lördag 12 november 2011

Ilmar Reepalus inkompetens som kommunalråd


I dagens nummer av DN kan man läsa en artikel om att fler rasistiska brott nu anmäls i Malmö.

Tidigare har Ilmar Reepalu helt fräckt skuldbelagt judarna som grupp i Malmö och ansett att judarna får skylla sig själva eftersom Israel uppträder som de gör.

Ilmar Reepalu vill inte gärna diskutera judarnas situation i Malmö. Han vill helst glömma bort hur verkligheten ser ut trots att han är ansvarigt kommunalråd. Redan i januari förstod han att ungdomar från den skola som ligger mittemot Synagogan i Malmö dagligen uttalade rasistiska uttalanden till rabbinen som gick till sin arbetsplats. I Skånska Dagbladet sa han:

"- Om skolans ledning får reda på att någon förföljs eller blir illa hanterad på grund av sin etnicitet, så har de skyldighet att agera."

Ingenting hände. Efter landsomfattande kritik mot socialdemokratiska kommunalrådet Iilmar Reepalu så var han tvungen att göra någonting. Ett dialogforum tillsattes med judiska församlingen, psykologen Björn Lagerbäck och företrädare för muslimer i Malmö.

Psykologen fattade galoppen direkt. Jag citerar DN:
"– Mitt emot synagogan i Malmö ligger Pauligymnasiet, säger Björn Lagerbäck. När vi fick veta att det fanns elever som trakasserade besökarna till synagogan tog vi från Dialogforum omedelbart kontakt med kommunens gymnasiechef som i sin tur tog kontakt med rektorerna. Det är så man måste arbeta.
"

Det är vad Ilmar Reepalu borde förstått och agerat utifrån för länge sedan! Han är helt enkelt inte kompetent som kommunalråd när situationen urartar. För enskilda händelser rör det sig inte om.

På sex månader har det anmälts 21 antisemitiska brott och 105 främlingsfientliga brott. Den 13 januari brann det judiska kapellet ner i Malmö och Davis Cup-matchen skall vi bara inte tala om.
Ändå säger Ilmar Reepalu att judarna i Malmö inte skall ges någon särbehandling. Effekten blir att de flyttar från Malmö När kommuninnevånare i en etnisk grupp inte kan vara säkra att kunna utöva sin religion ( trakasserier till och från synagogan) och är rädda för sina hem och liv, då måste kommunalrådet agera.

Nu "skyller" man ökningen av anmälningarna av antisemtiska brott samt fler anmälda främlingsfientliga brott på ett tidigare mörkertal. Det gör inte verkligheten bättre i Malmö!

Judarna i Malmö representerar sig själva och inte staten Israel. Att kollektivt skuldbelägga stadens judar för vad en nation gör finns historiska paralleller till.

Senaste desperata utspelet som Iilmar Reepalu handlar om intrimistiska medborgskap. Har utnämnts till det mest korkade politiska förslaget i år av många. Återigen spelar Reepalu på utrikespolitiken och nya lagförslag istället för att ta hand de egna problemen i Malmö. Det vittnar om att han inte klarar jobbet som kommunalråd i Malmö.

Ilmar Reepalu vill inte. Förmår inte. Blandar in utrikespolitik i kommunpolitiken trots att det är förbjudet enligt lag. Han borde avgå! Allt fler anser så.

Nu går även SSU-are ut och tar avstånd från Ilmar Reepalu i Expressen.

Jan Rejdnell

tisdag 8 november 2011

1 700 kommunala bolag omsätter 180 miljarder


Antalet kommunala bolag ökar och så gör också omsättningen för dessa bolag. 2009 omsatte 1 700 kommunala bolag 180 miljarder. Samtidigt är viktigaste kravet partibok istället för kompetens på de ledamöter som skall väljas in i styrelsen för dessa bolag. Antalet kvinnor är under 25 procent. Ändå höjer politikerna kraven på könskvotering i börsbolagens styrelser. Nu krävs självrannsakan och handling. Camilla Littorin, Gunilla Arhén och Jan Rejdnell gick ut med en Newsmill artikel 7 november. Nu kommer nya uppgifter om hur de kommunala bolagen expanderat sin verksamhet utan att rekrytera kompetenta styrelseledamöter från näringslivet.


År 2009 fanns det 1 700 kommunala bolag med sammanlagt 48 000 anställda och en årlig omsättning på 180 miljarder. Sedan sju år tillbaka (2002) har omsättningen ökat med hela 60 miljarder – från 120 till 180 miljarder (+44 %).


Samtidigt fanns 2009 hela 130 landstingsägda bolag med 23 000 anställda med en omsättning på 35 miljarder. Här har omsättningen ökat med blygsamma 3 miljarder på samma tid.


Det har aldrig varit så många kommunala bolag som nu. Under 2000-talet har allt fler underkoncerner bildats. Ett stort antal kommuner har upptäckt att man genom koncernbildningar kan ägna sig åt avancerad skatteplanering och kvitta vinster mot förluster mellan olika bolag i koncernen.


Allt större andel av verksamheterna som kommunerna lägger ut sker i aktiebolagsform.


Resultat från de kommunala bolagen var 9 miljarder kronor. Då avses endast majoritetsägda bolag.

Av 3 kap. 16 § kommunallagen framgår att kommunfullmäktige, om inte annat särskilt föreskrivits, får besluta att lämna över vården av en kommunal angelägenhet till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller en enskild individ.


De kommunala bolagen har en mycket omfattande och expanderande verksamhet.


Som alltid är det vilken partitillhörighet som avgör för att bli vald till en kommunal bolagsstyrelse. Därefter kommer lojalitet samt väl uträttat arbete i politiska församlingar. Kravet på kompetens vid val av ledamöter till en kommunal bolagsstyrelse måste ställa sig ännu tydligare med bakgrund till den omfattning som de kommunala bolagsstyrelserna driver sin verksamhet.


Varje person som väljs till en bolagsstyrelse måste bli vald på sig egen kompetens och kvalifikation. I ett kommunalt bolag är det bolagsordningen och affärsidén som skall styra och inte de politiska grundvärderingarna och partipolitiken. Ändå väljer partierna ledamöter utifrån partibok. Det är dags för politikerna att städa framför egen dörr.


För att kraven på näringslivet skall bli trovärdiga måste politikerna i kommunerna prioritera kompetens framför de gamla strukturerna med partitillhörighet. Det är faktisk en helt annan sak att sitta med i en politisk nämnd än i en bolagsstyrelse.


Varför inte bjuda in kompetenta styrelseledamöter från näringslivet som också kan bli en garant för att inte otillbörlig konkurrens sker med de privata bolagen på marknaden?


Tips till de samhällsägda bolagen är de krav på kompetens som kompetenslistan.se ställt på de kvinnor som skall få ingå på listan. Tre minimikrav som vi anser man måste ha uppnått för att sitta i en bolagsstyrelse; erfarenhet av styrelsearbete i ett bolag, ekonomiskt kunnande och styrelseutbildning.


Minst två av tre kriterier måste uppfyllas för att komma ifråga på kompetenslistan.se.


Kriterierna är:

1) ha suttit eller sitter i en bolagsstyrelse i dag (privat bolag eller kommunalt/statligt bolag)

2) har en ekonomisk utbildning alternativt erfarenhet så man kan läsa och tolka ekonomiska rapporter (som Balans- och Resultaträkning)

3) har en utbildning i styrelsearbete


Tyvärr finns det många styrelseledamöter som inte uppfyller dessa minimikrav men ändå sitter i en bolagsstyrelse. Förstår man inte det mest grundläggande som ekonomi och vad aktiebolagslagen stipulerar så riskerar man att inte kunna försvara ägarnas intressen. I de kommunala bolagen handlar det om skattebetalarnas intressen.


Svenska aktiebolagsstyrelser utgörs i dag av 16,7 procent kvinnor. Det är fler kvinnor än vad som finns representerade bland samtliga börsbolags styrelser. I de kommunala bolagsstyrelserna är det något fler kvinnor valda med knappa 25 procent av styrelseledamöterna. Än sämre vad avser styrelseordföranden – 12 procent.


De börsnoterade bolagens styrelser andel kvinnor har nu kommit upp till 22 procent men bland samtliga börsbolag är andelen kvinnor endast 11 procent. Detta framgår av Kollegiet för Bolagsstyrnings Årsrapport 2010.


De politiska partierna måste börja städandet framför egen dörr genom att erbjuda styrelseutbildning till alla politiker som skall sitta i en kommunal bolagsstyrelse. De politiska partierna måste erbjuda styrelseplatser till dem som har kompetens till att kunna delta i styrelsearbetet i ett kommunalt bolag. Sök gärna efter kompetenta kvinnor, för en styrelse skall vara bra sammansatt för att göra ett bra jobb. Erbjud kvinnorna först att gå styrelseutbildningarna.

söndag 6 november 2011

Efterlyses: Ett helt valsystem som redovisar olika bidrag


Valsystemet i Sverige har sina uppenbara brister. Kritik riktas från Europarådet om hemliga partibidrag. Val får göras om på grund av uppenbara brister i röstsammanräkningen. Personalsystemet som skulle bli en succé är en halvmesyr som vanligt folk inte fattar hur det fungerar. Den som står på andra eller tredje plats på listan har större chans att kryssa sig in än den som står etta. Folk tror att förstanamnet är självklar. Likaså kan utmanare längre ner på listan ta ut svängarna lite mera än den som står som valbar och skall representera partiet i vått och torrt. Pengarna går till partierna och de som är för oppositionella inom partiet får inte partiets stöd utan överlever på sin höjd en valperiod.

Allt mer blir också partierna beroende av det statliga stödet. Medlemsavgifterna står bara för en liten del av budgeten i partiet. Så är det med alla partier utom kanske Moderaterna och Centern och till viss del Socialdemokraterna.
Centern sålde sina tidningar för ett antal år sedan och är ett av Europas rikaste partier.
Socialdemokraterna tar fortfarande emot stora summor från facken samt frivilliga valarbetare. Moderaterna tar emot stora pengar från näringslivet och privatpersoner.

Staten ger stöd till partiernas allmänna verksamhet.

Riksdagen ger stöd till partigruppernas och riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Dessutom har kommuner och landsting rätt, men inte skyldighet, att lämna stöd till politiska partier.


Moderaterna har sedan år 2000 fått mer än 80 miljoner kronor i privata bidrag från sympatisörer, enligt en granskning som TV4 Nyheterna låtit göra.

Kritiken har stundtals varit kraftig. Socialdemokraterna tar också emot stora pengar från fackföreningsrörelsen. Såväl pengar som "frivilliga" valarbetare. Hitintills är det bara frivilliga överenskommelser som funnits mellan partierna om hur man skall redovisa bidragen.
I Europa är det bara Sverige, Schweiz och San Marino som saknar lagstiftning om insyn i de politiska partiernas finansiering.

Maria Abrahamsson - nybliven riksdagsledamot för Moderaterna motionerade till den Moderata partistämman i Örebro för några veckor sedan. Om att inför en lag om bidrag till politiska partier.

Maria förlorade för andra gången. I stället för att bejaka kravet på lagstiftning hänvisar partistyrelsen till att redovisningsfrågan ska lösas genom en ny frivillig överenskommelse mellan partierna.

Europarådets organ för korruptionsbekämpning (GRECO) uppmanat Sverige både en och två gånger att fastställa regler om öppen redovisning av partibidrag och att besluta om effektiva och avskräckande sanktioner om dessa regler inte följs. Maria Abrahamsson smulade ner försvaret från partiledningen i tre punkter:

För det första är en öppen redovisning inget övergrepp på valhemligheten.
För det andra finns otillåten inskränkning i föreningsfriheten om partierna görs redovisningsskyldiga.
För det tredje står ingen öppen redovisning av partibidragen i strid med grundläggande fri- och rättigheter. Så är det ej heller i övriga Europa.

Frågan om öppen redovisning av partibidrag blir för Moderaterna likt "en kvarnsten runt halsen" som f d LO-basen Stig Malm uttryckte det om kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet av LO-medlemmar, som det blev för socialdemokratin.

Det märkliga är att reglerna är mycket hårda vad gäller redovisning av personvalspengar till olika kandidater i partierna. Så hårda så Moderaterna på många orter valt att som parti bekosta kandidaternas personvalskampanjer. På så sätt får topp kandidaterna en extra hjälp att bli valda så listordningen behålls.

Knappast syftet med personvalet.

Nu till andra delar av valsystemet. En utredning skall genomföras om möjligheterna att rösta över Internet. Locket är pålagt från senaste grundlagsutredningen att göra om vårt valsystem på ett mer omvälvande sätt varför kosmetika återstår.

Inför de tre senaste valen (ej senaste valet - finns ej utvärderat) till riksdag och kommun har man pratat mycket om genombrottet som skulle kunna komma för Internet som informationskanal, inte minst i relation till personvalen. i samband med 1998 och 2002 års val kunde vi inte se några sådana tendenser. En liten del av befolkningen besökte exempelvis
politiska partiers hemsidor. I 2006 års undersökning utökades frågorna till att även
omfatta besök på riksdagsmäns och lokalpolitikers hemsidor.

Det har visat sig att de politiker som sticker ut och ändå finns med i media och debatten får ett större genomslag med egna sidor på nätet. Det finns riksdagsledamöter som senaste valperioden haft mer träffar på sina sidor på Internet än vissa statsråd i det egna partiet. Dessa sidor fungerar således som en förstärkare till redan uppmärksammade politiker.

I en närmare analys av vilka som varit på de här politiska sidorna visar att besökarna i hög
grad sammanfaller med frekventa Internetanvändare. Det är unga och högutbildade
som i störst utsträckning vänder sig till dessa sajter, medan besöksandelarna är lägre för pensionärer och lågutbildade. Att man därför skulle kunna tro att det blir ett ökat valdeltagande är därför inte troligt. Det blir istället en bekvämlighetsfråga - precis som det blev med skattedeklarationen.

Personkryssandet har dessutom sjunkit i senaste valen och det finns ingenting som pekar på att antalet kryss skulle öka bara för att man inför röstning över Internet.

En anekdot.Vid kårvalet i Umeå 2001 kunde studenterna rösta med brev, i vallokal eller över Internet. Trots möjligheterna att använda Internet sjönk valdeltagande, men av dem som röstade använde en stor majoritet nätet för att avlägga sin röst.

Det kan tvärtom bli så att valdeltagandet sjunker istället för ökar. Man har redan i dag poströstning som ökat markant senaste valen utan att för den skull valdeltagandet ökat nämnvärt för det.

Det som mer skall utredas är erfarenheterna från riksdagsvalet 2010 som pekar på att ju fler partier som kommer in i riksdagen, desto svårare blir fördelningen av mandat. Det gynnar de stora partierna och missgynnar de små. Propotionaliteten fungerar inte i dagens system.

Allting talar egentligen för ett helt nytt valsystem!

Partier som trilskas med att öppet redovisa var frivilliga pengar kommer från genom lag utan bara om andan faller på och de vill.
Mandatfördelningar som slår snett.
Ett valsystem med så uppenbara brister så att omval får göras i större valkretsar.
Ett personalsystem som inte i praktiken fungerar och där all makt koncentreras till partiledningarna.
Detta gör sammantaget Sveriges politiska system till en av det mest toppstyrda i hela västeuropa.

Det är dags att vända upp och ner på allt och införa ett renodlat personvalssystem där pengarna som följer mandatet följer den som blir vald istället för partiet. Där en lag införs hur kandidater får ta emot frivilliga bidrag istället för att partierna sätter upp frivilliga överenskommelser. Det finns en vana från svensk media att nagelfara enskilda riksdagsledamöters handel och vandel. Jag känner mig därför tryggare med ett system där pengarna följer de folkvalda istället för anonyma partiers ledningar.

Hur mycket pengar går till partierna?

Allt enligt Nationalencyklopedin:
"Statens bidrag till de partier som kommit in i riksdagen går till partiernas riksorganisationer och består dels av ett partistöd, dels av ett kanslistöd. Partistödet delas ut som ett bidrag per riksdagsplats. Det är resultatet i de senaste två valen som räknas. Bidraget är för närvarande 333 300 kronor per plats och år. Kanslistödet delas ut till riksdagspartierna i form av grundstöd och tilläggsstöd. Alla riksdagspartier får grundstödet på ungefär 5,8 miljoner kronor. Tilläggsstödet är 16 350 kronor per riksdagsplats för regeringspartier och 24 300 kronor per riksdagsplats för övriga partier.

Utöver statens pengar till partiernas riksorganisationer får riksdagspartierna bidrag till partigruppernas och ledamöternas arbete i riksdagen. Det består dels av ett grundbelopp, dels av ett tilläggsbelopp som är beroende av antalet riksdagsledamöter. Grundbeloppet är 1,7 miljoner kronor per år. En partigrupp som företräder regeringen har rätt till ett grundbelopp. Övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp. Tilläggsbeloppet är 57 000 kronor per år och ledamot.

Ett särskilt stöd till politiska sekreterare ska bekosta handläggarhjälp åt ledamöterna. De politiska sekreterarna samlar in information, utformar förslag till politiska texter, sköter kontakter med medierna, svarar på mejl och fungerar som bollplank åt ledamöterna. Varje parti beslutar själva hur det stödet ska användas. Stödet ska motsvara kostnaderna för en politisk sekreterare per ledamot. Beloppet 50 300 kronor per politisk sekreterare och månad ligger till grund för beräkningen.

Ett stöd till resor utomlands ges till riksdagsledamöter för att till exempel delta i internationella konferenser. Bidraget är 5 000 kronor per ledamot för de första tjugo riksdagsplatserna och 2 500 kronor för riksdagsplatser utöver dessa. En ledamot kan dessutom få 2 500 kronor per år för resor som har koppling till samarbetet inom EU.

För de tre första kvartalen 2010 uppgår stödet till partigrupperna till ungefär 190 miljoner kronor (för hela 2009 uppgick det till 250 miljoner kronor). Dessutom har ledamöterna och partikanslierna i riksdagen tillgång till fria lokaler och teknisk utrustning i Riksdagshuset. Partistödet behöver alltså inte användas till dessa kostnader.

När det gäller partistödet i landsting och kommuner handlar det totalt om 378 miljoner som betalas ut i partistöd i kommunerna och 251 miljoner i landstingen under 2010. I genomsnitt har partistödet ökat nästan dubbelt så mycket som inflationen. I landstingen handlar det om en höjning på i snitt runt 20 procent valåret 2010 jämfört med valåret 2006 och i kommunerna 15 procent. Under samma tid har inflationen i Sverige uppgått till ungefär 8 procent."

Beträffande de politiska sekreterarna används de i stor utsträckning till partiarbetet, valrörelser och folkomröstningar etc. Det är inte ovanligt att en ledamot avverkar en 3-4-5 politiska sekreterare under en mandatperiod. Det är inte ledamoten som bestämmer vilken sekreterare han/hon får, utan partiet som bestämmer. Alla pengar och resurser bestäms från partiet! Partiorganisationen blir liksom inlagd i riksdagen för att spara pengar i partiet till att driva mer kampanj under valen. Effekten blir toppstyrning och allt fler ja-sägare. Är man oppositionell inom partiet får man inga resurser att kampanja till nästa val från partiet - man får klara sig själv.

Jan Rejdnell