onsdag 5 oktober 2011

Den representativa demokratin är skev


62 procent av Folkpartiets medlemmar över över 50 år. Så här ser det ut i de flesta av de politiska partierna. Om man tittar på antalet medlemmar så ligger det på ungefär samma nivåer under de senaste tio åren. Folkpartiet har 20.100 medlemmar enligt senaste rapporten inför dess landsmöte (kongress). Inbördes ordningen mellan partierna följer inte antal mandat i Riksdagen - siffror redovisade 2009/2010 (från olika källor):

Socialdemokraterna 103 027
Moderaterna 55 612
Centerpartiet 37 340
KD 22 320
Folkpartiet 17 875
Mp 10 635
V 8 700
SD 4 571
Totalt 260 080

Av denna kvarts miljon människor som är anslutna till ett politiskt parti är lite drygt en tiondel som har ett politiskt uppdrag.

Sverige har 9, 4 miljoner invånare. Det betyder att 2, 7 procent av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Antalet politiskt förtroendevalda har dessutom sjunkit kraftigt. I dag är cirka 35.000 personer förtroendevalda inkluderande valda nämndemän till landets domstolar. För 15-20 år sedan var det 150.000 förtroendevalda.

Det betyder att kontaktytan till en politiker är extremt begränsad. Av Sveriges befolkning är det 0, 3 procent av befolkningen som är politiskt vald till ett förtroendeuppdrag. Och det kommer bli färre...

Många kommuner är för små och kommer slås samman inom några få år. Vi har dessutom nya regionindelningar som säkert kommer medföra att landstingen går upp i gemensamma regioner med färre antal förtroendevalda till följd.

Vi har fått större antal proffspolitiker under senaste 10-15 åren. Personer som väljer att i tidiga år välja en bana som politiker och där uppdragen varar livet ut. Beslutsprocesserna är i dag betydligt svårare att sätta sig in i bland annat på grund av en ökad globalisering. En enskild kommun påverkas i större utsträckning av världshandel och ekonomin utanför kommungränserna. Vi har dessutom beslut i EU som direkt påverkar det vardagliga livet i alla politiska församlingar i Sverige. Detta motiverar politiker som inte har någon annan erfarenhet av annat yrkesliv?

Om man fortsätter med det parlamentariska system som Sverige i dag har utan nämnvärda förändringar kommer avståndet mellan politiker och samhällsmedborgare öka dramatiskt. Detta med hänvisning till att regionindelningarna skapar färre antal poster att besätta och därmed öppnar för ytterligare antal med proffspolitiker och därmed färre antal med fritidspolitiker.

Det är svårt att få fram vilken erfarenhet och bakgrund alla politiker har som är förtroendevalda. Genom en söktjänst som 121.nu har kan man utläsa att knappa 5.000 personer har en bolagsengagemang - men det inbegriper givetvis alla kommunala bolagsstyrelser. Det innebär inte en verklig bakgrund i näringslivet.

Om man bara sneglar på representationen i Riksdagen sett till anställd från privat sektor, egen företagare, offentlig sektor samt den allt mer växande kategorin av politiska proffs och ombudsmän så finns det en stor skillnad mellan de politiska blocken. Det rödgröna blocket har cirka 5 procent egna företagare och över 75 % från offentlig sektor, politikerproffs samt ombudsmän. Drygt 40 procent har tidigare varit privatanställda och egna företagare inom Alliansen. Inför valet 2006 var 19 % egen företagare inom Alliansens kandidater till Riksdagen.

Slutsatserna är således att medlemmarna i de politiska partierna blir allt äldre. Antalet politiskt förtroendevalda sjunker samtidigt som deras bakgrund är från offentlig sektor. Antalet politiska broilers ökar i alla församlingar - inte enbart i Riksdagen.

Antalet politiskt tillsatta tjänstemän ökar. Såväl i regeringskansli som ute i kommuner och landsting. "Politiskt tillsatt" är kanske ett något luddigt begrepp för tjänstemän tillsätts utan att partistämpeln officiellt är påklistrad men den finns där i verkligheten. Det fick de första borgliga regeringarna erfara med en tjänstemannastab som nästan enbart var socialdemokrater.

Tidningarnas ledarsidor och många debattartiklar kräver dessutom färre antalet politiker. I Riksdag, landsting som kommuner. De har för höga löner - skär bort. Utan analys förfäktas dessa idéer att "lösa problemet" utan att berätta vad det skall ersättas med.

Tar man bort fler politiskt tillsatta poster så blir det inte färre proffspolitiker utan snarare fler. Färre antalet politiker måste fatta fler detaljbeslut, vilket kräver mer tid för de som är kvar. Det resulterar i fler tjänstemän och administration. Vi ser redan i dag inom EU vad en sådan ordning medför. Otydligt vem som är ansvarig och vem som fattat de egentliga besluten. I Sverige är det inte bättre.

I Sverige har vi en normgivningsdelegation, som är en unik företeelse, där myndigheter får fylla ut lagar och förordningar med materiella bestämmelser som i praktiken får ställning som lag. Det finns många problem med normgivningsdelegation, men ett av de största är omöjligheten att utkräva ansvar av någon. Riksdagen har ju bara stiftat en ramlag, regeringen har gjort en ramförordning och överlåtit "detaljerna" till myndigheten, som i sin tur bara har "tolkat" lagstiftningen. Helt plötsligt kan dessutom myndigheten "tolka om" bestämmelserna och ramlagen vilket innebär ökade otydligheter om vilka spelregler som egentligen gäller och en rättsosäkerhet som är enorm.

Med fog kan man säga att den representativa demokratin är skev i dagens Sverige. Att utvecklingen går mot allt mindre med demokrati och mer diffusare maktutövande. Med det valssystem som Sverige håller fast vid som innebär enbart ett litet inslag av personval som koncentreras allt mer av maktutövandet till partiledningarna och partiapparaterna istället för de politiska församlingarna.

Det skulle vara uppfriskande med en mer förutsättningslös debatt om vårt parlamentariska system i Sverige istället för att genomföra små förändringar inom ramen för nuvarande system.
Ett renodlat personvalssystem skulle vända upp och ner på partiapparater och därmed blockpolitiken i Sverige.

tisdag 4 oktober 2011

Hamilton borde läsa Keynes


Carl B Hamilton ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet har i sitt senaste Nyhetsbrev dissikerat Miljöpartiets budget. Han pekar på olika budgetinsatser som tillsammans ökar företagens sammantagna skattebelastning.

Det är en blandad kompott där ena förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter trollas mot höjda för ungdomar under 25 år etc. Det går egentligen bevisa det mesta om man ställer budgetrammar mot varandra. Det mesta blir intressant när man tittar på det enskilda fallet vad de olika budgetalternativen innebär. För McDonalds innebär en höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar en betydande utgiftsökning.

Men sedan talar Carl B Hamilton mot sig själv. För vad som är bra för ungdomar och äldre är inte bra för övriga i åldern däremellan. Han skriver:
"Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb. Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten."


Så helt plötsligt ger en sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar och äldre inga långsiktiga jobb? När skall man då avskaffa dessa sänkningar av arbetsgivaravgifterna för dessa grupper? Självklart är detta partipolitiskt nys. Vad som i ena stunden är bra är i andra stunden inte bra för en annan åldersgrupp - den som är mellan ungdom och äldre.

Carl B Hamilton skall läsa sju argument som Företagarna formulerat som istället pekar på att sänkta arbetsgivaravgifter ger mer varakatiga jobb:

Sju viktiga argument för lägre arbetsgivaravgifter

  1. Det första argumentet är att de jobb som skapas genom lägre arbetsgivaravgifter inte försvinner på grund av höjda löner. Forskningen är inte enig men det finns många studier som visar att det finns en positiv effekt på sysselsättningen. Det är också viktigt att komma ihåg att höjda löner i sig stimulerar fler till att arbeta. I stor utsträckning får sänkt arbetsgivaravgift således samma effekt som sänkt inkomstskatt.
  2. Det andra argumentet är att lägre arbetsgivaravgifter har många andra positiva övergripande effekter på samhällsekonomin. En minskad sysselsättning i termer av arbetade timmar utgör således endast en del av löneskatternas skadliga effekt på samhällsekonomin. Sänkta skatter, naturligtvis inklusive sänkt arbetsgivaravgift, leder till större skattebaser på många andra sätt. Exempelvis genom att incitamenten till karriärutveckling och utbildning ökar, eller att högre löner premieras i löneavtal före sänkt arbetstid. Att istället försöka stimulera sysselsättningen genom att öka offentliga utgifter kan visa sig kontraproduktivt. För varje extra krona som tas ut i skatt i Sverige för att fördelas eller spenderas till kollektiva nyttigheter, visar flera studier att en till tre kronor förloras i effektivitetsförluster.
  3. Det tredje argumentet är att den svenska arbetsmarknaden delvis inte är en fri marknad, utan kännetecknas av olika typer av institutionella hinder som medför att sänkta arbetsgivaravgifter inte ger en motsvarande ökning av lönerna. Påståendet om att sänkt arbetsgivaravgift översätts i lönehöjningar bygger på antagandet om fria arbetsmarknader. Detta stämmer i stort, men delar av arbetsmarknaden präglas av institutionella hinder. I de fall där det finns sådana hinder, exempelvis i form av fackligt bestämda minimilöner eller bidrag som fungerar som golv för lönen, kan sänkt arbetsgivaravgift vara ett kraftfullt verktyg för att skapa nya jobb. En arbetslös person kan exempelvis vara villig att ta anställning enbart ifall det ger lika hög eller högre disponibel inkomst än det bidrag som personen försörjs genom. En arbetsgivare kan med sänkt arbetsgivaravgift få möjligheten att erbjuda en så hög lön. I detta fall skapas ett nytt jobb. Löntagaren har i detta fall inte incitament att försöka höja lönekostnaden, eftersom arbetstillfället i så fall kommer att försvinna.
  4. Det fjärde argumentet är att en sänkning av egenavgiften, det vill säga den avgift som företagarna betalar för sig själva, stimulerar sysselsättningen genom ökat egenföretagande. Detta visar att det finns starka skäl att sänka egenavgiften även för att få fart på företagandet. Lägre skatter på företagande stimulerar dessutom företagare att anställa.
  5. Det femte argumentet, som övertygade den kända ekonomen John Maynard Keynes för sju årtionden sedan, är att sänkt arbetsgivaravgift kan vara ett bra instrument för att få fart på sysselsättningen och stimulera ekonomin under en lågkonjunktur. En sådan sänkning kommer nämligen öka efterfrågan på arbete då den behövs som mest. Den möjliga negativa effekten i form av höjda löner kommer sannolikt först när konjunkturen har vänt.
  6. Det sjätte argumentet är att sänkning av arbetsgivaravgiften kan riktas till specifika grupper. Den kan utformas så att den får liknande effekt på sysselsättningen som jobbskatteavdraget. Samtidigt finns givetvis risken att riktade sänkningar snedvrider konkurrensen och resursfördelningen i ekonomin. Därför kan riktade sänkningar, som exempelvis gynnar ungdomars inträde i arbetsmarknaden, med fördel följas upp av framtida reformer som innebär sänkningar också för andra grupper.
  7. Det sjunde argumentet är att arbetsgivaravgiften i stor utsträckning är en dold skatt på arbete, som en stor del av allmänheten är omedveten om. Det är ett demokratiskt underskott att en så stor del av beskattningen döljs för medborgarna. För att skapa ett mera transparent och ärligt skattesystem bör arbetsgivaravgiften sänkas, alternativt omvandlas till synliga skatter på arbete.
Jag vill påminna om Keynes teorier om att stimulera ekonomin när det går sämre i ekonomin. Det får fart på sysselsättningen. Hamilton kan läsa vilken rapport som helst nu - ekonomin bromsar in. Mitt tidigare förslag om att sänka arbetsgivaravgiften till hälften för alla företag upp till den tionde anställde kommer få samma positiva effekter som det har fått för ungdomar och äldre. Nu vågar man anställa dessa grupper igen.

Så Carl B Hamilton, lägga partiretoriken åt sidan och börja läsa Keynes igen!