fredag 8 april 2011

Medborgarlön vs synen på arbete


I ett lutherskt land som Sverige där synen på arbete manifesteras med "jobbskatteavdrag" är det en utmaning att diskutera "Medborgarlön". Det kvittar om det sker i kombination med platt skatt- diskussion. När vi blivit lärda till att gilla femte eller sjätte jobbskatteavdraget (har tappat räkningen) och all annan idédebatt avstannat så är det en frisk utmaning att ställa allt på ända för finansminister Borg. Han gör vad alla andra finansministrar tidigare gjort - håvar in pengar på såväl synliga som onsynliga skatter och fortsätter med det lapptäcksutformade skattsystem vi i dag har.

Borg och andra kan lätt avfärda en debatt om platt skatt i kombination med en basinkomst eller medborgarlön till alla medborgare om man så önskar.

För om inkomstskatten höjs till en platt skatt på 60 procent för att finansiera en basinkomst på 6000 kr så innebär det att ingen (vuxen) får en nettoinkomst under 6000 kr. Den som tjänar 10 000 brutto får också ut 10 000 netto. Den som tjänar 20 000 brutto får ut 14 000 netto. Och den som tjänar 30 000 brutto får ut 18 000 netto. De som tjänar på dylika utformningar av medborgarlön är de som helt saknar inkomst, deltidsarbetare samt personer med mycket låg heltidslön. De som förlorar på dylika utformningar är personer med mycket hög lön.

Få svenskar skulle gå med på detta system. Men man skulle ta bort alla olika typer av bidrag i kombination med dyra transfereringssystem för att inte tala om de dynamiska effekter som skulle uppstå med ett lättöverskådligt skattesystem. Fler skulle vilja arbeta mera för att tjäna mera. Milton Friedman var rådgivare till flera amerikanska presidenter bl a Ronald Reagan. Reagan trodde på dynamiska effekter men som tyvärr uteblev i spåren efter kraftiga skattesänkningar. Det går inte på en dag jämföra amerikansk skattetryck med svenska förhållanden varför samma medicin i Sverige kunnat få helt andra effekter. Friedman föreslog även ett system med garanterad inkomst som fullt utbyggd antas kunna ersätta de befintliga skatte- och bidragssystemen. Friedman beskriver i boken "Capitalism and Freedom" från 1962 hur ett sådant system skulle kunna fungera. Han har också i en senare intervju bekräftat sin tro på att hans egen variant av negativ inkomstskatt mer effektivt skulle minska fattigdomen.

Finska politikern Osmo Soininvaara har också detaljerat föreslagit ett förslag på medborgarlön där nivån differentieras beroende på hur hushållet ser ut.

Låt oss konstatera att en ofinansierad medborgarlön inte skulle få det politiska stöd och acceptans från allmänheten som är nödvändigt för dess genomförande. Det råder ingen brist på förslag till olika finansieringar och varianter på medborgarlön - frågan är istället vilken väg ur nuvarande skattesystem som är enklast att gå?

Är alla dessa förslag utopiska?
Om man inte tjänar pengar måste ju andra ge dig pengar över skatten för att du skall kunna livnära dig.
Det är det system vi har i ett välfärdssamhälle. Frågan är bara hur långt solidariteten och pengarna sträcker sig?


Ett skattesystem måste vara överblickbart och kunna förstås och accepteras av dess medborgare. Det kan ingen påstå att det nuvarande svenska skattesystemet i dag uppfyller. Staten tar in pengar för att sedan dela ut pengar i form av bidrag och avdrag. Många ägnar sig åt att i största utsträckning undgå skatt istället för att diskutera vad skatten skall användas bäst till. På så sätt är jobbskatteavdraget en taktisk manöver att sänka det totala skattetrycket och låta folk själv få bestämma vad de vill lägga pengarna på. Men detta håller inte i längden. Man kan inte rada upp jobbskatteavdrag på jobbskatteavdrag utan att ta itu med ett nytt skattesystem.

I dag delar vi upp samhället i de som har arbete och de som inte har arbete och därmed kan försörja sig. Det skapar ett samhälle med fler kanter. En fördel med begreppet medborgarlön är att det är tydligt att förmånen riktar sig till alla medborgare. Det är raka motsatsen till ett selektivt välfärdssystem, där de fattiga måste bevisa sin fattigdom för att få bidrag. I dag bedömer kommunerna existensminimum olika och därmed hur mycket man skall klara sig på. Grovt integritetskränkande och med en bedömning av maggropskänsla istället för raka riktlinjer från socialsekreteraren om vilka individer som skall få bidrag eller ej. De som inte lyckas komma tillbaka på arbetsmarknaden - trots Fas3-program - får till sist en slags förtidspension att leva på som egentligen är existensminimum. Vår syn på arbete är hård och kantig.

Avdrag för de som arbetar och bidrag till de som inte arbetar.


Om vi istället ser krasst på situationen - hur många vill leva på existensminimum livet ut? Väldigt få. Vi pratar inte om de som fuskar dvs lever på bidrag och sedan jobbar svart. Vi pratar om de som av en eller annan orsak inte kan arbeta eller försörja sig.

I denna kategori har vi även studenter. I Norge och Danmark har studenterna ett mycket generöst studiestödssystem. I Sverige höjer man fribeloppsgränsen och försöker få studenterna att jobba mer under studietiden. Att detta resulterar i längre studier i kombination med höga studieskulder för svenska studenter är ganska uppenbart. Introduktionen till arbetsmarknaden blir därmed senarelagd. I praktiken lönar det sig inte med långa akademiska studier (man får inte betalt i motsvarande höjd lön för studierna) vilket också speglar Sveriges syn på arbete och vårt nuvarande skattesystem. Sverige kommer inte klara sig i den globala konkurrensen om inte fler utbildar sig säger samtidigt att fler politiker.

Det är dags att diskutera vilken välfärd som stat, landsting och kommuner skall leverera. Vad har vi råd till? Vilket samhälle vill vi ha?

Små kommuners budget upptas till 80 % av sociala kostnader och utbildning. Är det rimligt att detta skall skötas av kommunala politiker? Kvalitén blir oerhört olika i landet. Trots Robin Hood-skatter där pengar skickas från rika kommuner till små fattiga samt rikt Stockholms-landsting skickar pengar till landstingen i Göteborg och Malmö blir bara olikheterna större.

Om vi skall ha platt skatt kombinerad med grundersättningar i någon form för de som inte har inkomster måste huvudmannaskapet för vård, socialtjänst och utbildning diskuteras i utgångsläget där staten tar på sig ett större ansvar. Detta för att skapa rättvisa i förhållande till där man bor i landet samt effektivare hushållning med de skattemedel vi tar in från medborgarna. Det innebär inte per definition en mer centraliserad apparat men en mer transparent.

Platt skatt för såväl företag som medborgare skapar ett rättvist skattesystem. Att som vänstern ha som ett självändamål upprätthålla ett högt skattetryck leder bara till att allt mindre skatter kommer in till samhället. Staten och samhället kan istället maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå som därmed inte behöver vara extremt hög. Detta har utvecklats genom den så kallade Lafferkurvan.
Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Där är Sverige i dag trots alla jobbskatteavdrag.

Jan Rejdnell