lördag 13 augusti 2011

Den liberala demokratin


Den liberala idétraditionen betonar hela tiden den enskilda individens värde. Personlig frihet, maktbalans och likabehandling är ofrånkomliga konsekvenser av denna grundhållning.
Därför ges den liberala demokratiuppfattningen en särskild dimension än den förenklade som mer tillämpas i Schweiz i forma av ständiga folkomröstningar.

Folkomröstningar och den slentrianmässiga föreställningen att majoriteten alltid "har rätt" eller att "folket" alltid skall bestämma, med utgångspunkt från ett liberalt perspektiv , utgör en farlig blindhet för maktens problem. Det liknar istället de totalitära idéer som kräver att all makt skall samlas hos ett styrande parti med motivet att detta representerar det överväldigande flertalets intressen.

I denna tankevärld finns det inga hinder alls för att fatta majoritetsbeslut om det mesta. Alla samhällsområden och allt som rör individerna kan och bör styras av "demokratins principer". Denna tankegång har visst stöd i den svenska regeringsformen och t ex i det socialdemokratiska partiprogrammet. I formuleringen "det personliga är politiskt" har den också stort stöd i radikalfeministisk ideologi. Motivet för denna maximalistiska ståndpunkt är att demokratiska beslut, förstått som majoritetens vilja, är moraliskt överordnade alla andra beslut, vare sig dessa är fattade av individer, familjer, företag eller organisationer. Det kräver emellertid inte stor tankemöda för att inse att denna maximalistiska position också är problematisk.

Livets avgörande beslut bör inte fattas genom omröstning i aldrig så demokratiskt valda församlingar. Man behöver inte vara liberal för att anse att individerna själva skall få bestämma om (eller med vem) de skall gifta sig (eller sambo med), var de önskar bo, vart de vill resa, äta, bära för kläder, tro på för religion, yttra för tankar, skaffa sig för utbildning, etc. I själva verket har vi en lång katalog i regeringsformen som sätter gränser för demokratin, låt vara att denna gräns är satt genom demokratiskt fattade beslut.

I den liberala idétraditionen är demokratin en konsekvens av en grundläggande insikt om att makt kan korrumpera. Det kvittar om den utövas av kungar eller politiska majoritetspartier. Den stora frågan är hur man ser till att makthavare hela tiden granskas och kan göra så lite skada som möjligt i sin utövning.

Makten måste hela tiden granskas/kontrolleras och balanseras samt att de som utöver makten måste kunna bytas ut.

Därför har i alla tider liberaler varit noga med att kräva konstitutionella garantier för medborgarnas rättigheter, oberoende domstolar, frihet att bilda partier och organisationer, fria massmedier och fria val med allmän och lika rösträtt. Demokratin skall i sin utformning begränsa den makt som politiska makthavare kan utöva. Det ger det starkaste skyddet för den enskilde individens frihet.

Tillåter vi att att ett styrande parti skapar en elitgrupp (läs yrkespolitiker med ingen arbetslivserfarenhet) kommer felaktiga beslut att fattas. En elit har inte kontakten med den stora folkmajoriteten och de styrande blir avskärmade från verkligheten. Det skapar ofrånkomligt felaktiga beslut baserade på modeller som är långt från verkligheten.

Det kan tyckas att detta är en självklarhet för de allra flesta men i verkligheten ifrågasätts det när konkreta frågor kommer upp på dagordningen. Varför skall yttrande- och tryckfriheten skyddas när det finns så mycket smörja på film eller det som skrivs på Internet?
Om det är upplopp så borde man stänga av twitter...
Varför skall riksdagsmajoriteten behöva rätta sig efter lagrådet om detta påpekar att ett lagförslag strider mot grundlagen?
Känns frågorna och invändningarna igen?
Ännu mer grundläggande invändningar är formulerade som baseras på att alla inte är lika mycket värda eller skall ha lika rättigheter.

En syn att makten måste begränsas leder direkt till slutsatsen att den politiska makten inte får omfatta alla delar av medborgarens liv. Det är direkt odemokratiskt att med politiska beslut bestämma hur produktion och konsumtion skall styras upp. Det är det dagliga kontraktet mellan människor och företag som skall gälla istället för en central politisk plan. Det genompolitiserade samhället är ett hot mot den enskildes frihet.

I dag finns en övertro hos politiker och statsbärande partier att skapa fler lagar och regler som detaljstyr människors vardag i motsats till det viktiga samspelet mellan människor och företag i det vi kallar marknad. Fler lagar och regler är därmed ett hot mot den liberala demokratin!

I dag ser vi strömningar att det inte är den fria marknaden och kontraktsrätten som skall gälla utan snarare en "demokratisk styrning" vilket givetvis kan kategoriseras som politisk propaganda. Det finns en övertro att samhället skall sköta utbildning, energi, infrastruktur etc. Dessutom att det är fult att tjäna pengar inom dessa områden som vi alla skall nyttja.

Att vara liberal är att tro på individens fria val. Rätten att själv inte bara få välja varor och tjänster utan också utbildning, arbete och bostadsort. Detta får aldrig begränsas. Möjligheten för den enskilde att hävda sig mot statsmakten blir minimal. De som vill "demokratisera" allt är varken intresserade av frihet eller maktbalans.

Den liberal demokratin måste därför alltid förklaras och vederläggas.

Jan Rejdnell

onsdag 10 augusti 2011

Inrätta en nationell kommission för Mänskliga Rättigheter i Sverige!


Sverige har vid ett flertal tillfällen rekommenderats att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter av FN:s övervaknings- kommittéer, samt även vid granskningen i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta ligger i linje med vad som beslutades i FN 1948 med mänskliga fri- och rättigheterna och som ratificerats av de flesta staterna som är anslutna till FN.

Europadomstolen, formellt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ej att förväxla med Europeiska unionens domstol - EU-domstolen), har att bedöma oklarheter och tvister kring och påstådda brott mot den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950 . Dock är domstolen ingen överinstans till nationella domstolar och myndigheter och kan därför inte upphäva en dom eller ett beslut som fattats av en nationell myndighet eller domstol. Europadomstolen är viktig för mänskliga rättigheter eller andra av FN:s olika konventioner som exempelvis Barnkonventionen är inte inskriven i Sveriges lagbok.

Sedan 1995 är Europakonventionen svensk lag, lagen (1994:1219) om den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är på så sätt integrerad i vår rättsordning. Men den innehåller inte alla FN:s konventioner.

Om en enskild anser att staten har kränkt hans eller hennes rättigheter enligt Europakonventionen är det i första hand svenska domstolar eller myndigheter som ska pröva om en kränkning har ägt rum. Man kan alltså inte gå direkt och få sin sak prövad i Europadomstolen. Klaganden måste i de flesta fall ha fört sin sak ända till den högsta instansen, normalt Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen eller regeringen, innan denne kan gå vidare med ett klagomål till Europadomstolen i Strasbourg. Om man får rätt i Strasbourg innebär det inte med automatik att Sverige behöver följa domslutet från Strasbourg.

Om ett klagomål tas upp av Europadomstolen prövar och fastställer denna domstol om en kränkning har ägt rum eller ej. Europadomstolen kan också döma ut ett skadestånd till klaganden. Europadomstolen är ingen överinstans till nationella domstolar och myndigheter och kan därför inte upphäva en dom eller ett beslut som fattats av en nationell myndighet eller domstol.

Domstolens domar är dock bindande för den berörda staten. Svenska Staten gör därför upp med många som drivit sin sak i Strasbourg efter lång kamp innan dom kommer. Effekten blir att svenska staten inte får prejudicerande domar som förföljer dom och för stora skadestånd. Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tillämpas alltså av svenska domstolar och myndigheter, men Europadomstolen har högsta tolkningsrätt.

Du kan inte gå till domstol för att få prövat dina rättigheter enligt de mänskliga rättigheterna och med alla de konventioner som Sverige ställt sig bakom i FN. Det haltar! Många väljer att gå vidare till Europadomstolen som - jag påpekar - inte täcker alla konventioner och därmed rättigheter som är utvecklade genom FN. Till sitt försvar har Sverige sitt ombudsmannasystem, JO och JK som i praktiken är ganska tandlösa institutioner.

I Europakonventionen finns de rättigheter och friheter som är de mest grundläggande:

Envars rätt till liv, personlig frihet, domstolsprövning och rättssäkerhet, privat- och hemlivet, hem och korrespondens, tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Här finns också församlings- och föreningsfrihet. Rätten att ingå äktenskap och bilda familj, föra talan mot kränkningar av friheter och rättigheter. Här finns också förbud mot att någon utsätts för tortyr och omänsklig behandling, diskriminering etc.

Resultatet av denna process blir att allt fler väljer att gå till Europadomstolen för att få sin sak prövad när man misslyckats i Sverige. Debatten har stundtals varit hög om att Sverige skall införa FN:s olika konventioner som lag i Sverige. Många organisationer och politiska partier kräver bland annat att FN:s Barnkonvention skall upphöjas till lag. Jurister skriker och säger att denna konvention är olämplig i lagboken. Den är inte tydlig och kan tolkas olika.

En utredning - en delegation ( SOU 2010:70 ) har lagt fram sitt förslag för att säkerställa att medborgare i Sverige skall ha möjlighet att få sin sak/kränkning prövad i Sverige istället för att genomgå en lång, kostsam och krånglig process som slutar med en rekommendation. Utredningen säger:

"Delegationen föreslår att en nationell institution – Kommissionen för mänskliga rättigheter – ska inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna. Kommissionen bör ha en oberoende ställning, såsom rekommenderas i principerna, och ett brett mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommissionen bör särskilt ha till uppgift att:

− undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras,

− föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,

− ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt

− främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige."

Men sedan kommer en helt felaktig slutsats:

"Kommissionen bör dock inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i individuella fall. Erfarenheter från bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO) och Diskrimineringsombudsmannen tyder på att kommissionen sannolikt skulle få ta emot ett mycket stort antal klagomål om den hade befogenhet att pröva dem. Detta skulle allvarligt inkräkta på kommissionens möjligheter att göra egna prioriteringar."
Enligt uppgift är man rädd för alla rättshaverister och att folk skall klaga i onödan. Vad man inte förstår är att tilltron till ett rättssystem är att få sin sak prövad om man anser sig kränkt. Självklart skall det gå att rensa bort rent nonsens genom att peka på vad man beslutat om tidigare i identiskt lika fall men politikerförakt, ohörsamhet mot våra lagar etc. skall tas på allvar så bör den individuella rätten till att ta upp fall existera. Det är inte Staten som skall avgöra vad som skall tas upp utan i grunden medborgaren. Annars blir det endast den som har råd som kan driva process ända ner till den haltande Europadomstolen.

Kommissionärer som följer alla FN:s konventioner som ställs under Riksdagen via ett beslut sker genom ändringar i riksdagsordningen samt genom lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Beslutet blir även att ändra regeringsformen. FN:s konventioner är redan antagna av Riksdagen och nu är det upp till kommissionärerna att pröva om detta följs i Sverige. Delegationen säger:

"Delegationen föreslår att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas som en myndighet under riksdagen. Kommissionens ledning bör bestå av tre kommissionärer som väljs av riksdagen."

Raoul Wallenberg Institutet i Lund forskar kring mänskliga rättigheter och ger råd till nya regimer om hur mänskliga rättigheter skall tillämpas. De kritiserar inga regimer utan fungerar som utbildare. Jag träffade forskningschefen Christina Jonsson på Fredrika Bremer-förbundet årliga konferens i Apelryd i Båstad i augusti. I dag forskar hon på hur skolan hanterar barns mänskliga rättigheter i skolan. Resultatet visar redan på att vår nuvarande lagstiftning inte klarar tillämpningen av FN:s alla krav på mänskliga rättigheter och de konventioner som i dag är knutna till detta.

Lika rättigheter innebär samma rättigheter och skyldigheter. Vad är det att vara människa? Fullvärdig människa är man inte om det inte finns samma rättigheter och därmed lika rättigheter. Självklart utgår jag som liberal från individperspektivet. Så bör också vår lagstiftning skrivas och tillämpas. Varje individ är värd någonting och därför är de mänskliga rättigheterna till för att skydda individen - inte staten. Ingen skall får kränka vår kropp och vi kan och skall vara arkitekter över våra egna liv. Detta för att våra drömmar och planer kan förverkligas.

Skall man kränka en människas värdighet måste det finnas en lag som tydligt stipulerar hur och varför en människas värdighet kan bli kränkt.

Rättigheter krockar. Yttrandefrihet kontra religionsfrihet. Man får inte hetsa homosexuella och detta ställt mot yttrandefriheten. Om vi inför medborgartester är vi hårfint nära att bryta mot lika rättigheter i vårt samhälle - att dela upp medborgare mot de som ännu inte är medborgare.
Staten får inte i kraft av sitt ämbete (tolka lagar och politiker skapar lagar) kränka de personliga rättigheterna. I dagens Sverige är det inte svårt att hitta exempel på exempel hur samhället kränker och krockar med våra personliga rättigheter - i terrorns namn.

Eftersom delegationen och utredningen inte är särskilt uppmärksammad och man inte vill tillåta den individuella prövningsrätten måste vi slåss för att införa en nationell kommission för mänskliga rättigheter i Sverige!

Jan Rejdnell