söndag 15 januari 2012

Den liberala människosynen


Per Ahlmark har givit ut sina memoarer. En mer tydligt liberal partiledare får man söka efter i vår samtid. Per Ahlmark har i min generation liberaler varit ideologisk inspirationskälla och många gånger ställt saker på sin spets. Lika tydlig som han varit i sitt avståndstagande till kommunismen och socialismens effekter har han också varit mot konservativa och reaktionära. 
I sin ungdom såg han på människan i termer av "optimistisk" eller "pessimistisk". Längre fram i politikens värld - i riksdagen blev verkligheten svårare och gav "mer intrikata följdfrågor" som han uttrycker det.   I ett riksdagsanförande 1971 prövade han en mer annorlunda syn på liberalismen som frihetsidé. Han menar att den liberala människosynen är en blandning av optimism och pessimism. 

"Den är optimistisk på detta sätt. Ge människor makt , inflytande och insyn och du frigör fonder av energi, idealitet och ansvarskänsla, ty då ökar solidaritet och arbetsglädje. Därför skal samhället bygga på demokrati, offentlighet och frihet". 


Detta talar aldrig en socialist eller kommunist i termer om. Där är det hela tiden andra som tänker ut det optimala tillvägagångssättet och ger spelreglerna för oss medborgare. En konservativ eller reaktionär utgår från traditioner, sedvänjor och hur samhället varit inordnat från tidigare. Ej heller här utgår man från individens dynamiska kraft.
Per Ahlmark fortsätter i sitt riksdagsanförande:

"Den är pessimistisk på ett annat sätt. Ge en människa mycket makt och han eller hon missbrukar den. Ge en grupp av människor okontrollerat inflytande, och gruppen korrumperas. Ge en institution befogenheter som inte har balanserats, och den förvandlas snabbt till ett organ för maktfullkomlighet, ofta till förtryck och i värsta fall till tyranni. Därför skall samhället byggas på maktbalans, på kontroller av institutioner och makthavare, på decentralisering och på allmänhetens insyn."

Ett gruvligt försummat partiarv av liberalismen ledde fram till Per Ahlmark som oppositionsledare  inom Folkpartiet. Påminnelsen om Bertil Ohlins tal om "det glömda Sverige" som senare ledde fram till reformer för handikappade samt jämställdheten mellan kvinnor och män. Att alltid stå på de svagas sida i samhället och slåss för sociala reformer. Samtidigt måste ett liberalt parti alltid ta den ideologiska debatten såväl mot både höger och vänster. 

Dagens Folkparti har ingen intern opposition, ingen ideologisk debatt som markerar mot såväl höger som vänster (möjligtvis ett avståndstagande mot ett fåtal kommunister som finns kvar i ett tal i Almedalen). Ingen vision om det liberala samhället eller nästa sociala reform.
Dagens Folkpartister talar istället om mer centralstyrning genom Europasamarbetet utan att peka på den alltmer okontrollerade maktapparat som växer sig stark bland tjänstemän och politrucker i Bryssel. Här har liberaler en förpliktelse att peka på ett alltmer okontrollerat inflytande av vissa grupper och hur demokratin blir ersatt av teknokrater i regeringarna i Italien och Grekland på uppdrag av EU-kommissionen.
Gunnar Helén blev ersatt av Per Ahlmark då Helén ansågs vara en "samarbetsingenjör" och glömde sin roll och uppgift som liberal inspiratör.  Samma situation hamnade Bengt Westerberg i. Först en analys i partistyrelsen där han klargjorde vattenpelaren i svensk politik mellan socialister och borgliga. Det parti inom borgligheten som hade den tydligaste partiledaren skulle också få de flesta rösterna och inte att förglömma rollen för ett liberalt parti. Bengt Westerberg hamnade till sist i social ingenjörskonst och glömde bort sin roll som liberal inspiratör och uppgiften för ett liberalt parti. Att krama socialdemokrater för att få makt ledde sin hans abrupta avgång. 

Frågan är vilken roll Jan Björklund ser att han har i dag? De ideologiska frågorna är som bortsopade och ingen ser väl knappast honom som en liberal inspiratör? Per Ahlmark sa det i början av 70-talet och det måste sägas igen - ett liberalt partis existens är inte självklart. Risken finns alltid att man tappar man bort sin uppgift på vägen för att man tror att resan är slut. Ett parti överlever inte på att genomföra marginalpolitik och vara politisk samarbetsingenjör - visionerna och liberalismens självklara roll måste alltid tydliggöras för väljare och partiet. 

I ungdomen var det enkelt och tydligt med var som var fel och rätt. Talet om "optimism" och "pessimism" kanske kan speglas i den historia som berättas om en indians syn på verkligheten.

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”-I alla människor bor det två vargar som slåss.

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka,
sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja, empati, sanning och tillit”.

”Vilken varg vinner?”, sa barnet.

”-Den du matar”, sa den gamle mannen...


Verkligheten är i bland ond och i bland god men det gäller att hitta modellen för att hålla den "onda" delen så långt borta som möjligt...

Jan Rejdnell

1 kommentar: