måndag 21 november 2011

Yrkesutbildning för politiker!?


Nej, jag skämtar inte. I Europa är det vanligt.

I fallet Italien handlar det om personer som utbildats vid elitskolan Boccone i Milano. Den nye statsministern Mario Monti är professor och ekonom kommer från denna elitskola liksom många andra italienska politiker.

Institut d'Etudes Politiques de Paris, (IEP Paris), populärt kallad Sciences-Po. Traditionellt är det politiker och diplomater som utbildas vid Sciences-Po. Efter fullgjorda studier fortsätter några studenter vid École nationale d'administration (ENA), vilket ofta anses vara en förutsättning för den som vill syssla med politik och diplomati yrkesmässigt. Valéry Giscard d´Estaing var bland de första som gick ut från denna skola. Socialistpartiets Ségolène Royal har även genomgått skolan.

För tillträde till ENA krävs ett godkänt antagningsprov. Dessutom måste man uppfylla någon av tre grundkriterier ur utbildningssynpunkt:
  • Universitetsexamen på grundnivå (motsvarande svensk kandidatexamen).
  • Statstjänstemän och statsanställda med minst fyra års yrkeserfarenhet, utan krav på avlagda examina.
  • Privatanställda med minst åtta års yrkeserfarenhet, utan krav på avlagda examina
Det är lite märkligt. Det krävs dubbelt så lång arbetslivserfarenhet från privata näringslivet som från att varit anställd inom staten. I dag när statsapparaten är oändligt komplicerad krävs mer kunskap för att nå framgång i regerandet.

Sedan har vi eliternas elit. College of Europe. Elituniversitet i Brygge, Belgien. Grundades 1949 på initiativ från Europarörelsen. College of Europe är för den europeiska politiska eliten vad Harvard Business School är för amerikansk näringsliv. Helle Thorning-Schmidt, Danmarks nybalda statsminister (s) har gått denna politiska elitskola. Gift med Stephen Kinnock och därmed svärdotter till den brittiska politikern Neil Kinnock (fd Labourledare).

Det närmaste i politisk skola vi kommer till i Sverige är socialdemokratiska Bommersvik. Numera har Uppsalas studenter möjlighet att läsa retorik på Bommersvik.

I Sverige är det inte ovanligt att politiker kommer från politiska familjer. Döttrar och söner följer föräldrarnas spår. Det är inte konstigt. Vi ser det inom idrotten och andra och tredje generationen tar över företaget. Men är politiken ett yrke?

I dag ser vi politiska tjänstemän och sekreterare i allt större horder. Kanslierna i partierna och departementen blir större. Sverige har faktiskt fått sin egen variant på politisk skola. Learning-by-doing. Duktiga sekreterare får en snedspark uppåt till regeringskansliet eller Bryssel. Sedan är drömmen att själv sluta som folkvald.

I Grekland och Italien skapas nu regeringar utan politiker. Enbart teknokrater och experter. Detta är endast en förlängning av det tuffa att leda ett land?

Frågan är om fackkunskapen kan avgöra vad som på längre sikt är det bästa i ett samhälle där det finns olika ideologiska mål mellan partierna. Om partierna avideologiseras som i dag så handlar det endast om de ansvariga politikerna är av "rätta virket".

Men...
Vi tycker alla olika om hur landet ska styras. Så är tillåtet och rätt i en demokrati och ger bränslet till det demokratiska systemet. Att bestämma vart man vill med ett samhälle är det politiska uppdraget, det kan inga experter ge svar på!

Det finns inga absoluta sanningar om vad som är rätt eller fel.

Säg de ekonomiska experter som är eniga och har haft rätt om olika ekonomiska kriser. Om därtill experterna är rekryterade ur samma skola och grupp blir det inte från olika utgångspunkter och synvinklar man ser saker. Tvärtom ger det inte den bredd i erfarenheter som är önskvärt. Om man då fattar besluten utifrån samma referensramar blir skadan bara ännu större än om man bygger in olika synpunkter och referensramar.

När dessutom någon betecknar sig som expert brukar jag ifrågasätta och fundera ett varv till vad personen sagt. Frågan är om vi skall ledas av allt fler experter eller vilka krav vi kan ställa på våra heltidspolitiker.

Jan Rejdnell