lördag 29 december 2012

Nya lagar 2013 - nya skatter - nya kommunala bolag


Inför 2013 höjer 8 landsting och 24 kommuner skattesatsen medan 8 kommuner sänker den.
Landstingen i Östergötland höjer med hela 65 öre, Sörmland med 60 öre medan Dalarna och Västmanland  höjer med 50 öre. I de sistnämnda fallen går ändå inte budgeten ihop.

Kommunen i Lindesberg höjer hela 1 krona och Svenljunga med 88 öre och Dorotea höjer med 80 öre. Habo, Älmhult, Tidaholm, Kumla och Habo höjer med 75 öre. Eksjö, Eslöv, Jokkmokk, Ljungby, Munkedal, Sjöbo och Vadstena med 50 öre.

Faktiskt så sänks skatten i några kommuner som Österåker (-25 öre) och Norrtälje (20 öre) . Läs mer på SKL:s hemsida. 

Det är inte små höjningar och jobbskatteavdraget i deklarationen blir snart uppätet. Om vi tittar på kommunerna så är det generellt mindre kommuner som dessutom blir kompenserade med kommunala utjämningssystemet. I dessa kommuner finns det få höginkomsttagare så vänsterpartisters medicin om att ta från "de rika" fungerar inte. Man måste åka långt för att hitta tillräckligt med pengar hos tillräckligt många rika för att den medicinen skall fungera.

Olikheterna mellan kommunerna förstärks när urbaniseringen till storstäderna blir alltmer tydligare. De äldre blir kvar och beroendet av ett fåtal industrier med allt äldre företagsledare är påtaglig. 

Med det budgetsystem som kommuner och landsting har så är det inte konstigt med plötsliga skattehöjningar. ALLT handlar om likviditeten och att hålla budgeten. Lyckas man inte med detta så är skattehöjning enda alternativet. Få gånger går man in och väger verksamheter mot varandra och kommer till slutsatsen att detta skall vi inte erbjuda genom skattemedel utan det får medborgarna själva stå för. Det späds på med ideliga beslut i Riksdagen som lägger på allt mer på kommuner och landsting. Utökade ansvar som kostar att driva och underhålla.  

Ny lag från 1 januari 2013 gör det ny möjligt att kommuner och landsting nu får möjlighet att själva utjämna intäkter över tid och därigenom möta konjunkturvariationer, genom att bygga upp resultatutjämningsreserver inom ramen för det egna kapitalet. Det är först 2013 detta införs. Det kommer ta tid att bygga reserver och samtidigt försvara den skattesats man i dag har.

Kommuner och landsting har istället valt att utöka antalet helägda bolag som verkar inte bara i den egna kommunen eller landstinget utan i hela Sverige. Redan 2009 fanns det 1 700 kommunala bolag med sammanlagt 48 000 anställda med en årlig omsättning på 180 miljarder.

Det har aldrig varit så många kommunala bolag som nu. Under 2000-talet har allt fler underkoncerner bildats. Ett stort antal kommuner har upptäckt att man  genom koncernbildningar kan ägna sig åt avancerad skatteplanering och kvitta vinster mot förluster mellan olika bolag i koncernen. Genom koncernbildningarnas bidragsmöjlighet kan dessutom avgiftsfinansierade verksamheter som egentligen borde styras av självkostnadsprincipen leverera sina vinster till t.ex. olika kommunala evenemang och annat. Dessutom pågår olaglig verksamhet i många kommuner  i kommunal regi. Kommuner runt om i landet driver trafikskolor, hotell, gym, restauranger och kör turistbussar. Allt det här trots att det är förbjudet både enligt kommunallagen och enligt konkurrenslagen. Det leder till en snedvriden konkurrens på dessa affärsområden. Säg den småföretagare som kan konkurrera med en kommun på lika villkor. Företagsklimatet blir bättre om det finns färre kommunala bolag och det allmänna lägger ut mer på entreprenad.

En ändring kommer nu till kommunallagen (1991:900). De nya bestämmelserna innebär bland annat att det kommunala ändamålet och de kommunala befogenheter som utgör ram för verksamheten i fråga ska anges i bolagsordningen för helägda aktiebolag. Det blir då tydligt att kommunala bostadsföretag inte längre kan "sponsra" annan kommunal verksamhet, vilket sker med omfattning i dag. Vad som dessutom skulle lagfästas är möjligheten att ta ut vinster från kommunala bolag som går direkt in i kommunkassan. Det är en indirekt skatt där kommunen tar ut högre tariffer och avgifter av de kommunala medborgarna än om man strikt skulle tillämpa kommunallagen. Man skyddar sig med att att bolaget är ute på en marknad och behöver generera skatt för att ta investeringar. När "investeringarna" varje år går till kommunkassan är inte detta argument hållbart. De rödgröna partierna slår hårt och orättvist mot privata vinster i vården. Denna typ av indirekta skatter sätter all konkurrens ur spel och den vanliga medborgaren kan inte se hur en kommun verkar och sköts. Insynen i de kommunala biolagen är begränsad. Den nya lagen skulle följas upp av offentlig insyn i de offentligt ägda bolagen.  

lördag 17 november 2012

Åkessons bluff...

Jimmie Åkesson spelar ett högt spel! 

Riksdagsmannen Ekeroth påstår gång att han sänt filmklippen till sin partiledare Jimmie Åkesson om vad som hände på natten (eller morgonen) för 2,5 år sedan. Antingen är Jimmie Åkesson dum och godtrogen som svalt betet från den egna riksdagsledamoten Ekeroth och visat upp ett hårt redigerad filmsnutt med avsändare från partiet och sagt att så här gick det till, eller spelar Jimmie Åkesson på en osanning i ett otroligt högt spel. Jag tror det sistnämnda. 

Det visar sig nu när SD helt plötsligt begär att en oberoende tidning som Expressen skall lägga fram hela sitt material inför partiet SD. Åkesson vill veta spelreglerna är så han utifrån det skall kunna fortsätta att bluffa. Att SD inte har respekt för källskyddet (det kan säkert sluta sig till vem som läckt beroende på vad Expressen skulle visa fram), förvånar mig inte ett dugg. Egentligen skulle nog Åkesson vilja knalla upp på Expressen och röja. 

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver att:
Man bör nog också erinra sig att det var SD som, långt före Expressen, hade den aktuella Kent Ekeroth-filmen och att det då var SD, inte Expressen, som spred en gravt missvisande version av tumultet i en hårdredigerad film som helt utelämnade de delar som denna vecka fått Almqvist att avgå och Ekeroth att ta timeout.

Det tål att upprepas. Jimmie Åkesson behöver bara be Ekeroth om samtliga filmer - inte Expressen!

När Expressen släppte tredje filmsnutten som avslöjade att Almqvist mycket väl förstod att den fulla mannen inte hade hade någon koppling till OG, så föll Åkessons retorik och strategi ihop som ett korthus. Han hade gått i Expressens fälla. Tidigare hade han tagit halmstrået och upprepade gång på gång under andra dagens presskonferenser, att Ekeroth & Co känt sig hotade. Verkligheten var att polissirenerna nog räddade den fulle mannen från åtskilliga blåmärken från järnrören. Åkesson begärde i går att Expressen skulle lägga korten på bordet och visa all film. Tacka tusan för det - annars kan inte Åkesson bygga upp sitt luftförsvar. 

Jimmie Åkesson kan begära all film från Ekeroth istället för av Expressen. Det var Ekeroth som filmade och inte Expressen. Jimmie Åkesson sitter säkert redan på allt filmmaterial som han fått från Ekeroth - han vill nu bara veta vad Expressen sitter inne med. Om - mot förmodan - Jimmie Åkesson INTE skulle fått allt bildmaterial från Ekeroth - Hur kan han då tillåta att Ekeroth få sitta kvar som riksdagsledamot för det egna partiet?  Ekeroth skulle då lurat sin egen partiledare att göra bort sig så kapitalt. Vem tror på det?

Jimmie Åkesson har ljugit, skarvat försök att hitta på ursäkter och påstår att Ekeroth inte är rasist. DET kommer slå tillbaka på SD. Ekeroth är hätsk och ordnar finansiering till sajter som avpixlat där det ges utlopp för anti-muslimska stämningar.

I ett desperat försök att få tyst på kritiken från ungdomsförbundet så använder sig nu Jimmie Åkesson av sin flickvän som agerar genom brev och kräver Ekeroth & Co avgång från partiet. Själv kan han inte göra det. Han har målat in sig i ett hörn genom sitt tidigare agerande. I tron att det skulle blåsa över så agerade Jimmie Åkesson som han brukar när det stormar om partimedlemmar.
- Det är inte så farligt! 

Så länge Ekeroth & Co sitter kvar på riksdagsbänken och företräder SD så backar också partiet upp de åsikter och beteende som dessa herrar står för! Det går inte att ta time-out och ändå sitta kvar som representant för SD. Accepterar SD deras åsikter och uppträdande så är per definition hela partiet och dess grundsyn rasistisk. I och med att partiledaren för en månad sedan deklarerade nolltolerans mot rasism så finns ingen mellanväg eller tolerans att dra ut på processen om avgång som SD-ledamot i riksdagen. De måste avgå från Riksdagen eller bli politiska vildar. Allt annat är ljug och vilseledning. 

Ekeroth har i filmerna visat sig ha en sexistisk inställning, agerat icketolerant, bråkat med en kvinna som han knuffar över en bil, utrustat sig med järnrör för att börja prygla på en full man etc. Hur kan man efter det vara talesperson och riksdagsman för SD? Påståendet att Ekeroth genom sitt agerande inte avviker från SD:s politik och hållning visar med tydlighet vilken politik partiet står för. 

Det blir svårt för Jimmie Åkesson att fortsätta hålla denna linje då förundersökning är inledd mot Ekeroth & Co. 

Korthuset faller nu. Jimmie Åkesson har snart den hårda kärnan i ett annat parti eller gruppering. Strategin har misslyckats. 

Överskatta inte Åkesson han är i rävsaxen nu! 

fredag 21 september 2012

Nu kommer lagen om kvotering i bolagsstyrelserna

Frankrike, Italien, Spanien och Nederländerna har redan infört kvotering vad avser kvinnor i i bolagsstyrelserna. Sverige och Storbritannien protesterar vilt men det faktum att näringslivet ingenting gör för att skynda på processen innebär att tålamodet är slut i EU-kommissionen.   




Bara en av sju styrelseledamöter, 13,7 procent, i Europas ledande företag är kvinnor. Enligt Vivane Reding är ökningstakten alldeles för långsam och det skulle ta ytterligare 40 år att uppnå något som närmar sig könsbalans i styrelserummen. Det hjälper inte att Sverige har mellan 22-25 %. Eftersom kraven om 40 % ställs upp mot 2020 har Sverige inget att frukta kommer Viviane Reding att säga i början av oktober.

Frankrike, Italien, Spanien och Nederländerna har infört kvotering säger Financial Times och tidningen lyfter fram både Sverige och Storbritannien bland de länder hårdast kritiserat ett kvoteringsförslag.

Om Sverige och Storbritannien lägger in sina veton faller ett tungt ansvar tillbaka på länderna att ställa mer kvar på näringslivet. Svenskt Näringslivs ordförande gick ut i januari månad 2010 och sa att man misslyckats i näringslivet och att man nu skulle ta krafttag. Sedan dess har ingenting hänt. I Dagens Industri har det funnits artiklar om att man misslyckats i Norge efter lagstiftningen och det nu är färre antal kvinnor totalt sett i bolagsstyrelserna. Denna kritik får lätt bumerangeffekt sedan när Frankrike införde kvotering i januari 2011 har andelen kvinnor i bolagsstyrelserna ökat från 10 procent till 22 procent. Italien hade i juni endast 6 procent kvinnor i styrelserna men har infört en lag om kvotering i syfte att öka andelen till 33 procent år 2015.

Norge måste utbilda fler kvinnor som har den formella kunskapen att sitta i en bolagsstyrelse. Sådant utbildningsprogram finns redan. Ett sådant förslag har Svenskt Näringsliv sagt nej till.

söndag 2 september 2012

Dopad eller mindre regelstyrd bostadsmarknad?

Under Brännpunkt 20120902 i SvD skriver socialdemokraterna Magdalena Andersson och Veronica Palm om "En miljard till studentbostäder". Socialdemokraterna konstaterar med rätta att antalet nya  studentbostäder är nästan lika med noll. Efter alla avregleringar i en gammal totalreglerad marknad så fungerar knappt ingenting på bostadsmarknaden. Debattinlägget konstaterar helt riktigt att trots 11 utredningar och ny plan- och bygglag så är det för många regler som verkar hämmande på nyproduktionen. Debattörerna skriver : 

"Vi har i dag regelverk och system som fördyrar och många gånger försvårar nyproduktion. Det behövs incitament där alla arbetar för att få fram prisvärda bostäder med rimlig lönsamhet."
 Trots sitt förslag om att dopa marknaden med en miljard så konstaterar man självkritiskt att "mer resurser räcker emellertid inte". Socialdemokraterna är öppna för diskussion och vill lägga bort alla ideologiska skygglappar. Denna invit borde regeringen acceptera för att öppet diskutera den havererade byggmarknaden.

Sverige har fortfarande en av världens mesta regelverk kopplat till byggnation. Ändå finns omfattande byggfusk med bostäder som byggs om för miljardbelopp. Det finns många indikationer som pekar på att det omfattande regelverket inte är en garanti för bättre och säkrare bostäder utan istället driver kostnaderna. Istället för ytterligare en utredning från bostadsdepartementet borde man slakta det mesta av byggregler och lägga ett funktionsansvar och byggaranti på byggherren i upp till tio år på efter att byggnationen är färdigställd och folk har flyttat in. Det ökar möjligheten till nya sätt att bygga på där byggfusk inte lönar sig. Sydkorea tog bort hälften av alla regler inom näringspolitiken för ett antal år sedan i syfte att förenkla och låta marknaden ta sitt ansvar. Många befarade Vilda Västern men ekonomisk framgång när andra länder backade blev resultatet. Det går inte reglera och åter detaljreglera ett ansvar från näringslivet. Tron att staten alltid vet bäst och därför skall detaljreglera och pilla med allt i detalj leder bara till ökade kostnader och därmed priser. 

Hushållen i Sverige betalar högst andel av konsumtionsutgifterna i boendeskatt (10 procent) jämfört med alla andra europeiska länder. Som skattesystemet är konstruerat så utgörs i dag närmare 60 procent av byggkostnaden i direkta eller indirekta skatter. Ett nytt system för bostadspolitiken behövs efter 11 utredningar. Senast har Roger Akelius reagerat i DI. Han reagerar mot att Borg försöker dra in mer pengar till statskassan eftersom Akelius som nu tvingas att flytta flera miljarder kronor i tillgångar utanför Sverige. Anledningen är finansminister Anders Borgs initiativ att slopa avdragsrätt för räntekostnader till lån utanför Europa. Akelius Fastigheter lånar tre miljarder kronor av sin ägarstiftelse på Bahamas till 6 procents ränta. Det innebär att 180 miljoner per år ska tas av beskattat kapital, uppger Roger Akelius. Roger Akelius avslöjar att Akelius Fastigheter därför tvingas flytta flera miljarder kronor i tillgångar utomlands och att betydande framtida fastighetsinvesteringar därmed hamnar utanför Sverige. Detta gynnar inte svensk bostadsmarknad. Borg har inga planer på att förändra det skattesystem som enligt Roger Akelius med flera fastighetsbolag beskrivits som  "skyhöga skatter som effektivt hindrar marknaden från att fungera".

Så är vi där nu igen. Borg kanske tvingas till att betala ut en miljard till studentbostäder och mindre lägenheter av skattepengar. Det det ena handen tar, delar den andra ut,  likt en jultomte. Bättre vore en mer fungerande marknad. Skatt på skatt i nyproduktion driver upp priserna på nyproduktion. De byggprojekt som betalar sig för branschen är bostadsproduktion nära vattnet där 40-talistgenerationen som flyttar från den betalda villan har råd att betala. Sjukt men så är det i dagens Sverige.

Regeringen borde anta utmaningen från socialdemokraterna och diskutera bostadsmarknaden förutsättningslöst innan vi återgår till en dopad bostadsmarknad som är lika detaljreglerad som tidigare.  

söndag 26 augusti 2012

"It's the economy, stupid"

När Bill Clinton ställde upp mot sittande presidenten George H. W. Bush i presidentvalet 1992 myntade hans kampanjstrateg James Carville strategin om ekonomin - "It's the economy, stupid".

Clintons kampanj hade fördel den då rådande lågkonjunkturen situationen i USA behövde en vitamininjektion istället för krig i Irak. Senare har James Carville skrivit en bok om "The War Room" och delat med sig av 12 goda råd från kampanjhögkvarteret som vann presidentvalet.  En rolig och lättläst liten handbok pepprad med en rad tips, råd och lärdomar om hur du rattar valkampanjer eller din karriär eller varför inte ditt liv.

Presidentvalsdebatten i USA är otroligt fokuserad på en mängd icke-frågor just nu. Om abortmotståndare skall vinna mark eller inte och vad egentligen nyutnämnde kandidaten till vice presidentposten för republikanerna Paul Ryan står för. Obama-administrationens kampanjstab driver upp motsättningarna till det yttersta. Men USA är inte Sverige.

I Sverige sammanträder regeringen på Harpsund för att diskutera hur man stimulerar svensk ekonomi till det yttersta. Klart är att bolagskatten skall ner och om arbetsgivaravgifterna också kommer att sänkas eller rentav ett investeraravdrag för privatpersoner införs riktat för onoterade bolag. Det finns en rad områden där småföretagsamheten behöver stimuleras i Sverige. 

Så småningom kommer fokus i debatten att svänga  tillbaka till den fråga som de flesta väljarna tillbringar mest tid att tänka på - ekonomin.  "It's the economy, stupid".

USA är vid ett vägskäl! Därför är debatten polariserad.

Hans Bergström skriver på SvD Brännpunkt att
"Barack Obama vill höja skatten på reavinster och på utdelning, samtidigt som USA har en bolagsskatt på 35 procent. Den amerikanska trippelbeskattningen på familjeföretagande skulle bli bland de högsta i världen. Den nya skatten för sjukvård ska utgå även på reavinster, mot alla försäkringsprinciper. Icke utdelade vinster i ett familjeföretag skulle från 2013 beskattas med 43 procent, mot 15 nu. En arvsskatt på 35 procent kan komma att återföras till 50 procent."
Företagen och företagarna är de som kommer att få betala stora delar av Barack Obamas politik i USA. Den marginella inkomstskatten skall höjas från 35 till 43 procent samt delstatsskatten.

Förre vicepresidenten under George Bush den yngre nämligen Dick Cheney hävdade i sin trossats att tidigare presidenten Ronald Reagan visade att underskotten inte spelar någon roll. Enligt detta synsätt skulle en republikansk administration kunna fokusera på att sänka skatterna först och låt balansera budgeten till senare.

Ser vi till vad Mitt Romney framfört i debatten så är det att lova lägre skatter med en balanserad budget och nedskärningar av utgifter som är betydande. Man måste skära hårt i statsapparaten. Det utmanar det sittande presidenten Barack Obama försöker bygga upp med sjukförsäkringar och större statsapparat. Republikanerna vill eliminera "slöseriet och göra staten mer effektiv" utan att precisera hur. Republikanern är ovilliga att precisera hur mycket staten skulle behöva krympa. Bara  att en president Romney både kan utlova skattesänkningar och samtidigt balansera budgeten. Romney/Ryan är heller inte intresserad av en brittisk modell med chockterapi. 

Å andra sidan har vi demokraternas Barack Obamas politik  som är minst lika hycklande med löften modesta skatter för medelinkomsttagare och uttalad försiktig finanspolitik. President Barack Obama lovar att upprätthålla den stödjande staten - och att utöka möjligheterna till mer vård - även om detta inte "nämnvärt skall höja skatten för medelklassen". Därtill skall budgeten vara balanserad. En tuff ekvation. Företagen/företagarna och höjd inkomstskatt skall betala samtidigt som vi har en statsskuld som skenar i USA.

USA är vid ett vägskäl! Större statsapparat och mer skatteintäkter eller sänkta ofinansierade skatter med modell från Ronald Reagan.

Frågan är vad mängder av småföretagare i USA anser om Barack Obama. I juli höll presidenten ett tal där han sa att ”du byggde inte detta” med syftning på småföretagare. Obama menade att även entreprenörer fått hjälp på vägen, i form av infrastruktur, en duktig lärare etc. Det är ord han fått äta upp rejält. I Sverige hade det inte varit möjligt att överleva politiskt. I dag säger socialdemokraterna att man vill avskaffa arbetsgivarnas ansvar för andra sjuklöneveckan. En verklighet som ligger långt från den amerikanska där karensen får betalas av den anställde från dag ett. 

 


torsdag 16 augusti 2012

Vill Alliansen få en allt större statsapparat?

Frågan är berättigad. I senaste numret av Riksdag & Departement görs en exposé över alla borgliga politiker som fått anställning i statsapparaten. Det är mängder av utnämningar. Allt fler fd politiker lever av och på staten efter det att de slutat som ministrar eller riksdagsledamöter. Det är uppenbart att vi har ett skrå. Allt fler proffspolitiker stannar kvar i närheten av riksdagshuset och departementen. Få är de som går till näringslivet. På sin höjd till PR-byråer och lobbyorganisationer.

Antalet personer som är politrucker, politiskt tillsatta tjänstemän samt övriga på departement och utredningstjänster har ökat i antal sedan det år som Sverige stod som värd i EU under 2009. Efter EU-värdskapet bantade Reinfeldt hellre på ambassader och utländska beskickningar än den egna staben i Riksdagen.

Dagen efter nationaldagen - den 7 juni - publicerade Per Schlingmann, moderaternas spinndoktor/chefsstrateg, en debattartikel på Newsmill som rakt igenom talade för en allt starkare statsmakt. Per Schlingmann pekar på värdet av att "det är viktigt med en stark stat". Han vill slå fast att "det behöver inte finnas något motsatsförhållande mellan en stat och individualism, snarare tvärtom."
Att staten med sin storlek genom regelverk och förordningar, myndigheter och bidragssystem kan styra och påverka allt mer av individens egna val, vill han inte vidkännas. Istället framhålls den "svenska modellen" med all sina otidsenliga skavanker och tröghet och där staten är stark, som det optimala.

Det främsta argumentet för en stark stat är att "hastiga internationella konjunktursvängningar och en tätt sammanflätad globaliserad ekonomi ställer höga krav på en stabil och resultatinriktad statsförvaltning." Stor statsapparat skulle vara garanten för snabba omställningar och anpassningar i ekonomin? Det är ett påstående som helt saknar verklighetsförankring i någon slags forskning. För att Sverige genom högt skatteuttag och balanserad skuldsättning lyckades i denna finanskris innebär inte att vi också går torrskodda ur nästa finanskris. Sverige har en hög arbetslöshet och hushållens skuldsättning ökar alltmer.

Schlingmann påstår att det krävs myndigheter för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden för unga och invandrare. Här nämns Arbetsförmedlingen. I område efter område slår Nya Moderaterna fast att det är den statliga apparaten som skall ta hand om alla strukturella förändringar.

Flera verksamheter i staten skulle mycket väl kunna avvecklas eller drivas i marknadsform. Just verksamheten i Tillväxtverket är ett utmärkt exempel. Att Staten tar in pengar för att sedan likt en jultomte dela ut dem i form av bidrag som riktade företags- och branschstöd kan starkt ifrågasättas.  Socialförsäkringar kan till stor del drivas i privat form. Det behövs ingen statlig apparat för att driva dessa. Därtill blir det billigare för skattebetalarna om det drivs i privat form genom upphandling.  Infrastruktur kan avgiftsfinansieras och skiljas från staten. Borg har fel om att Staten lånar upp billigast när stora infrastrukturella satsningar skall göras. Vi har i dag 20 länsstyrelser som mer och mer lever på pengar från EU-projekt. Rimligare vore att banta antalet radikalt. Tvärtemot vad Schlingmann säger om en stark statsapparat blir vi varken effektivare eller snabbare med en starkare statsmakt. Den inkränktar blott genom sin storlek på individens frihet och valmöjligligheter.

Schlingmann påstår vidare att vi har en svensk traditionen med starka oberoende institutioner och myndigheter. Senaste debatterna om om Tillväxtverket och Stiftelsen för Strategisk Forskning pekar snarare på bristande ägarstyrning och oklart ansvar mellan departement/regeringen och aktuella myndigheter.  Oklara beslut och vem som har egentligen har det yttersta ansvaret för verksamheten i myndigheterna och institutionerna är snarast det som kännetecknar svensk myndighetsapparat.

Schlingmanns målbild påminner mer om den franska skiktade statsapparaten än den svenska mer slimmade som än mer behöver bantas efter stor utbyggnad under 60- och 70-talen. Har vi fått samma politikerklass som i Frankrike som tror sig kunna detaljstyra varje del av verkligheten genom fler lagar och beslut i Riksdag och departement? 

På område efter område har en ökad statlig styrning ersatt en mer liberal politik. Vi ser det i skolpolitiken, integrationspolitiken och främst inom hela integritetsområdet. Staten vet alltid bäst. Staten skall skydda och ta om hand och ersätta den fria viljan och initiativet. Det går inte höra skillnad på en socialdemokrat och nymoderat i beskrivningar om vad Staten skall ansvara och ta hand om. Vi har en antiliberal moderatledning som bara pratar liberalism när det rör sig om näringspolitik. Man tror sig veta bättre än näringslivet självt och definierar alla näringslivsorganisationer som särintressen.

Det finns inom liberalismen en lång tradition av att se det viktiga i möjligheterna att kunna göra val för individen. När dessa valmöjligheter tas om hand av en större statlig apparat och fler detaljbeslut om hur och var du får vara är det största hotet mot liberalismen.

Inom liberalismen talar man om äganderätten som en av det fria samhällets grunder. Rätten att förfoga över det man arbetat ihop. När Staten med en ny rättighet som kallas allemansrätt helt plötsligt bestämmer genom länsstyrelser och kommuner om vad du inte får göra på din tomt eller fastighet sätts systemet ur spel. Politiskt föreslås nu att gamla militära skyddsområden kan säljas eftersom man ändå har allemansrätten som sätter äganderätten ur spel. Fråga efter fråga kan vi peka på antiliberala influenser som leds av nymoderater.

Om man inte accepterar att vi alla inte vill leva exakt likadant utan gör olika livsval - kommer staten med sin styrka strömlinjeforma oss alla individer för att vi skall passa in i ett mönster som passar statliga myndigheter och institutioner. Det är därför vi alltid skall eftersträva en så pass bantad statsapparat som möjligt och inte ständigt bygga ut den med nya lagar och förordningar som läggs på allt fler myndigheter. Staten kan och ska aldrig jämföra och bedöma medborgarnas olika livsval.

Jag lever efter devisen att "Du skall inte vara rädd för staten utan Staten skall vara rädd för dig". Ack så långt vi står från varandra Per Schlingmann...

tisdag 14 augusti 2012

Styrelsens ansvar hos myndigheter och verk

Dagens Nyheter rullar ut ännu en skandal med skattebetalarnas pengar som använts till fester och personalens välbefinnande. Långt från sitt uppdrag.

Senast i raden är det Stiftelsen för Strategisk Forskning som med gamla löntagarfondspengar tyckte att det behövdes till tvärpolitisk forskning i Blå Hallen i Stadshuset. Festen bokfördes på detta viset.
När DN frågar VD:n Lars Rask vad han tycker om att över 9 miljoner av skattebetalarnas pengar använts till fester så svarar han överslätande att:
" – Ja, det är klart att det här är någon promille som gick till det ... "
Kring ansvarsfrågan om att ställa till med 15-års-jubileum med gamla löntagarfondspengar (om detta skulle vara något att fira) skyller han på sin styrelse:
"Enligt Lars Rask var det styrelsen som beordrade samarbetet med Micael Bindefeld." 
Beordrade! Det har tydligen varit en styrelsefråga att festen skall ske och hur den skall gestalta sig.  Inte i något protokoll finns detta upptaget. VD:n kryper därmed bakom ett beslut som uppenbarligen fattats av honom själv och ingen annan. Styrelsen och de gäster som var inbjudna till Blå Hallen (bland annat ansvarig minister för stiftelsen - Jan Björklund) borde ställt sig frågan om det är rimligt att gå på så stor fest för det var uppenbart vem som betalade. Styrelsen har ett ansvar för verksamheten och i näringslivet är styrelsens viktigaste uppgift att tillsätta och avskeda VD:n. Här kryper man bakom utnämningar från regeringen. Man kan med fog fråga vilket ansvar man kan kräva av en styrelse i en myndighet eller verk?

Om styrelsen diskuterat frågan i styrelsen utan att protokollföra eventuella beslut i frågan så har man mörkat inför allmänheten!

Ledamöterna i Stiftelsen för Strategisk Forsknings styrelse har ett ansvar. Vad säger?
  • Bert Allard, professor, Örebro universitet
  • Maria Anvret, professor, tidigare Svenskt Näringsliv
  • Lars Björck, professor, Lunds universitet
  • Lars Börjesson, professor, Chalmers
  • Kristina Edström, professor, Uppsala universitet
  • Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist, tidigare Volvo och Svenskt Näringsliv, ordförande 
  • Arne Johansson, professor, Kungliga Tekniska Högskolan
  • Christer Ovrén, ABB Corporate Research, vice ordförande
  • Pia Sandvik, VD, Länsförsäkringar Jämtland
  • Bengt Ågerup, Founding partner Nexttobe AB 
Vad säger ledamöterna i Tillväxtverkets styrelse? Vilket ansvar har de för att verket drivs på ett korrekt sätt? Vad säger ledamöterna i Tillväxtverkets styrelse?
  • Chris Heister (ordförande), landshövding i Stockholms län
  • Bicky Chakraborty, VD för Elite Hotels
  • Kerstin Paulsson, VD för Netsoft Lund AB
  • Eva-Carin Tengberg, affärskonsult på GöteborgBIO
  • Alf Vigren, VD för Stiftelsen Hantverk och Utbildning
  • Johan Wiklund, professor i entreprenörskap vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping
  • Generaldirektören
Jo, du läste rätt på sista punkten. GD ingår i styrelsen för Tillväxtverket. Så fungerar det INTE i näringslivet. GD röstar och är delaktig i alla besluten således. Styrelsen kan INTE diskutera några som helst ärenden utan att GD är närvarande. I ett börsnoterat bolags styrelse utses VD av styrelsen och avskedas av - styrelsen. I staten är det oklart vad styrelsen har för roll i detta sammanhang då utnämningar av GD och VD:ar sköts av regeringen. Ansvaret faller därför snabbt tillbaka på regeringen och departementschefer.

En randanteckning är att det var tur för "Bicky" att festen på Grand Hotel inte lades på någon av hans hotell. 

Ändå försöker verk och myndigheter efterlikna näringslivet i övrigt. Exempelvis säger VD:n på Stiftelsen för Strategisk Forskning att man "vi lever i en gråzon mellan privat och offentligt". Struntprat! Pengarna kommer uteslutande från skatter och alla beslut nagelfars likt en myndighets ordning. Det går inte och man skall inte jämföra statlig och offentlig verksamhet med ett företags verksamhet som är på en marknad. VD:n Lars Rask kan vara lugn för att Skatteverket kommit travande efter en personalfest med 15-årsjubileum med 14 anställda om notan slutade på över 9 miljoner. Likaså om man bokför pengarna som forskning.

Det blir tufft för Jan Björklund att nu sparka VD:n eftersom han var med på festen själv. Men rätt skall vara rätt. När en GD får gå skall också VD:n för forskningsstiftelsen gå för samma bedrägliga beteenden. Det är skattepengar vi pratar om - inte aktieägarnas pengar i ett bolag.

Det är dags nya och klara regler för GD/VD och styrelserna i statliga myndigheter och verk. Tidigare har detta efterlysts på Brännpunkt i SvD.

fredag 10 augusti 2012

Dags för ny näringspolitik !

Allt fler nya förslag inom näringspolitiken som är påkomna av politikerna skall betalas direkt av företagen. Detta görs utan att fråga företagarna själva om de önskar dessa nya påfund. Senaste förslaget är "Nystartszoner"i utanförskapsområden. Kostar enligt utredaren ca 112 miljoner varje år under fem år. Det blir drygt en halv miljard och skall betalas med höjd löneskatt av alla andra företagare. Utredaren Christer Sjödin pekar minsann på att andra länder infört detta och det verkar vara det starkaste argumentet för att även Sverige skall införa detta påfund. 

Även andra utredningar som berör näringspolitiken utgår från att förändringarna skall betalas av företagen. Det resonemang anses hållbart så länge det rör omfördelning av befintliga skatter vad gäller företagen. Att som utredaren vill - subventionera vissa företag framför andra - sätter marknaden ur spel. Varför skall vissa företag ha lägre skatter än andra för att postadressen är en annan i staden gör att nu har migrationspolitiken blivit ett fall inom näringspolitiken. Tidigare har regionalpolitiken givits subventioner inom ramen för näringspolitiken. 

Företag som får avdrag har lägre kostnader än de konkurrenter som inte får avdrag vilket givetvis leder till snedvridning av konkurrensen. Allt annat är att fara med osanning. I en tid där marknaden dessutom alltmer mer global håller inte längre resonemanget med om att det är en begränsad lokal marknad och därmed inte påverkar andra näringsidkare. 

Vi har dessutom fler och fler områden med differentierad moms. Det finns tre olika momssatser: 6, 12 och 25 procent. Senaste tillskottet är den lägre restaurangmomsen. Varför skall olika branscher betala olika momssatser om man skall utgå från att alla företag bidrar till samhällsekonomin?

Utöver detta har vi alla typer av företagsstöd som myndigheten Tillväxtverket betalar ut. Mest till större företag. De mindre företagen har inte apparaten med blanketter och blanketter som skall fyllas i och rapporteras och återrapporteras. Miljarder tas in genom skatter för att sedan delas ut av staten. Därtill alla EU-pengar som skall delas ut på liknande byråkratiska vis. Bara de invigda förstår och kan dra nytta av olika typer av stöd från staten. 

Riksdagspolitikern Carl B Hamilton (fp) skriver i sitt nyhetsbrev att "Statens uppgift i marknadsekonomin är bland annat att självt hålla tassarna borta från företagande och avstå från direkta eller indirekta företagssubventioner, och istället fokusera på att underlätta och skydda konkurrensen, och genom att avstå från politiska ingripanden säkra en väl fungerande marknadsekonomi." Med detta välgörande "statement" behövs vare sig Tillväxtverket eller ALMI Företagspartner som företeelse. 

I dag tycks Länsstyrelser och de flesta högskolor leva av EU-projekt och olika program som staten satt upp för att understödja en förbättrad regionalpolitik, jämställdhet och ökat företagande. 

Staten tar in skatt från företagen genom "sociala avgifter". Dessa skall finansiera pension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring mm. Men för några år sedan var man tvungen att sänka vissa avgifter till vad de verkligheten avsåg att täcka. Men inte sänkte staten samtidigt avgiften på varje anställd - nej man behöll det stora uttaget som då som nu är 31,42 %. 
Istället höjde man löneavgiften som egentligen är en skatt. Den allmänna löneavgiften infördes 1995 för att finansiera Sveriges EU-inträde. Då 1,5 % på lönen men nu hela 9, 21 %. Med fog kan man säga att företagen betalar en avsevärd del av Sveriges avgifter till EU. Löneavgiften eller rättare uttryckt löneskatten (eller skall vi säga EU-skatten?) är i dag den nästa största post av arbetsgivaravgifterna räknat efter avsättningen till pensionerna. 

Ett upprop borde ställas till regering, politiska partier men framförallt Tillväxtverket. Eftersom företagen betalar alltmer i skatt och till EU - vad får vi tillbaka? När allt fler utredningar  förslag dessutom säger att företagen skall betala mera i skatt.

Sverige behöver en radikalt annorlunda näringspolitik där lägre skatter på företagen ger fler jobb men inte i statliga verk och myndigheter.  

Jan Rejdnell


onsdag 18 juli 2012

Carl B Hamilton vill lägga ner Folkpartiet

Carl B Hamilton ledande folkpartist och riksdagsledamot tillika ekonomiskt politiskt talesperson för partiet vill avskaffa sitt eget parti!

Han säger sig i sitt nyhetsbrev vilja
"sammanfoga de fyra allianspartierna till ett parti inför valet 2018. Mina argument bygger inte främst på valtaktik utan på ett strategiskt resonemang med en långsiktig poäng."

Något han följer upp på expressens debattsida. 
Som Expressens ledarsida valt att kommentera som "Maktgalenskap".

Förutom den lockelse till makt som ett sådant Alliansparti utgör menar Carl B Hamilton att det egentliga skälet är att vara större än socialdemokratin. Han skriver "Socialdemokraternas historiska dominans under 1900-talet skulle sannolikt för gott kunna ersättas av Allianspartiets". Han eftersträvar ett tvåpartisystem vilket Sverige redan är på väg till. Om vi tittar på antalet sympatier för de två största partierna så har andelen personer ökat i förhållande till övriga partier senaste året. Politik är ett nollsummespel vilket innebär att om det går bra för ett parti så tas det ut på övriga partier.

Carl B Hamiltion utgår från en höger-vänster skala och konstaterar iskallt att Moderaterna nu är mer till vänster än Folkpartiet. Tidigare var Moderaterna likväl som Socialdemokraterna huvudmotståndare till Fp men i dag tycks endast Per Ahlmark anse att Moderaterna fortfarande är en huvudmotståndare skriver Hamilton.

Carl B Hamilton menar att trösklarna är nu så pass nedslipade mellan Allianspartierna att den egentliga skillnaden i politik inte existerar. Det är bara partikulturerna kvar. Carl B Hamiltion argumenterar:
"Partierna har olika interna kulturer vet statsvetare att berätta. Ja det är sant, men målet med demokratisk politik är ju att fatta kloka beslut - knappast att vårda partikulter!"
Hamilton utgår från att den uteslutande majoriteten av de väljare som röstar på någon av Allianspartierna vill ha ett allmännborglig parti. Carl B Hamilton vill ha opinionsundersökningar som mäter ett sådant parti (trots att det inte finns ett sådant). Slutsatsen är att:

"att allmänborgerliga väljare är betydligt mer positiva till mina tankar om ett Alliansparti 2018 än vad partiföreträdarna är."

Faktiskt vänder sig Carl B Hamilton emot principen med samarbetet mellan Allianspartierna. Argumentet att detta samarbete är det det sättet att optimalt röstmaximera är nys enligt honom.

Carl B Hamiltons utspel är intressant ur en rad aspekter:

1. Inte med en rad menar han att Folkpartiets existensberättigande är för att slåss för liberalismen i svensk politik eller liberala värden. Allianspartiernas gemensamma åsikter är i dag så lika så det enda att göra är att slå ihop dessa. Detta är en historisk markering av en hög partifunktionär och riksdagsledamot för partiet.

2. Carl B Hamilton är mycket hög partifunktionär i Folkpartiet och dess ekonomisk politiska talesperson men tror inte på det egna partiets förmåga att tillräckligt attrahera röster. Gamla partikulturer står i vägen för ett längre maktinnehav.
I näringslivet hade aldrig en fusion av två eller flera företag diskuterats öppet i media och då inte av en ledande företrädare av ett av de tänkta fusionerade bolagen. Han hade hamnat i frysboxen direkt. Vad Carl B Hamilton egentligen säger är att det är dags att slå ihop sitt parti med ett större innan det är för sent. Mindre partier går upp i ett större.

Min fråga är hur Carl B Hamilton kan vara kvar som företrädare för sitt parti i ledande position när han inte längre tror på partiets egna existens i svensk politik?

Jag själv är inte längre medlem i något politiskt parti av en rad orsaker. Jag har dragit egna slutsatser kring svensk partipolitik och framförallt skillnaderna mellan partierna. Det innebär inte att jag ser enbart nyansskillnader mellan olika politiska partier om man utgår från deras egna program och ideologi. Att ideologi är underordnat för Carl B Hamilton är tydligt. Han kan inför nästa val lika gärna stå på Moderaternas valsedel som på Folkpartiets. Det borde leda till eftertanke bland väljarna och inte minst partiledningen i Folkpartiet (fortfarande är faktiskt Carl B Hamilton en del av partiledningen).

3. Ideologierna är döda, hävdade Herbert Tingsten redan på sin tid. Debatten pekar idag åt ett helt annat håll. Istället är det en total avsaknad av ideologiska ståndpunkter inom partierna i dag. Det är bara realpolitik. En allmännborglig väljare ser idag liten skillnad på om förslaget kommer från ett Alliansparti eller från den nya ledningen i Socialdemokraterna. Det är bara Carl B Hamilton som ser de stora skillnaderna inne i Riksdagshuset men det tränger inte ut till media och framförallt inte till väljarna.

4. Partierna drivs idag som varumärken. Spinndoktorerna laddar upp nya utspel till partiledningarna och gör allt för att lyfta partiledaren och de personer som står honom/henne närmast. Det blir ett avgörande om vem som är den bästa ledaren istället för vilket politik denna står för. Om ett utspel går snett finns det hundratals andra att ta till. Det är från denna utgångspunkt och verklighet man skall se Hamiltons eget utspel. Han vill ha en stabil majoritet så de kan regera. En minoritetsregering har svårt att driva egna profilfrågor. Det blir hela tiden på marginalen.

5. Den totala tystnaden. Att ungdomsförbund kan göra utspel om att slå ihop två partier (CUF och LUF) är en sak men när ledande riksdagsledamot föreslår att alla Allianspartier skall gå samman är det en helt annan sak. När det därtill sker på samma dag som partiledaren skall hålla det stora talet i Almedalen på partiets dag så ter det sig ännu märkligare. Fler ekonomer finns i Folkpartiet än Carl B Hamilton - han är utbytbar. Så frågan är varför han inte är utbytt vid denna tidpunkt? Faktiskt kan man göra tolkningar över varför han är kvar som ledande partiföreträdare efter ett sådant utspel där han anser att det egna partiet inte har ett eget existensberättigande i svensk politik.

Carl B Hamilton är i dag riksdagsledamot och ordförande i EU-nämnden och ledamot i finansutskottet. Han sitter i Folkpartiets partiledning och partistyrelse sedan 1999 och sitter också i Systembolagets styrelse. Om det nu var den sistnämnda posten som hade ett inflytande kring egna utspelet låter jag vara osagt. 

Jag frågar övriga riksdagsledamöter i Folkpartiet och för den delen de andra Allianspartierna - Är det dags att lägga ned det egna partiet och gå upp i ett enda Alliansparti? 

Tystnad tolkas som ett ja...

fredag 13 juli 2012

Dags att sänka svenska styrräntan!

På en månad har den kinesiska staten sänkt räntan vid två tillfällen. Stimulansen till ekonomin pekar på en nedgång i den prognostiserade tioprocentiga exportuppgången. Samtidigt har importen ökat mer.  Såväl Kinas Centralbank som Bank of England har tagit beslutet om att pumpa in mer pengar i det finansiella systemet.

I Europa har Europeiska Centralbanken låtit sänka räntan till 0,75 procent. Det är hälften av vad Sveriges oförändrade styrränta om 1,5 procent. Även i andra länder i Europa och andra delar av världen som Brasilien och Sydkorea sänker centralbankerna räntan.

Oron i hela världen för krisen i Europa smittar av sig på hela världsekonomin.

Fram till Almedalen var Anders Borg styvnackad och ville inte investera i infrastruktur eller andra åtgärder som stimulerar ekonomin. Riksbanken konstaterar att inflationssiffran kommer fortsatt vara låg i Sverige om ca 1 procent. Lågt inflationstryck! Samtidigt hög arbetslöshet om 8 procent.

Tror man fortfarande på en bostadsbubbla i storstäderna eftersom styrräntan inte sänks?

Statistik pekar på en bostadsmarknad som bromsar alltmer. Priserna på bostäder verkar inte gå upp. Fortsätter Riksbanken på linjen att ligga mycket högre i räntenivå än sina europeiska kollegor stärker det kronan. Stimulerar inte svensk export!

Om Riksbanken sänker räntan till 1 procent (som två ledamöter ville under senaste direktionsmötet) driver det ner arbetslösheten och stimulerar ekonomin. Bostadspriserna ökar något men kanske samtidigt får igång fler affärer. Då det nu finns bolånetak och ökade krav på låntagarna vad gäller hela lånebilden så borde inte Riksbanken vara lika orolig för att priserna på bostäder skulle öka lika mycket.

Regeringen borde verkligen fundera över bostadsmarknaden. Det byggs för lite bostäder vilket driver upp priserna. Utebliven bostadsproduktion kräver mer insatser från regeringen till stimulansåtgärder i ekonomin.

lördag 7 juli 2012

Slå ihop Folkpartiet och Centerpartiet

Paul Ronge har på sin blogg spekulerat i att Schlingman blir Alliansens fall. Ju mer han försöker blåsa upp Moderaterna så sker det på bekostnad på andra partiers väljarstöd. Partipolitiken är ett nollsummespel. Går ett parti upp i opinionsundersökningarna så går ett eller andra partier ner i popularitet. Om det går riktigt bra så beror det på personerna som leder partiet. Som Ronge uttrycker det i sin blogg: 
"Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång. "
 Moderaterna har blockerat de andra Allianspartierna i fråga efter fråga. Såväl i valrörelserna som under regeringsinnehavet. Marginaliseringen av övriga Allianspartier leder till kannibalism. Det är det vi bevittnat i Almedalen denna veckan. Vi kommer se mer av denna kannibalism under resten av detta och kommande år men framförallt under supervalåret 2014.

Den enda partiledaren i Almedalen som öppet sa ifrån om Allianspartiernas tillstånd var Annie Lööf. Det innebär inte har hon får fler sympatier för det.  Mer anmärkningsvärt var Folkpartiets ekonomiskt politiska talesperson Carl B Hamilton som önskade att hans eget parti tillsammans med övriga mindre Allianspartier skall gå upp i Moderaterna, förlåt Alliansen. Jag har svårt att förstå att en så högt uppsatt partifunktionär kan fortsätta att fungera i sitt eget parti efter detta. Det är inget vanligt debattutspel utan handlar om det egna partiets existensberättigande. Det handlar inte om att slå ihop två liberala partier utan att dessa helt går upp i ett starkare Alliansparti. Hade jag varit Jan Björklund så hade Carl B Hamilton nu fått söka sig tillbaka till den akademiska världen. Man kan inte ha ledande partimedarbetare som på allvar vill upplösa partiet. Det funkar inte. I näringslivet hade han fått gått på dagen.

KD, C och Fp har en nästan omöjlig uppgift inom Alliansen så länge Moderaterna agera som de gör. Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004.  I sitt tal inbjöd Annie Lööf Allianspartierna till sin hembygd likt sin föregångare. Den här gången vet jag inte om Fredrik Reinfeldt ens åker.

Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman föreslog i en Expressen-artikel att den nya partiordföranden efter Jan Björklund skall heta Birgitta Ohlsson. På sikt! Den planeringstiden har inte Folkpartiet. Inte Centerpartiet heller.

Skapa Liberala Partiet! 
Centerpartiet är idag ett parti som försöker attrahera liberala väljare. Framgångarna i valet var i storstäderna och valförlusterna var ännu större i traditionella centerfästen ute i landet. De tidigare väljarna har attraherats av Moderaterna och Miljöpartiet. Anni Lööf och Birgitta Ohlsson skulle kunna dela upp frågorna och driva ett liberalt parti tillsammans. Båda brinner för liberalismen och skulle kunna ge Reinfeldt /Borg en match. Risken är annars att Carl B Hamiltons förslag blir den naturligaste saken i världen efter nästa val.

Jan Rejdnell

fredag 6 juli 2012

Ny arbetsmarknadspolitik än höjd A-kassa

Folkpartiet föreslog i går ett nytt system för arbetsmarknadspolitiken. Som vanligt fokuserade media på några områden som är spektakulära och där Alliansen inte är överens.

Folkpartiets planer går ut på att göra reglerna mer flexibla för företagen samtidigt som tryggheten för anställda ska bli bättre. Konkret ska detta nås genom att lagen om anställningsskydd ska ändras. Dagen turordningsregler, sist in först ut, är omoderna och reglerna måste anpassas till den individuella kompetensen. Detta är viktigt. I dag fungerar inte LAS. Den är djupt orättvis. Istället skapar den en cementering med att hålla kvar folk på arbetsplatsen i en slags falsk trygghet. Blir det omställning kommer ändå facket tillsammans med arbetsgivarna förhandla om vilka som skall vara kvar. Över huvudet på de anställda. Under alla år har man varit invaggad i en slags falsk säkerhet.

"– Företagen måste kunna behålla dem som är mest lämpade, sade Björklund men underströk också att det inte får bli godtycke och att arbetsgivarna måste kunna belägga vilken kompetens som den anställde har."
Det är här problematiken ligger. Vem bedömer kompetensen hos den anställde om inte arbetsgivaren? Som gör vägningen mellan de anställda om vem som är bäst lämpad att sköta för uppgifterna som är kvar på arbetsplatsen.

Så till arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringen sköts i dag av 32 arbetslöshetskassor. Oftast är kassorna inrättade av arbetstagarorganisationer. För fackliga medlemmar är medlemskap i ens eget fackförbunds arbetslöshetskassa obligatoriskt. I Sverige inrättades också en allmän arbetslöshetskassa 1998, Arbetslöshetskassan Alfa, som vänder sig till både arbetare och företagare. Detta har varit enda ursäkten för sin blotta existens för många fackföreningar. Många unga och utsatta grupper , läs de som behöver en A-kassa som mest, är inte ansluten till en sådan. Den differentierade avgiften har gjort att där konkurrensen om jobben är som störst och dessutom lönerna som lägst, är också den individuella avgiften som störst. Rättvist?     

Maximal dagpenning får den som tjänat 18 700 kronor eller mer per månad, vilket innebär att den maximala a-kasseersättningen är 14 960 kronor i månaden. Våren 2009 motsvarar detta cirka 10 800 kronor efter skatt. Exakt summa beror bland annat på hur hög kommunalskatt det är där man bor.
Knappast de 80 procent av lönen som det var stipulerat från början.

De som nu har invändningar mot att höja A-kassan pekar på att det kan driva upp arbetslösheten om än kortsiktigt. Att det slår undan benen för facken. Låt mig då påpeka att ersättningen till arbetslösa finansieras genom arbetsgivaravgiften! Medlemsavgifterna ska täcka a-kassornas administrativa kostnader samt finansierings- och arbetslöshetsavgift till staten. Finansieringsavgiftens storlek bestäms utifrån arbetslöshetskassans utbetalade dagpenning i genomsnitt, och arbetslöshetsavgiften utifrån utbetalad inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning. De kassor som har större administrativa kostnader och där omstruktureringen är stor får därmed högre kostnader.

2009 utbetalades 19,5 miljarder i arbetslöshetsersättning. Samma år betalade a-kassorna in 7,5 miljarder till staten, dvs ca 38 procent betalas av medlemsavgifter, resten betalas av staten. Över 60 procent betalades således av staten.

Arbetslöshetsförsäkringen avviker från traditionella privata försäkringslösningar genom att försäkringen till en mindre del betalas av de försäkrade själva och istället till övervägande del finansieras via arbetsgivaravgift. Att nu facket välkomnar borttagandet av differentieringen av A-kassan men samtidigt går emot en obligatorisk A-kassa visar på att man pratar enbart för de egna medlemmarna.

Folkpartiet föreslår nu en inkomstberoende ersättning för alla som har arbetat en viss tid. Det är enkla och tydliga regler för alla på arbetsmarknaden. Ersättningen vid arbetslöshet ska ge ett skydd för den som drabbas av arbetslöshet och Fp vill höja taket till samma nivå som sjukpenningsnivån. Utmaningen blir att den som hamnar i arbetslöshet snabbt måste komma tillbaka till arbetsmarknaden igen och därför behövs en helt annan arbetsmarknadspolitik än dagens.


Vi får aldrig glömma bort att högre a-kassa innebär ett bättre inkomstskydd men har ett pris i form av högre arbetslöshet. Forskning pekar på att den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är.

Att drabbas av arbetslöshet i dagens Sverige är tufft. Taket i a-kassan är detsamma i dag som 2002 trots att både priser och löner stigit. Den högsta ersättningen har därför sjunkit från cirka 55 procent av genomsnittslönen för tio år sedan till bara 40 procent i dag. Det är en viktig orsak till att endast en mindre del av de arbetslösa nu får 80 procent av sin tidigare inkomst i a-kassa. När därtill Alliansregeringen infört allt fler jobbskatteavdrag blir skillnaderna än större ekonomiskt. När arbetslösheten på några års sikt framför bestäms av konjunkturen istället för något annat så är debatten om rättvisefaktorn viktig i denna diskussion. 

Ekonomiprofessor Lars Calmfors har sagt att taket bör indexeras till lönenivån så att inte ersättningsgraden successivt urholkas när lönerna stiger. Han menar också på att i nuvarande konjunkturförsvagning är det snarast en fördel med den efterfråge­stimulans som en a-kassehöjning skulle innebära.

Lars Calmfors vill också se en diskussion om en konjunkturberoende a-kassa, likt vad man har i USA och i Kanada där ersättningen är högre i lågkonjunkturer och lägre i högkonjunkturer eftersom människor ändå har lättare att få jobb då. Om man tar detta förslag på allvar och inför det omgående i kombination men liberalisering av arbetsmarknadspolitiken i övrigt ökar den rörligheten även i denna typ av arbetsmarknad.

"- Det är enkel logik. Men det är en ny tanke i den svenska debatten och det finns inget politiskt parti som driver den frågan, sade Lars Calmfors."

Moderaternas dogmatiska hållning i frågan är underlig. Den 15 maj 2008 lade utredaren Sören Öman fram en utredning som sade att en "obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan införas 2010". Utredaren bedömda att "att arbetslöshetskassorna kommer att få många fler medlemmar om förslagen genomförs". Förslaget innebar att i stället för medlemsavgift får den som inte är medlem i en arbetslöshetskassa betala en statlig avgift - arbetslöshetsförsäkringsavgift - till en nyinrättad uppbördsmyndighet. Arbetsinkomsterna ska ha överstigit 2,7 prisbasbelopp (110 700 kr för 2008) under ett år. Den som är arbetslös får betala en avgift som är 300 kr i månaden lägre. Det är också därför Fp föreslår att man tar bort differentieringen av avgifterna till de olika kassorna. Generellt sätt blir avgifterna troligtvis högre när staten tar över ruljansen. I dag har en halv miljon medlemmar från fackförbunden lämnat försäkringen. Jag gör ingen annan bedömning än att fler kommer lämna A-kassan om avgifterna höjs ytterligare, vilket kommer att ske om man tittar på utredningen. Det är därför fackförbunden och Socialdemokraterna går emot. Istället vill man subventionera mera genom skattsedeln.  

Vissa ekonomer och debattörer menar dessutom att rörligheten på arbetsmarknaden skulle öka något med en höjd och generell A-kassa.  Det behövs en enighet inom Alliansen för en ny arbetsmarknadsmodell. Vi måste få danskarnas ”flexicurity” – med starkare trygghetssystem i kombination med mer rörlighet på arbetsmarknaden. Vi behöver en kraftig liberalisering av arbetsrätten. Den svenska modellen är död tillsammans med fabrikssamhället - nu behövs en ny modell som inte enbart förlitar sig på arbetsmarknadens parter. Vi behöver färre regler och färre myndigheter inom detta område.

Moderaterna måste tänka om. Om mindre än ett år är socialförsäkringsutredningen klar med sitt betänkande, men frågan om a-kassan har den ännu inte tagit tag i. Tidigare försök att införa obligatorisk a-kassa har misslyckats. Detta trots ett antal utredningar. I takt med stigande arbetslöshet beroende på konjunktur och omvärld är detta den viktigaste frågan för regeringen att knäcka. Tre av fyra partier har satt ned foten.

Jan Rejdnell

söndag 17 juni 2012

9 miljarder till migrationen under 2011

Det har fattats beslut i Riksdagen om ökade resurser till hur vi skall hantera invandringen till Sverige. Låt mig citera vad Riksdagen säger:

"Under 2010 beviljades drygt 9 100 personer uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov antingen som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, eller som övriga skyddsbehövande. Härutöver överfördes 1 799 s.k. kvotflyktingar till Sverige. Enligt budgetpropositionen sökte drygt 31 800 personer asyl i Sverige under 2010 jämfört med 24 200 året innan, en ökning med drygt 30 %. Ökningen bestod i första hand av asylsökande från västra Balkan (främst Serbien men även Makedonien) som en konsekvens av att viseringsfrihet infördes i slutet av 2009 för medborgare i dessa länder. Viseringsfrihet innebär att dessa länders medborgare med biometriskt pass utfärdat i hemlandet kan stanna 90 dagar i Schengenområdet under en halvårsperiod utan att behöva visum.
Enligt Eurostat var Sverige det land inom EU som hade det tredje största antalet asylsökande under 2010. Räknat i antal asylsökande per miljon invånare hade Sverige näst flest ansökande inom området.
Utöver detta mottagningssystem kommer annan invandring. Anhöriginvandringen ökar dramatiskt till Sverige genom nytt beslut i Migrationsdomstolen.  

Sverigedemokraternas enkla förslag är att i praktiken är att kraftigt minska asyl- och anhöriginvandringen till Sverige. I praktiken vill man stänga gränserna. Även vad gäller medel till boende vill Sverigedemokraterna kraftigt minska anslaget. Om deras politik skulle få ett genomslag innebär det i praktiken att boendet för flyktingar och asylsökande blir allt annat än värdigt. Man talar med kluven tunga när man säger att man vill förändra och bryta upp det segregerade boendet intill våra storstäder. Med SD:s politik skapas rena slumområden för de invandrare som redan är här - favelas. För att undgå kritik la Sverigedemokraterna ned sin röster i kammaren. Du får själv avgöra om det är en hederlig politik?

Migrationsverkets har radikalt förändrat sitt arbetssätt med bl.a. kortade handläggningstider och en flexiblare organisation. De genomsnittliga handläggningstiderna inom Migrationsverket har under de senaste åren minskat från närmare nio månader 2008 till drygt fyra månader 2010.

Migrationsverket har i sitt remissyttrande till Justitiedepartementet över betänkandet Aktiv väntan – asylsökande i Sverige (SOU 2009:19) efterlyst ett förtydligande av kommunernas ansvar för sociala insatser för asylsökande "i syfte att säkerställa en likvärdig social service för asylsökande i olika delar av landet"I klartext innebär det att man vill ha liknande regler för att ta emot flyktingar, ensamkommande flyktingbarn och anhöriga till flyktingar. I dag får vissa kommuner ta ett mycket större ansvar och därmed kostnader än andra kommuner.

Regeringen föreslår att knappt 3 978 miljoner kronor anvisas under anslaget 1:2 Ersättningar och bostadskostnader för 2012. Totalt sett så sa Riksdagen ja till regeringens förslag om cirka 9 miljarder kronor i anslag till utgiftsområdet Migration för 2011.

De största anslagen inom utgiftsområdet går till asylsökandes ersättningar och bostadskostnader till Migrationsverket.


Anslaget finansierar stöd till asylsökande m.fl., exempelvis dagersättning, särskilda bidrag, boende och återetableringsstöd samt ersättningar till kommuner och landsting för exempelvis hälso- och sjukvård, skolgång och omsorg till asylsökande m.fl.

Det måste betonas att detta speglar utgiftssidan. I svensk debatt fokuserar Sverigedemokrater enbart på kostnaderna. Inte de intäkter i form av skatt och arbetstillfällen som genereras efter en tids vistelse i landet. I dag går 600.000 utrikes födda människor till jobbet i Sverige varje vecka. Vad debatten borde handla om är att det är alldeles för många invandrare som fastnat i ett utanförskap och inte kommit in i det svenska samhället. Jag har heller inte i texten berört att vi är ett öppet och tolerant land och inte vill stänga våra gränser (förutom vad SD önskar). Vi vill resa och göra affärer med andra länder och kan inte stänga våra gränser då det passar likt Sverigedemokraterna som drömmer sig tillbaka till ett tillstånd då världen inte var globaliserad. Isolering leder till färre affärer och minskad öppenhet. Invandring och människors rörlighet är något som ingår i denna bild.

Vi måste istället skapa en aktiv integrationspolitik som involverar även det civila samhället. Så är det inte idag. Diskussionerna rör istället om det är staten eller kommunerna som skall betala för insatserna. Insatser som ger dålig effekt. Istället bör vi diskutera mål och medel och lämna Sverigedemokraterna helt utanför denna debatt för de vill bara desavouera och förstöra vettiga inlägg. Även om Sverige tar emot många fler asylsökande i förhållande andra länder i Europa så löser vi inte integrationen i Sverige genom att drastiskt minska antalet flyktingar. Vi måste lösa integrationen. I dag har endast 50 procent av dem som kommer som flyktingar, skyddsbehövande och deras anhöriga arbete efter sju år.

Över 10 000 somalier förväntas komma per år till Sverige till de flyktingar som redan har har uppehållstillstånd. Regeringen avsätter nu 810 miljoner extra för detta till de kommuner som får det flesta antalet av dessa anhöriginvandrare.  Fram till 2015 kommer att komma lika många fler varje år - 10 000 extra varje år. Vi måste få en lagändring som medför att integrationsinsatser sätts in redan då de anländer. Inte vänta och se. Även dessa invandrare bör bli omfattade av insatserna i etableringsreformen. Effekten är att debatten om vem som skall ta kostnaden för integration startar och den vanliga huggsexan mellan kommuner och stat pågår under tiden händer ingenting.

Det är dags för en radikal omläggning av integrationspolitiken. Fokuseringen måste ligga på praktik och arbete i kombination med intensiv språkinlärning. Låt staten få huvudansvaret för all typ av invandring de första 24 månaderna inom ramen för etableringsreformen - sedan får kommunerna ta över ansvaret.

Jan Rejdnell

onsdag 13 juni 2012

Nyanserad debatt om Fp:s invandringspolitik

Folkpartiet har genom en DN Debatt artikel lagt fram åtta punkter som skall leda till en förbättrad integrationspolitik. Mycket av fokus är riktat på att ställa krav på den nyanlände invandraren istället för de systemförändringar staten och övriga samhället bör ändra på först. Den eviga dragkampen om ansvaret och vem som skall betala genomsyrar även dessa förslag som Fp lägger fram. Det är kommunerna som skall agera si och så och bidrag som skall dras in från staten om inte kravbilden är uppfylld av den nyanlända.

Debatten om språkkravet överskuggar övriga förslagen. Språket är viktigt. Det lär man sig bäst i vardagsmiljön, på praktikplatsen, i affären och bland de som talar de nya språket. I dag sätts den nyanlände på skolbänken i 24 månader för att lära sig svenska. Kommunen har huvudansvaret men i övrigt är det staten som har allt annat ansvar för olika insatser under de första 24 månaderna inom ramen för etableringsreformen. Eftersom Jan Björklund vill förstatliga skolan för att ge en rättvis förutsättning och rätt insatser till lyckad skola borde SFI-undervisningen vara den första han vill förstatliga. Kommunerna gnäller över ersättningen från Staten, har obehöriga SFI-lärare, ger max 15 timmars undervisning när staten stipulerar minimum 15 timmars undervisning etc. Lika bra att staten får ta hela ansvaret för de första 24 månaderna. Samverkar inte kommunerna så får man hantera resultatet efter etableringsreformens avslut inom kommunen.     

Jag var en av medförfattarna till Tankesmedjan Liberalernas rapport om "En privatare integration"  som lades fram för cirka en månad sedan. En del av våra förslag återfinns direkt i förslaget från Fp.

I punkten tre (3) tar Fp upp att man skall slopa ersättningen för den som tackar nej till jobb. Det är i egentlig mening en icke-fråga eftersom nästan alla skriker efter jobb. Det finns viss statistik inom etableringsreformen som kan peka på att vissa har tackat nej till att flytta till viss ort. Det beror säkerligen på var de anhöriga finns i landet och att man kan bli anvisad en mindre ort på landet där förutsättningarna att få arbete ens på sikt är minimala. I dag finns ingen egentlig statistik som kan försvara Fp:s inställning. Jobben finns i och intill storstäderna och där finns inga bostäder lediga. Kravet är nog att se som mer politiskt för att möta skrönor och lättrörliga invandrarkritisk opinion.  Likaså kravet på motprestation för bidrag.   

Punkten fyra (4) om yrkespraktik. Det är lätt att kräva yrkespraktik men svårare att ordna. Incitamenten för en arbetsgivare måste finnas. Fp har tagit upp kravet om att handledare skall ersättas för den tid som denne lägger på att få in och understödja en nyanländ på arbetsplatsen. Så är det inte i dag. Det är exakt det vi föreslog i vår rapport.

I punkten sju (7) återkommer Fp till att SFI-undervisningen kan förläggas på kvällar och helger för den som har fått praktik. I dag måste den som erhållit praktik gå från arbetsplatsen för att plugga svenska. Kontraproduktivt och säg vilken arbetsgivare som gillar det? Det är också i överensstämmelse vad som föreslogs i rapporten "En privatare integration". I dag är också SFI-undervisningen upplagd i terminer. Uppehåll under sommaren där ingen undervisning sker trots behovet. 
Fp skriver att: "mer på individualiserad undervisning i svenska med fokus på jobb. För att förbättra resultaten behövs en ökad anpassning av undervisningen till deltagarnas individuella förutsättningar."

Punkten 6 om hur man får fram arbete till de som invandrar tillsammans med anhöriga: "Även de som anhöriginvandrar bör få ta del av arbetsförberedande insatser och samhällsorientering för att snabbare komma i egen försörjning".
I rapporten har vi pekat på att ALLA som invandrar bör bli omfattade av insatser som stimulerar och ökar möjligheterna till praktik och arbete. Så är det inte i dag! Kvinnorna hamnar hemma och tar hand om barnen. Det är mot bakgrund till det man skall se punkten 5 om slopandet av retroaktiv föräldrapenning. Det blir lätt en kvinnofälla med de regler vi har i dag. 


Slutligen kravet om yrkespraktik kombinerad med SFI. I den fallstudie som vår rapport genomförde i Västmanland har man kombinerat praktik och SFI. Det har varit kommunens krav på SFI-anordnarna. Med lyckat resultat.

FP skriver: "Krav på yrkespraktik ihop med SFI. Nyanlända som läser svenska på SFI ska också oftast genomföra yrkespraktik. SFI bedrivs ofta med ett mindre antal lektion i veckan, resten av tiden ska utnyttjas för att den nyanlände ska få förankring på arbetsmarknaden."

Således överskuggas en hel del bra förslag av språkkravet för  att bli medborgare samt neddragningar i ersättningar om man inte arbetar och gör praktik. Det är synd för debatten kantrar nu till att ställa mer krav på invandrarna innan man lagt om samhällets misslyckade integrationspolitik.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått varför liberaler skall driva frågan om vikten av medborgarskap och att man skall kvalificera sig för att bli upptagen denna gemenskap. I konsekvensen namn skall FP då även föreslå att den som inte är medborgare inte skall ha rätt att påverka kommun och landstingspolitiken genom sin rätt att rösta i dessa val. Likaså upplösa möjligheten till dubbla medborgarskap. Man kan enligt denna syn inte ha dubbla lojaliteter. Liberaler gillar inte gränser och förstärkta nationella inslag i den allt mer globaliserade värld vi lever i. Tydligen måste Fp skapa en slags tillhörighet i form av medborgarskapet för att integrationen skall lyckas. Jag tvivlar starkt till detta. Det civila samhället måste istället bli mer delaktig i den integration som skall lyckas.

Det är återigen ett inslag av en slags kravliberalism som en lättrörlig opinion kan förväxlas med hårdare tag mot invandrare och mer slutna gränser oavsett vad Fp än säger. Integrationsdebatten måste börja med att modernisera vår integrationspolitik med en öppnare arbetsmarknad med lägre trösklar där låglönearbeten är tillåtna och inte undantag i kommunen vad gäller ungdomar.

Jan Rejdnell