torsdag 16 augusti 2012

Vill Alliansen få en allt större statsapparat?

Frågan är berättigad. I senaste numret av Riksdag & Departement görs en exposé över alla borgliga politiker som fått anställning i statsapparaten. Det är mängder av utnämningar. Allt fler fd politiker lever av och på staten efter det att de slutat som ministrar eller riksdagsledamöter. Det är uppenbart att vi har ett skrå. Allt fler proffspolitiker stannar kvar i närheten av riksdagshuset och departementen. Få är de som går till näringslivet. På sin höjd till PR-byråer och lobbyorganisationer.

Antalet personer som är politrucker, politiskt tillsatta tjänstemän samt övriga på departement och utredningstjänster har ökat i antal sedan det år som Sverige stod som värd i EU under 2009. Efter EU-värdskapet bantade Reinfeldt hellre på ambassader och utländska beskickningar än den egna staben i Riksdagen.

Dagen efter nationaldagen - den 7 juni - publicerade Per Schlingmann, moderaternas spinndoktor/chefsstrateg, en debattartikel på Newsmill som rakt igenom talade för en allt starkare statsmakt. Per Schlingmann pekar på värdet av att "det är viktigt med en stark stat". Han vill slå fast att "det behöver inte finnas något motsatsförhållande mellan en stat och individualism, snarare tvärtom."
Att staten med sin storlek genom regelverk och förordningar, myndigheter och bidragssystem kan styra och påverka allt mer av individens egna val, vill han inte vidkännas. Istället framhålls den "svenska modellen" med all sina otidsenliga skavanker och tröghet och där staten är stark, som det optimala.

Det främsta argumentet för en stark stat är att "hastiga internationella konjunktursvängningar och en tätt sammanflätad globaliserad ekonomi ställer höga krav på en stabil och resultatinriktad statsförvaltning." Stor statsapparat skulle vara garanten för snabba omställningar och anpassningar i ekonomin? Det är ett påstående som helt saknar verklighetsförankring i någon slags forskning. För att Sverige genom högt skatteuttag och balanserad skuldsättning lyckades i denna finanskris innebär inte att vi också går torrskodda ur nästa finanskris. Sverige har en hög arbetslöshet och hushållens skuldsättning ökar alltmer.

Schlingmann påstår att det krävs myndigheter för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden för unga och invandrare. Här nämns Arbetsförmedlingen. I område efter område slår Nya Moderaterna fast att det är den statliga apparaten som skall ta hand om alla strukturella förändringar.

Flera verksamheter i staten skulle mycket väl kunna avvecklas eller drivas i marknadsform. Just verksamheten i Tillväxtverket är ett utmärkt exempel. Att Staten tar in pengar för att sedan likt en jultomte dela ut dem i form av bidrag som riktade företags- och branschstöd kan starkt ifrågasättas.  Socialförsäkringar kan till stor del drivas i privat form. Det behövs ingen statlig apparat för att driva dessa. Därtill blir det billigare för skattebetalarna om det drivs i privat form genom upphandling.  Infrastruktur kan avgiftsfinansieras och skiljas från staten. Borg har fel om att Staten lånar upp billigast när stora infrastrukturella satsningar skall göras. Vi har i dag 20 länsstyrelser som mer och mer lever på pengar från EU-projekt. Rimligare vore att banta antalet radikalt. Tvärtemot vad Schlingmann säger om en stark statsapparat blir vi varken effektivare eller snabbare med en starkare statsmakt. Den inkränktar blott genom sin storlek på individens frihet och valmöjligligheter.

Schlingmann påstår vidare att vi har en svensk traditionen med starka oberoende institutioner och myndigheter. Senaste debatterna om om Tillväxtverket och Stiftelsen för Strategisk Forskning pekar snarare på bristande ägarstyrning och oklart ansvar mellan departement/regeringen och aktuella myndigheter.  Oklara beslut och vem som har egentligen har det yttersta ansvaret för verksamheten i myndigheterna och institutionerna är snarast det som kännetecknar svensk myndighetsapparat.

Schlingmanns målbild påminner mer om den franska skiktade statsapparaten än den svenska mer slimmade som än mer behöver bantas efter stor utbyggnad under 60- och 70-talen. Har vi fått samma politikerklass som i Frankrike som tror sig kunna detaljstyra varje del av verkligheten genom fler lagar och beslut i Riksdag och departement? 

På område efter område har en ökad statlig styrning ersatt en mer liberal politik. Vi ser det i skolpolitiken, integrationspolitiken och främst inom hela integritetsområdet. Staten vet alltid bäst. Staten skall skydda och ta om hand och ersätta den fria viljan och initiativet. Det går inte höra skillnad på en socialdemokrat och nymoderat i beskrivningar om vad Staten skall ansvara och ta hand om. Vi har en antiliberal moderatledning som bara pratar liberalism när det rör sig om näringspolitik. Man tror sig veta bättre än näringslivet självt och definierar alla näringslivsorganisationer som särintressen.

Det finns inom liberalismen en lång tradition av att se det viktiga i möjligheterna att kunna göra val för individen. När dessa valmöjligheter tas om hand av en större statlig apparat och fler detaljbeslut om hur och var du får vara är det största hotet mot liberalismen.

Inom liberalismen talar man om äganderätten som en av det fria samhällets grunder. Rätten att förfoga över det man arbetat ihop. När Staten med en ny rättighet som kallas allemansrätt helt plötsligt bestämmer genom länsstyrelser och kommuner om vad du inte får göra på din tomt eller fastighet sätts systemet ur spel. Politiskt föreslås nu att gamla militära skyddsområden kan säljas eftersom man ändå har allemansrätten som sätter äganderätten ur spel. Fråga efter fråga kan vi peka på antiliberala influenser som leds av nymoderater.

Om man inte accepterar att vi alla inte vill leva exakt likadant utan gör olika livsval - kommer staten med sin styrka strömlinjeforma oss alla individer för att vi skall passa in i ett mönster som passar statliga myndigheter och institutioner. Det är därför vi alltid skall eftersträva en så pass bantad statsapparat som möjligt och inte ständigt bygga ut den med nya lagar och förordningar som läggs på allt fler myndigheter. Staten kan och ska aldrig jämföra och bedöma medborgarnas olika livsval.

Jag lever efter devisen att "Du skall inte vara rädd för staten utan Staten skall vara rädd för dig". Ack så långt vi står från varandra Per Schlingmann...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar