söndag 22 maj 2011

Israels gränser från 1967


President Obama menar att en utgångspunkt i kommande förhandlingar kring en varaktig fred I Mellersta Östern skall utgå från 1967 års gränser för Staten Israel. Om Israel avstår från stora landområden på Västbanken och Jordandalen utan att grannländerna erkänner Israel och dess suveränitet vore det att äventyra staten Israels blotta existens. Med dagens vapensystem skulle Israel knappast vunnit sex-dagars-kriget 1967. Obama utgår från en verklighet som är daterad 44 år tillbaka i tiden. Det är en utopi att tro att 1967 års gränser skall vara en utgångspunkt i samtalen för varaktig fred i området.

Staten Israel omges av ett flertal arabiska stater som upprepade tillfällen oprovocerat attackerat Israel med regelrätta krigshandlingar. Oavsett vad man anser om orsakerna kring detta så är det ett faktum. Israel har sedan staten bildades levt under ett ständigt hot från sina grannar. Många kan ha åsikter om Israels sätt att hantera dessa konflikter och hur man respekterar grundläggande krav mot civilbefolkningen på ockuperad mark men hotet om ständiga militära angrepp går inte att bortse från.

1967 utsattes Israel för en oprovocerad attack från fyra arabiska grannar. Israel slog tillbaka och intog land från de länder som attackerade dem för att skapa regelrätta säkerhetszoner för att därmed undvika katastrofala följder vid ytterligare angrepp. Efter 44 år har utvecklingen av vapentekniken inte stått still utan ger i dag en tänkbar angripare oerhörda möjligheter i ett överraskningsmoment. Det handlar om minuter innan en angripare kan skapa ett militärt övertag. Vi har en annan militär utgångspunkt i dag.

Om man i dag skulle utgå från Israels ursprungliga gränser skulle angreppskriget 1967 slutat annorlunda med dagens vapensystem. Trots detta menar USA:s president Obama att man skall utgå från Israels gränser från 1967 i förhandlingarna om en framtida palestinsk stat. Det är land och territorier som tillhört Jordanien, Syrien och andra arabländer som i framtiden skall skall utgöra en palestinsk stat.

Efter sexdagarskriget 1967 antog säkerhetsrådet enigt FN resolution 242 i november 1967, som garanterade Israel säkra gränser och säkerhet vilket också skulle garantera att inte angrepp skulle kunna ske igen, som kunde äventyra staten Israels framtida existens. I huvudsak säger resolutionen som ligger till grund för alla förhandlingar sedan dess att:

o Israel ska dra sig tillbaka från områden ockuperade under den senaste konflikten.
o Att alla stater i regionen ska respektera varandras territoriella integritet, politiska självständighet och rätt att leva i fred inom erkända gränser och i säkerhet, fria från hot och våldshandlingar.
o Fri sjöfart
o En rättvis lösning av flyktingfrågan.

Resolutionen ställer alltså krav på alla stater i området, inte bara på Israel. Den kräver att arabstaterna ska erkänna Israel och dess gränser. Det är endast Egypten som nått en fred med Israel där också landområden har lämnats tillbaka som Sinai-halvön o Gaza-remsan. Övriga arabländer har vägrat erkänna staten Israel vilket är grunden för att starta förhandlingarna. Alla övriga inblandade arabländer har också förkastat resolutionen och vägrat lösa flyktingfrågan som istället eskalerat med överfulla flyktingläger. Flyktingar var i detta hänseende inte enbart palestinska/arabiska flyktingar utan även judiska flyktingar på grund av konflikten. Hela tiden har arabvärlden ensidigt krävt att Israel skall överlämna ockuperat land från ett krig som grannländerna själva startade.

FN lade sig inte i exakt var gränserna skulle gå utan överlät detta på parterna i kommande förhandlingar. Att i dag utgå från 1967 års gränser och byta markområden och land skulle bli slutet för staten Israel. Grannländerna måste erkänna staten Israel och dess suveränitet och förbinda sig att inte angripa landet. Israelerna säger själva att om man släppte kontrollen över Jordandalen skulle det innebära att en angripare direkt skulle kunna slå ut stora delar av Israels territorier som var suveräna innan 1967. Israel har hela tiden provocerats med terrorhandlingar likt raketanfall från organisationer som Hamas från Gaza-remsan rakt in på Israeliskt område. Liksom Hizbollah genomfört från Libanon. Situationen skulle vara än värre om Västbanken och Jordandalen skulle kontrolleras av grupper liknande Hamas och Hizbollah. Den som tror att kravet om att utgå från 1967 års gränser hjälper fredsprocessen är totalt vilseledd. Hamas kommer aldrig att acceptera ett fredsavtal med Israel utan kräver ensidigt att marken skall överlämnas till dem.

Palestiniernas president Mahmud Abbas krävde för några dagar sedan att USA:s president Obama skall sätta press på Israel att acceptera en palestinsk stat inom 1967 års gränser. Abbas reagerade med ilska på att Israels president Benjamin Netanyahu frankt sagt till Obama att Israel inte kan försvaras inom sådana gränser.
( http://israelisverige.info/?p=7076 )

Eftersom USA:s nya politik i Mellan Östern stipulerar demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter som grundpelare är det inte enbart demokratiska och fria val på Gaza-remsan och Västbanken som bör krävas för en varaktig fred i området utan även i Syrien och Jordanien och andra grannländer till Israel. Israel är som bekant den enda demokratiska staten inom området i dag. Det är en utopi att tro att 1967 års gränser skall vara en utgångspunkt i samtalen för varaktig fred i området. Så länge Israel omges av totalitära regimer och terrororganisationer kommer man att bita sig fast i de ockuperade områdena från angreppskrigen som en garant för landets fortsatta existens. USA får börja med att ”skapa” demokratier i Mellersta Östern för att nå slutmålet med respekt mellan länders suveränitet och därmed en varaktig fred.