tisdag 30 augusti 2011

Liberalismens tilltro till kunskap


Liberalismens tilltro till den enskilda människan bröt tidigt mot kyrkliga och världsliga auktoriteter. Varje människa kunde uttala sig om hur världen vara beskaffad. Varje människa kunde själv observera sin omgivning och ta ställning till grundläggande frågor.
Det är det som händer i många afrikanska länder just nu. Information strömmar in och människors kunskap om deras situation sätter feodala system i gungning.

Synen på kunskap och vetenskap har vänt allt upp och ner för de gamla systemen. Men i förnuftstron fanns också fröet till ny dogmatism. Under franska revolutionen uppträdde tänkare och politiker som minsann funderat och resonerat sig fram till hur det skulle vara. De hade den nästa samhällsmodellen och därför i förnuftets namn hade de rätt att styra och tysta all opposition. Dessa upplysta despoter har också funnits uppföljare till med Karl Marx som bestämt hävdade att han hade patent på sanningen och hade rätt samhällsmodell. Socialister har kallat det för "den vetenskapliga socialismens namn. Här har man rätt att styra utan att fråga efter de övriga styrandes samtycke.

Men all vetenskap sätts på prov. Ny kunskap och nya rön kommer fram hela tiden. Tiden står inte still. Man måste hela tiden pröva färdiga idéer mot nya. Gamla teorier kullkastas och nya framträder.

Konservativa tänkare har ofta avvisat förnuftstron och istället betonat människans ofullkomlighet. Man skall enligt dem istället respektera den dolda visdom som antas finnas samlad i de traditioner som tidigare generationer lämnat vidare.

Både övertron på det egna förnuftet och pessimismen om förnuftets möjligheter leder till intellektuellt stillastående. I Liberalismens förnuftstro används för att kritiskt granska etablerade sanningar och bestående samhällsförhållanden. Vi kan alltid nå bättre kunskap men får aldrig vara säkra på att vi är framme vid slutet. Små tankefel har stjälpt stora lass förr.

I dagens Sverige kan vi se prov på detta ifrågasättande i drogdebatten. Trots att nuvarande politik leder till att fler personer dör av sitt drogande i förhållande till befolkningsstorlek än exempelvis länder som har en mer öppen och liberal syn på att människor själv får avgöra användandet av olika droger, så håller man fast vid den gamla politiken och vill inte resonera i nya banor. Enbart fördömandet och tabubeläggandet gör att allt fler hamnar i ett djupare missbruk och beroende än om man skulle våga pröva nya vägar. Med detta samtidigt sagt att att ingen har förhärligat eller uppmuntrat ett droganvändande. Det hela handlar om människans val och ansvar för sina egna handlingar.

Varje ny problemlösning har konsekvenser som inte i sin helhet kan förutses och måste därför alltid kunna revideras. Framsteg sker genom kritik och ifrågasättande. Varje människa måste kunna genom sina egna erfarenheter bedöma konsekvenserna av beslut som påverkar hennes eget liv. Den dag Staten tar över människans egna beslut och talar om vad som egentligen är bäst för henne och stiftar lagar för hon skall följa besluten - den dagen är politiken farligt nära de som vet bäst och gör sig till uttolkare av sanningen. Den dagen är det dags för liberaler att påminna om de upplysta despoterna i franska revolutionen och vad Karl Marx trodde sig veta.

Institutioner som medger kritisk prövning är väsentliga för Liberalismen. Yttrandefriheten, demokratin och marknadsekonomin är grundpelarna och skall alltid kunna kritisk prövas i alla beståndsdelar.

Kunskapen är livsviktig
Tron på att människor har en förmåga att alltid kunna lära sig mera och fritt själv kunna tänka gör att utbildning och bildning i allmänhet har en särställning inom liberal idétradition. Bildningens frigörande förmåga är också liberalismens. Värdet av en bred kvalificerad allmänbildning har alltid byggts på liberalismens tilltro till den politiska demokratin.
Kvalitetskraven på utbildningen står inte i motsatsställning till att befästa klassklyftor, utan tvärtom som det mest verkningsfulla medlet att bryta ned dem. Under tiotals år har den gamla socialdemokratin sänkt kraven i utbildningen för att minst 50 procent skulle läsa vidare på universitet och högskola. Vi känner alla till effekterna. Vi var på väg att förlora en generation liberaler.

Respekten för kvalitet måste även finnas i det praktiska ämnena och yrkesområdena. Det är därför särskilt spännande att detta område blivit prioriterat under senare år. Det är inte konstigt att det finns liberaler som vill utveckla skolan och utbildningspolitiken. Sedan kan vi alltid diskutera mål och medel.

I alltför stor utsträckning betraktar man bildning i ett rent nyttoperspektiv. Skolor lockar med "roliga" utbildningar i kombination med mycket idrott. Fria studier och fritt kunskapssökande prioriteras med resultat i lärarlösa lektioner. Skolor utlovar jobb om man går en viss utbildning. Det är inget fel på att man skall få jobb efter avslutade studier men hur kan man veta vilka kunskaper som behövs om 5-10 år? Det här står i konflikt till till bildning och allmänbildningen.

Personligen tror jag att gamla synsätt till samhällssystem för alltid är övergivna med alltmer kunskap hos människorna. En gång fri alltid fri. Kunskap leder till något mer. Det leder till självständigt tänkande och en tro på den egna förmågan. 60 procent kallar sig för liberaler i Sverige och snart sagt varje parti i Riksdagen vill kalla sig liberalt. De konservativa skäms faktiskt för att kalla sig konservativa. De säger istället att de är marknadsliberaler - fan trot!
I dessa tider är det viktigt att slå vakt om den ideologiska grunden och det självklara synsättet vi liberaler har på människans förmåga.

Jan Rejdnell

söndag 28 augusti 2011

Politiker skall skapa infrastruktur och underlätta tillväxt


Bostadsminister Stefan Attevall har visat vad han vill göra som minister. Han vill styra utvecklingen och styra men inte för att underlätta tillväxt och skapa fungerande infrastruktur för detta. I tidningen Metro den 24/8 sade bostadsminister Stefan Attefall (KD) följande:

”Bostadsmarknaden måste finnas med som variabel när man väljer utbildning och universitetsstad. Problemet är grundlagt sedan länge och har blivit värre. Det är ett misslyckande för svensk bostadspolitik.”

I klartext menade Stefan Attevall att politiken skall styra bostadsmarknaden för att få folk att bo där politikerna tycker. Den här åsikten delar han med många miljöpartister. De tror också att politikernas främsta uppgift är att styra samhällsutvecklingen och detaljstyra människors vardag. Det är exakt vad politiker INTE skall göra!

Det har visat sig gång på gång att politiker är extremt dåliga på att prognostisera. Senast var det finansministern som på mindre än en månad skrev ner alla ekonomiska prognoser på ett extremt sätt, på en gång. Det principiellt viktiga är att människor själva skall bestämma om sin egen situation och sina egna livsval, inte politikerna. Attevall och hans kompisar skall inte styra var ungdomar skall förlägga sina högre studier. Tvärtom skall han underlätta i valet av utbildningsort genom att skapa en så bra infrastruktur som möjligt. Annars styr han människor livssituation!

I en debattartikel i SvD skriver Maria Rankka och Lina Glans om Stockholm som högre lärosäte;
"Mot den bakgrunden är de senaste dagarnas debatt om studentbostäder och att studenter ska väga in situationen på bostadsmarknaden innan de söker sig till de högintressanta lärosätena i huvudstadsregionen förödande. En dynamisk samhällsdebatt borde snarast handla om hur vi kan locka ännu fler studenter till regionen och dessutom skapa en fungerande bostadsmarknad för dem."

Attevall tycks tro att om det är överhettat i en region så är det politikens uppgift att styra över till en annan region så det hela blir rättvist. Det är inte politikens uppgift!

85 procent av Sveriges befolkning bor i dag i städer. Urbaniseringen fortsätter i en rasande fart. I ett sådant skede skall politiken ta på sig att ordna infrastrukturen i vårt samhälle och se till att det finns kommunikationer, bostäder, utbildning etc.

Infrastruktur omfattar anläggningar i vilket det måste göras stora investeringar. Det förutsätter att dessa används dagligen av samhället för att det allmänna skall gå in och investera. Till infrastruktur räknas även bebyggelse och fastighetsstruktur. Studenter måste ha någonstans att bo. Det är i allmänhet det offentliga samhället - staten och kommunerna - som ansvarar för utbyggnad och underhåll av infrastruktur.

Ur mitt liberala perspektiv ser jag på vad som driver välfärden framåt. Dagens välståndsutveckling drivs primärt av städer snarare än nationer. Därför är det viktigt att titta på de områden i Sverige som driver utvecklingen. Det är storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. I Sverige pågår en debatt om regioner. Vem skall tillhöra vem? Politiker pratar med politiker. Länsstyrelser dräneras på pengar och lever mer i dag på EU:s olika fonder än medel från Staten. Uppvaktning sker från skogslänen till de län som expanderar och går fram befolkningsmässigt. Ingen vill ha skogslänen. Ingen vill sitta med "Svarte Petter" . Samma sak med mindre kommuner som inte får ekonomin att gå ihop. Dessa "Greklandskommuner" måste ingå i en större gemenskap men ingen vill ha dem!

Att i ett sådant skede försöka bromsa utvecklingen i starka Storstadsområden är att bromsa utvecklingen för Sverige. Att smeta ut och vara "solidarisk" med de som går bakåt är ingen framkomlig väg. Det måste sägas rent ut- det är dags att avskaffa klyschan att "Hela Sverige skall leva". Det bygger på att vi skall upprätthålla konstgjord andning i stora delar av Sverige. Att folk skall bo kvar utan utkomst och möjligheter till ett drägligt liv. Det är personer i Storstäderna som skall betala för att de inte vill flytta eller skaffa sig inkomster på nya lagliga sätt. Denna falska solidaritet kan liknas vi de Teko- och varvsstöd som Sverige pumpade in i dödsdömda branscher på60- och 70-talen. Till ingen nytta. Alla måste hitta sin utkomst oavsett var man bor annars måste man flytta.

Vi kommer ha en större glesbygd än vad vi i dag har i stora delar av Sverige. Urbaniseringen kommer att fortsätta. 40 procent av hela Sveriges tillväxt fram till år 2030 kommer att skapas i huvudstadsregionen. Enbart i Stockholmsregionen! Med förbättrad infrastruktur, där inkluderat vettiga kommunikationer, behöver inte alla bo i Storstadsregionerna utan kan pendla. Det är politikernas uppgift att skapa en bra infrastruktur med i detta fallet med bra kommunikationer.

Det är som Maria Rankka, Stig Henriksson med flera skriver i en Newsmill-artikel:

"Storstadsregionerna och dess kringliggande kommuner har länge hållits tillbaka av för lite investeringar i vettig infrastruktur. När investeringarna väl kommer tar projekten ofta oändlig tid på grund av hur de planeras och finansieras. Det betalar vi årligen ett högt pris för samhällsekonomiskt. Många miljarder går förlorade varje år på grund av trängsel, försenade tåg och andra brister i infrastrukturen över hela landet. Allvarligast konsekvenser får detta i de tätbefolkade regionerna".

Sedan 2008 lever majoriteten av jordens befolkning i städer. Om femtio år beräknas två tredjedelar vara bosatta i urbana miljöer. Växande städer skapar nya möjligheter för ekonomisk tillväxt. I Sverige lever redan 85 procent av befolkningen i städer - ett faktum som politiken måste förstå bättre vad det innebär och vad som krävs för att vårt samhälle skall utvecklas.

Jan Rejdnell