söndag 6 november 2011

Efterlyses: Ett helt valsystem som redovisar olika bidrag


Valsystemet i Sverige har sina uppenbara brister. Kritik riktas från Europarådet om hemliga partibidrag. Val får göras om på grund av uppenbara brister i röstsammanräkningen. Personalsystemet som skulle bli en succé är en halvmesyr som vanligt folk inte fattar hur det fungerar. Den som står på andra eller tredje plats på listan har större chans att kryssa sig in än den som står etta. Folk tror att förstanamnet är självklar. Likaså kan utmanare längre ner på listan ta ut svängarna lite mera än den som står som valbar och skall representera partiet i vått och torrt. Pengarna går till partierna och de som är för oppositionella inom partiet får inte partiets stöd utan överlever på sin höjd en valperiod.

Allt mer blir också partierna beroende av det statliga stödet. Medlemsavgifterna står bara för en liten del av budgeten i partiet. Så är det med alla partier utom kanske Moderaterna och Centern och till viss del Socialdemokraterna.
Centern sålde sina tidningar för ett antal år sedan och är ett av Europas rikaste partier.
Socialdemokraterna tar fortfarande emot stora summor från facken samt frivilliga valarbetare. Moderaterna tar emot stora pengar från näringslivet och privatpersoner.

Staten ger stöd till partiernas allmänna verksamhet.

Riksdagen ger stöd till partigruppernas och riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Dessutom har kommuner och landsting rätt, men inte skyldighet, att lämna stöd till politiska partier.


Moderaterna har sedan år 2000 fått mer än 80 miljoner kronor i privata bidrag från sympatisörer, enligt en granskning som TV4 Nyheterna låtit göra.

Kritiken har stundtals varit kraftig. Socialdemokraterna tar också emot stora pengar från fackföreningsrörelsen. Såväl pengar som "frivilliga" valarbetare. Hitintills är det bara frivilliga överenskommelser som funnits mellan partierna om hur man skall redovisa bidragen.
I Europa är det bara Sverige, Schweiz och San Marino som saknar lagstiftning om insyn i de politiska partiernas finansiering.

Maria Abrahamsson - nybliven riksdagsledamot för Moderaterna motionerade till den Moderata partistämman i Örebro för några veckor sedan. Om att inför en lag om bidrag till politiska partier.

Maria förlorade för andra gången. I stället för att bejaka kravet på lagstiftning hänvisar partistyrelsen till att redovisningsfrågan ska lösas genom en ny frivillig överenskommelse mellan partierna.

Europarådets organ för korruptionsbekämpning (GRECO) uppmanat Sverige både en och två gånger att fastställa regler om öppen redovisning av partibidrag och att besluta om effektiva och avskräckande sanktioner om dessa regler inte följs. Maria Abrahamsson smulade ner försvaret från partiledningen i tre punkter:

För det första är en öppen redovisning inget övergrepp på valhemligheten.
För det andra finns otillåten inskränkning i föreningsfriheten om partierna görs redovisningsskyldiga.
För det tredje står ingen öppen redovisning av partibidragen i strid med grundläggande fri- och rättigheter. Så är det ej heller i övriga Europa.

Frågan om öppen redovisning av partibidrag blir för Moderaterna likt "en kvarnsten runt halsen" som f d LO-basen Stig Malm uttryckte det om kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet av LO-medlemmar, som det blev för socialdemokratin.

Det märkliga är att reglerna är mycket hårda vad gäller redovisning av personvalspengar till olika kandidater i partierna. Så hårda så Moderaterna på många orter valt att som parti bekosta kandidaternas personvalskampanjer. På så sätt får topp kandidaterna en extra hjälp att bli valda så listordningen behålls.

Knappast syftet med personvalet.

Nu till andra delar av valsystemet. En utredning skall genomföras om möjligheterna att rösta över Internet. Locket är pålagt från senaste grundlagsutredningen att göra om vårt valsystem på ett mer omvälvande sätt varför kosmetika återstår.

Inför de tre senaste valen (ej senaste valet - finns ej utvärderat) till riksdag och kommun har man pratat mycket om genombrottet som skulle kunna komma för Internet som informationskanal, inte minst i relation till personvalen. i samband med 1998 och 2002 års val kunde vi inte se några sådana tendenser. En liten del av befolkningen besökte exempelvis
politiska partiers hemsidor. I 2006 års undersökning utökades frågorna till att även
omfatta besök på riksdagsmäns och lokalpolitikers hemsidor.

Det har visat sig att de politiker som sticker ut och ändå finns med i media och debatten får ett större genomslag med egna sidor på nätet. Det finns riksdagsledamöter som senaste valperioden haft mer träffar på sina sidor på Internet än vissa statsråd i det egna partiet. Dessa sidor fungerar således som en förstärkare till redan uppmärksammade politiker.

I en närmare analys av vilka som varit på de här politiska sidorna visar att besökarna i hög
grad sammanfaller med frekventa Internetanvändare. Det är unga och högutbildade
som i störst utsträckning vänder sig till dessa sajter, medan besöksandelarna är lägre för pensionärer och lågutbildade. Att man därför skulle kunna tro att det blir ett ökat valdeltagande är därför inte troligt. Det blir istället en bekvämlighetsfråga - precis som det blev med skattedeklarationen.

Personkryssandet har dessutom sjunkit i senaste valen och det finns ingenting som pekar på att antalet kryss skulle öka bara för att man inför röstning över Internet.

En anekdot.Vid kårvalet i Umeå 2001 kunde studenterna rösta med brev, i vallokal eller över Internet. Trots möjligheterna att använda Internet sjönk valdeltagande, men av dem som röstade använde en stor majoritet nätet för att avlägga sin röst.

Det kan tvärtom bli så att valdeltagandet sjunker istället för ökar. Man har redan i dag poströstning som ökat markant senaste valen utan att för den skull valdeltagandet ökat nämnvärt för det.

Det som mer skall utredas är erfarenheterna från riksdagsvalet 2010 som pekar på att ju fler partier som kommer in i riksdagen, desto svårare blir fördelningen av mandat. Det gynnar de stora partierna och missgynnar de små. Propotionaliteten fungerar inte i dagens system.

Allting talar egentligen för ett helt nytt valsystem!

Partier som trilskas med att öppet redovisa var frivilliga pengar kommer från genom lag utan bara om andan faller på och de vill.
Mandatfördelningar som slår snett.
Ett valsystem med så uppenbara brister så att omval får göras i större valkretsar.
Ett personalsystem som inte i praktiken fungerar och där all makt koncentreras till partiledningarna.
Detta gör sammantaget Sveriges politiska system till en av det mest toppstyrda i hela västeuropa.

Det är dags att vända upp och ner på allt och införa ett renodlat personvalssystem där pengarna som följer mandatet följer den som blir vald istället för partiet. Där en lag införs hur kandidater får ta emot frivilliga bidrag istället för att partierna sätter upp frivilliga överenskommelser. Det finns en vana från svensk media att nagelfara enskilda riksdagsledamöters handel och vandel. Jag känner mig därför tryggare med ett system där pengarna följer de folkvalda istället för anonyma partiers ledningar.

Hur mycket pengar går till partierna?

Allt enligt Nationalencyklopedin:
"Statens bidrag till de partier som kommit in i riksdagen går till partiernas riksorganisationer och består dels av ett partistöd, dels av ett kanslistöd. Partistödet delas ut som ett bidrag per riksdagsplats. Det är resultatet i de senaste två valen som räknas. Bidraget är för närvarande 333 300 kronor per plats och år. Kanslistödet delas ut till riksdagspartierna i form av grundstöd och tilläggsstöd. Alla riksdagspartier får grundstödet på ungefär 5,8 miljoner kronor. Tilläggsstödet är 16 350 kronor per riksdagsplats för regeringspartier och 24 300 kronor per riksdagsplats för övriga partier.

Utöver statens pengar till partiernas riksorganisationer får riksdagspartierna bidrag till partigruppernas och ledamöternas arbete i riksdagen. Det består dels av ett grundbelopp, dels av ett tilläggsbelopp som är beroende av antalet riksdagsledamöter. Grundbeloppet är 1,7 miljoner kronor per år. En partigrupp som företräder regeringen har rätt till ett grundbelopp. Övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp. Tilläggsbeloppet är 57 000 kronor per år och ledamot.

Ett särskilt stöd till politiska sekreterare ska bekosta handläggarhjälp åt ledamöterna. De politiska sekreterarna samlar in information, utformar förslag till politiska texter, sköter kontakter med medierna, svarar på mejl och fungerar som bollplank åt ledamöterna. Varje parti beslutar själva hur det stödet ska användas. Stödet ska motsvara kostnaderna för en politisk sekreterare per ledamot. Beloppet 50 300 kronor per politisk sekreterare och månad ligger till grund för beräkningen.

Ett stöd till resor utomlands ges till riksdagsledamöter för att till exempel delta i internationella konferenser. Bidraget är 5 000 kronor per ledamot för de första tjugo riksdagsplatserna och 2 500 kronor för riksdagsplatser utöver dessa. En ledamot kan dessutom få 2 500 kronor per år för resor som har koppling till samarbetet inom EU.

För de tre första kvartalen 2010 uppgår stödet till partigrupperna till ungefär 190 miljoner kronor (för hela 2009 uppgick det till 250 miljoner kronor). Dessutom har ledamöterna och partikanslierna i riksdagen tillgång till fria lokaler och teknisk utrustning i Riksdagshuset. Partistödet behöver alltså inte användas till dessa kostnader.

När det gäller partistödet i landsting och kommuner handlar det totalt om 378 miljoner som betalas ut i partistöd i kommunerna och 251 miljoner i landstingen under 2010. I genomsnitt har partistödet ökat nästan dubbelt så mycket som inflationen. I landstingen handlar det om en höjning på i snitt runt 20 procent valåret 2010 jämfört med valåret 2006 och i kommunerna 15 procent. Under samma tid har inflationen i Sverige uppgått till ungefär 8 procent."

Beträffande de politiska sekreterarna används de i stor utsträckning till partiarbetet, valrörelser och folkomröstningar etc. Det är inte ovanligt att en ledamot avverkar en 3-4-5 politiska sekreterare under en mandatperiod. Det är inte ledamoten som bestämmer vilken sekreterare han/hon får, utan partiet som bestämmer. Alla pengar och resurser bestäms från partiet! Partiorganisationen blir liksom inlagd i riksdagen för att spara pengar i partiet till att driva mer kampanj under valen. Effekten blir toppstyrning och allt fler ja-sägare. Är man oppositionell inom partiet får man inga resurser att kampanja till nästa val från partiet - man får klara sig själv.

Jan Rejdnell

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar