lördag 19 november 2011

100 procents-klubben


Den amerikanska offentliga skulden har i veckan passerat 15 biljoner dollar - nästan exakt 100 procent av BNP. I USA kommer kraftiga sparbeting att drabba bland annat försvaret och myndigheterna som övervakar den inhemska säkerheten. Det blir dock inga omedelbara neddragningar utan det kommer framför allt att drabba utgifterna bortom årsskiftet 2012/2013.
Statsskuld är summan av allt en stat lånar upp för att ha råd att betala det som ingår i statsbudgeten. Dessutom ska pengarna räcka till att betala räntor för gamla lån.
Sveriges statsskuld uppgick till drygt 1.000 miljarder kronor i augusti 2011, eller en tredjedel (idag 39,7 procent) , 35 procent av landets hela ekonomi som mäts i BNP. Greklands statsskuld uppgår till 140 procent av BNP. Även Italien har en statsskuld på över 100 procent av BNP. Belgien, Irland och Portugal ligger inte långt efter.


EU har beslutat att statsskulden högst får uppgå till 60 procent av BNP, något som flera länder bryter mot. Länder som ligger över denna 60 procents gräns är Belgien, Irland, Portugal Tyskland, Frankrike, Ungern och Storbritannien som alla ligger över 80 procent i skuld av BNP. 

Det är intressant att titta på hur USA tänker spara och på vad man kan tänka sig spara inom. En modell som är ute till diskussion ett förslag att för var tredje dollar som sparas på utgiftssidan ska en dollar genereras på intäktssidan. Demokratiska röster har dock höjts för att relationen borde vara mer av 2 till 1. Det skulle skapa en balans i ekonomin. Det som nu händer i Grekland med drastiska nedskärningar är risk för att det skapar inte bara en recession utan än värre med depression vilket hämmar all återhämtning i ekonomin.


Precis som i Grekland så inträffar saker som inte underlättar i saneringen av ekonomin. Tillfälliga skattesänkningar för löntagare samt förlängningen av arbetslöshetsunderstöd löper ut vid årsskiftet i USA. Dessa måste förlängas och för att det ska kunna göras måste man hitta omedelbara besparingar på omkring 160 miljarder dollar inför nästa år. Sparbetingen är enorma - närmare 4 biljoner över en tioårsperiod. Det kommer ta lång tid för USA att repa sig!


Det kommer att krävas stora överskott under många år för att återställa ekonomin. Grekland, med en offentlig skuldkvot på 142 procent, skulle fram till 2020 behöva lyckas förbättra primärsaldot som andel av BNP med drygt 10 procentenheter och därefter upprätthålla en nivå på cirka 7,4 procent. Är detta realistiskt? Det enda som kan motverka är åtstramningarna i de offentliga ekonomierna. Drabbar de privata företag och skattebetalarna får hårt utvecklas ekonomin i landet enbart bakåt.
Tidigare har det hävdats att statsskuld under 90 procent av BNP inte påverkar inflationen påtagligt. Vid en skuld under 30 procent är inflationen 5 procent och skuld över 90 procent ger 4 procents inflation. Nya rön baserade på empiriska fakta varnar istället för att dra för höga växlar på vad som tidigare hänt i ekonomin i världen. Graden av globalisering påverkar ekonomierna på ett helt annat sätt i dag. Empiriskt är det tydligen inte så att stora budgetunderskott som ackumulerar en allt större statsskuld leder till ökad inflation i utvecklade länder. Den rädsla för stor upplåning som anses riskera att orsaka galopperande inflation är i stort sett obefogad sett i ett historiskt perspektiv. Det borde stämma till eftertanke i dagens debatt om behovet av drastiska nedskärningar i olika länders offentliga sektor. 

Men det är olika med förtroendet mellan länders ekonomier. Irland, Grekland och Portugal beviljades ekonomiskt stöd från EU och IMF under 2010 och 2011, i ett försök att stabilisera utvecklingen. Resultatet vet alla idag. Svårigheterna att genomföra de åtstramningar som utgjort villkor för stödprogrammen har under våren blivit allt tydligare. I dagsläget speglar marknadsprissättningen på några av euroländernas statsobligationer relativt höga sannolikheter för att dessa länder kommer att behöva omförhandla sina skulder. Det som främst påverkar ett lands förmåga att fullgöra sina skuldåtaganden är möjligheten att betala räntorna på den offentliga skulden. I etablerade skuldkrisländer som Italien, Spanien och Irland stiger räntorna, bland annat efter att Spanien tvingats betala skyhöga räntor i en auktion av statsskuldväxlar. I länder som Belgien, Österrike och Frankrike har senaste veckan tio-års-räntorna stigit kraftigt.


Grundproblemet är att det finns för mycket skuld i förhållande till tillväxten. Om man sparar för hårt och skär ner skapas ingen tillväxt. Ingen vågar investera. Allt är osäkert vilket leder till handlingsförlamning. Även inom politiken. När EU nu tillsätter teknokrater istället för politiker i regeringarna för Grekland och Italien är risken stor att enbart ekonomiska modeller ligger till grund för fattade beslut. Många gånger fattas inte besluten på finans- och börsmarknaderna på logik - de baserar sig bland annat på vilket håll flocken går mot. När länderna med höga skulder är tvungna att betala höga räntor i åratal till banker och andra kreditinstitut kommer befolkningens tålamod att tryta. På sikt äter räntorna upp statens konsumtionsutrymme som istället för välfärd eller skattesänkningar kommer att gå till räntor. Det leder till antikapitalistiska stämningar och motstånd mot Euron (som egentligen inte har med debatten om skulder att göra).

I debatten hörs i dag relativt enkel medicin för att ta sig ur krisen. Spara. Men det är inte så enkelt. Före krisen och finanskollapsen var både Irland och Island ett statsfinansiellt föredöme. Islands och Irlands statsskuld låg på 29 respektive 25 procent av BNP innan krisen. Inom loppet av tre år brakade ekonomierna ihop på bara tre år. Statsskulden exploderade från 25 procent till 100 procent som andel av BNP. Tyskland, Österrike och Italien hörde till de länder som kritiserades mest för sina höga statsskulder. I dessa länder har dock statsskulden ökat marginellt jämfört med Island och Irland. Små länders ekonomier är mycket mer känsliga.

I goda tider prioriterar regeringar sällan att betala ner statsskulden utan investerar i stället i eftersatta områden i ekonomin. Egentligen borde man då spara en stor del av pengarna och investera pengarna när ekonomin är på väg ner. Om regeringen i Sverige vågar satsa mer pengar inom områden som energi och infrastruktur ger det arbetstillfällen och framtidstro. Det är också viktiga signaler till utländska marknader.

Att hålla de privata skulderna på en låg nivå är extremt viktigt för att ett lands ekonomi skall fungera bra. Låga privata skulder är utmärkande för Tyskland, Österrike, Kanada och Australien. Dessa länder har en privatskuldsättning som ligger runt 140 av BNP. Irlands företag och privatpersoner har en skuldsättning på 370 procent. Här har vi en av orsakerna till Irlands snabba förflyttning i ekonomin. Sverige har som ett högskatteland 266 procent i privata skulder av BNP. USA "endast"163 procent. Grekland 140 procent. Här kan vi återigen se komplexiteten i ekonomin - det går inte enbart att titta på ett lands skuldsättning. Allt tyder på att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas i huvudsak av höga privata skulder och inte av nivån på statsskulden.

Vad Grekland och USA behöver är satsningar från staten i bland annat infrastruktur. Sveriges investeringsnivåer ligger på samma nivå som krisländerna som Irland, Grekland och USA. Gemensamt för dessa länder är att man har en dålig utveckling på arbetsmarknaden - hög arbetslöshet. Den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden i Norge, Österrike och Australien kan hänga samman med den högre investeringsnivån i dessa länder i kombination med lägre skuldsättning hos privata företag och allmänheten.

Sverige behöver dels sänka sina skatter, stimulera företagandet och få igång det privata sparandet. Nyvalda Centerledaren Annie Lööf har tagit initiativ till att det borde bli mer lönsamt att spara, amortera och investera. Hon tycker att regeringen borde titta närmare på att införa ett grundavdrag för sparande och för kapitalinkomst samt hur konkurrensen mellan banker vad gäller räntor kan ökas. Det sistnämnda är mer ett utspel med inslag av populism än faktisk realism. Ett ökat privat sparande är nödvändigt för Sverige. Då måste staten sätta upp morötter i form av avdragsgillt sparande och investerande i onoterade bolag. Inget annat får effekt i ett högskatteland.

Annie Lööf vill främja sparandet främst bland låg- och medelinkomsttagare. Varför inte alla som har en inkomst? Detta ständiga flörtande med vissa grupper har inte med denna saken att göra. Alla behöver spara och minska skulderna. Grundavdrag på kapitalinkomster på runt 5 000 kronor som Centern föreslår gynnar knappast i första hand låginkomsttagare. Men det är en bra början.

Vi behöver ett nytt skattesystem och ett samhällssystem som inte baserar sig på alltmer dolda skatter som utvecklingen är i landet Sverige.

Jan Rejdnell

3 kommentarer:

  1. Sparandet påverkas i hög grad av om staten står för kostnader för utbildning, pension och sjukvård. Det är meningslöst att jämföra privat sparande utan att ta hänsyn till sånt.

    Men varför inte slopa avdragsrätten för lån och samtidigt slopa straffskatten på kapitalinkomster?

    SvaraRadera
  2. Självklart så men det finns mer saker att ta hänsyn till men allt kommer inte med i en blogg.
    Att ensidigt ta bort avdragsrätten för lån slår hårt mot mångas ekonomier - det räcker inte med att bara slopa straffskatten på kapåitalinkomster.

    SvaraRadera
  3. Det kanske behövs en mjuk övergång.

    SvaraRadera