kontraproduktivt. För varje extra krona som tas ut i skatt i Sverige för att fördelas eller spenderas till kollektiva nyttigheter, visar flera studier att en till tre kronor förloras i effektivitetsförluster.
  3. Det tredje argumentet är att den svenska arbetsmarknaden delvis inte är en fri marknad, utan kännetecknas av olika typer av institutionella hinder som medför att sänkta arbetsgivaravgifter inte ger en motsvarande ökning av lönerna. Påståendet om att sänkt arbetsgivaravgift översätts i lönehöjningar bygger på antagandet om fria arbetsmarknader. Detta stämmer i stort, men delar av arbetsmarknaden präglas av institutionella hinder. I de fall där det finns sådana hinder, exempelvis i form av fackligt bestämda minimilöner eller bidrag som fungerar som golv för lönen, kan sänkt arbetsgivaravgift vara ett kraftfullt verktyg för att skapa nya jobb. En arbetslös person kan exempelvis vara villig att ta anställning enbart ifall det ger lika hög eller högre disponibel inkomst än det bidrag som personen försörjs genom. En arbetsgivare kan med sänkt arbetsgivaravgift få möjligheten att erbjuda en så hög lön. I detta fall skapas ett nytt jobb. Löntagaren har i detta fall inte incitament att försöka höja lönekostnaden, eftersom arbetstillfället i så fall kommer att försvinna.
  4. Det fjärde argumentet är att en sänkning av egenavgiften, det vill säga den avgift som företagarna betalar för sig själva, stimulerar sysselsättningen genom ökat egenföretagande. Detta visar att det finns starka skäl att sänka egenavgiften även för att få fart på företagandet. Lägre skatter på företagande stimulerar dessutom företagare att anställa.
  5. Det femte argumentet, som övertygade den kända ekonomen John Maynard Keynes för sju årtionden sedan, är att sänkt arbetsgivaravgift kan vara ett bra instrument för att få fart på sysselsättningen och stimulera ekonomin under en lågkonjunktur. En sådan sänkning kommer nämligen öka efterfrågan på arbete då den behövs som mest. Den möjliga negativa effekten i form av höjda löner kommer sannolikt först när konjunkturen har vänt.
  6. Det sjätte argumentet är att sänkning av arbetsgivaravgiften kan riktas till specifika grupper. Den kan utformas så att den får liknande effekt på sysselsättningen som jobbskatteavdraget. Samtidigt finns givetvis risken att riktade sänkningar snedvrider konkurrensen och resursfördelningen i ekonomin. Därför kan riktade sänkningar, som exempelvis gynnar ungdomars inträde i arbetsmarknaden, med fördel följas upp av framtida reformer som innebär sänkningar också för andra grupper.
  7. Det sjunde argumentet är att arbetsgivaravgiften i stor utsträckning är en dold skatt på arbete, som en stor del av allmänheten är omedveten om. Det är ett demokratiskt underskott att en så stor del av beskattningen döljs för medborgarna. För att skapa ett mera transparent och ärligt skattesystem bör arbetsgivaravgiften sänkas, alternativt omvandlas till synliga skatter på arbete.
Jag vill påminna om Keynes teorier om att stimulera ekonomin när det går sämre i ekonomin. Det får fart på sysselsättningen. Hamilton kan läsa vilken rapport som helst nu - ekonomin bromsar in. Mitt tidigare förslag om att sänka arbetsgivaravgiften till hälften för alla företag upp till den tionde anställde kommer få samma positiva effekter som det har fått för ungdomar och äldre. Nu vågar man anställa dessa grupper igen.

Så Carl B Hamilton, lägga partiretoriken åt sidan och börja läsa Keynes igen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar