fredag 16 september 2011

Politik på danska

I södra Sverige förstår man danska språket hyggligt. En genuin stockholmare fattar inte mycket. Men att förstå dansk politik kan vara värre än så.
I Danmark har man fyra uttalat liberala partier där ett av dem är på andra sidan blockgränsen - Radikale Venstre. I Sverige finns ett uttalat liberalt parti - Folkpartiet och snart två med Centerpartiets nya ledning. I Sverige skulle aldrig ett parti som kallar sig liberalt ingå i samma konstellation som det socialistiska blocket men i Danmark är det snart en realitet.

Orsak och verkan hittar vi i Dansk Folkeparti. Om Sverigedemokraterna inte har ett uns med politiskt inflytande så har det varit tvärtom de senaste tio åren i Danmark. Det har skapat konstlade motsättningar och mer stängda gränser vilket påverkat danska utvecklingen inom såväl ekonomi som turistnäring. Man får inte gästprofessurer till Danmark. Familjerna kan inte - får inte följa med. Nu har danskarna fått nog. Dansk Folkeparti står utanför allt inflytande i dansk politik över en natt.

Det är endast möjligt med små stegs förändring - ingen ändring av flyktingpolitiken - samt betoning av ekonomin. Radikale Venstre har gjort det omöjliga möjligt. Först sluta avtal med avgående ministär om ekonomin och sedan ingå som politisk partner i vänsterblocket. Sådan social ingenjörskonst brukar straffas av väljarna. I Danmark har den blivit belönad. Från 5, 1 till 9,5 % - förbi Socialistisk Folkeparti och blir vänsterblockets andra största parti. Nu måste socialdemokratin lyssna in Radikale Venstre inte bara när det gäller ekonomin.

Enheldslistan är ett marxistiskt parti som dessutom är antisemitiskt. De har gått från 2,2 % till 6,7 %. Jag ser det som en tvärreaktion till Dansk Folkeparti men också besvikelse på Socialistisk Folkeparti. Enheldslistan är inte intresserad av några ministerposter men skall ingå i regeringsunderlaget. Hur detta skall gå med marxister och liberaler i samma regeringsunderlag är en gåta. Men politik på danska - går det kanske bra.

Kanske snart - mycket snart - hittar Radikale Venstre och Venstre tillbaka till varandra politiskt. Men till detta krävs ett nyval för Dansk Folkeparti har fortfarande 12,3 % av rösterna.

Jan Rejdnell

torsdag 15 september 2011

Tillfälliga stora negativa händelser leder till recession



I en intervju med Riksgäldens chef med fd politikern Bo Lundgren i Affärsvärlden säger han att att det var ett historiskt misstag att låta Lehman Brothers gå i konkurs. Denna konkurs utlöste en av de största finanskriserna i historien - vilket det är i dag tre år sedan det hände.

Efter Lehmans kollaps vågade banker över hela världen plötslig inte låna ut pengar till varandra längre. De ville bara ha kassaskåpssäkra tillgångar. Ingen litade på varandra. Det är därför det är en katt-och-råtta-lek med bankaktier i dag världen över. Vem kan man lita på? Hur stora är lånen som franska banker sitter på till Grekland?

Med en sådan slutsats kan ingen bank av större storlek gå omkull. Förtroende är bankernas bästa valuta. Varje insats att påverka och höja förtroendet ger nöjdare kunder och konkurrensfördelar. Och tvärtom. Banker bygger sin verksamhet på förtroende, från investerare som litar på att ledningen tar rätt beslut för att öka lönsamheten i verksamheten, från kunder som litar på att deras pengar är i bankens förvar. När detta förtroende är i gungning så vilar hela banken på gungfly. Skall då en bank inte kunna gå omkull om den missköts? Det är mer och mer tydligt att det är staten och högsta politiska ledningar som tar dessa beslut.

I Sverige har Finansinspektionen satt mäklarföretag och banker i konkurs för att statuera exempel för övrig marknad. Självklart hade gått att rädda betydande värden men man valde signalpolitik. På många punkter påverkar politikerna förtroendet för bankväsendet och finansmarknaden. En påverkan man inte vill tillstå.

Bankerna är otroligt viktiga instrument i en marknadsekonomi. Ändå har det visat sig att politiker och ansvariga ministrar sedan 90-talets bankkris använt sig av populism och ridit på missnöje i samband med konjunkturnedgång för att ge bankerna skulden för den uppkomna situationen. Istället för att förklara orsak och verkan och att politiska beslut är en stor del av en konjunkturs förlopp så har man pekat på bonusprogram och olika program som gynnat banken och dess anställda eller alltför kortsiktig vinstmaximering. Banken har expanderat för kraftigt på osäkra marknader. Så har kritiken låtit. Ibland har denna kritik varit rättvis men precis som i vilken marknad som helst så har bankledningarna tagit intryck och städat. Politikerna har utifrån sin mer populistiska kritik försökt styra upp svansen på bankmarknaden. Massor av undersökningar har pekat på att politiker är de som är sämst rustade att göra bedömningar av marknader och konjunkturlägen. Frågan är därför berättigad kring hur mycket staten i form av departement och myndigheter skall lägga sig i finansmarknaden?

Den starka kopplingen mellan bankerna och statliga instanser är med andra ord inte helt problemfri. Man kan fråga sig om det är rimligt att så stora statliga insatser och så många finansiell skyddsnät tillägnas en viss bransch, som dessutom skall vara kommersiell?

Elaka tungor menar på att historien visar på att världens banker förlitar sig på att kunna spela på statens bekostnad och därför hela tiden ökat insatserna. Men skall en sådan oro berättiga till en detaljstyrning och uppenbart ministerstyre av finansminister Anders Borg?

Skall bankerna bli en mystisk hybrid mellan marknads- och samhällsaktörer, där ansvarstagandet mot såväl stat som medborgare är odefinierat och på vissa områden obefintligt.

Det finns andra branscher som är så hårt reglerade likt finansbranschen, vilket gör det hela till den äldsta dansen som finns; den mellan att giva och att taga. Frågan är om inte klåfingrigheten från våra politiker är på väg att skapa den dansen även i bankbranschen?

Jan Rejdnell

tisdag 13 september 2011

Budgetsanering eller Eurons död?


"Inte en sannolik utveckling" säger Lars Calmfors i en krönika i DN i dag, om att de sydeuropeiska länderna lyckas budgetsanera och göra åtstramningar i ekonomin som drabbar vanligt folk hårt.

Då finns två alternativ:

Nya stöd från EU-länderna - stora stöd - vilket kan smitta till andra länder med ännu mer stöd. Euroobligationer kan dra ned även någorlunda friska landekonomier.

Det andra är ett abrupt slut på stöd vilket leder till oordnade betalningsinställelser i ett eller flera av krisländerna. En rad banker går i så fall omkull, vilket förmodligen utlöser en ny kraftig recession.

Det slutgiltiga steget är ett grekiskt utträde ur valutaunionen skulle också skapa förväntningar om att andra krisländer kan välja samma väg, vilket skulle försvåra deras läge.

För andra europeiska ekonomier är det faktiskt det mest tilltalande scenariot i detta läge och då är Euron som betalningsmedel i södra Europa död. Och om man så vill lite av Europatanken. Eller som Calmfors uttrycker det: "i slutändan får både en akut finanskris och en politisk kris som äventyrar eurons framtid."

Jan Rejdnell