onsdag 18 januari 2012

Hur tänkte bankerna nu då?

I december sänkte Riksbanken styrräntan med 0,25 procentenheter vilket normalt sätt återspeglas i bankernas utlåningsräntor. Nu har bankerna blivit ålagda till högre kapitaltäckningskrav varför de tar höjd och inte sänker räntan på bolånen. Man vill helt enkelt tjäna mer pengar på bolånen och gardera sig inför framtiden.  Den senaste förändringen gav dock upphov till debatt då styrräntan efter sänkningen i princip legat stilla under 2011 medan den rörliga boräntan hos bankerna stigit uppemot 0,60 procentenheter.

Detta innebär att privatlån eller blancolån, d v s lån utan säkerhet, nu i vissa fall vara billigare än ett bolån. Att räntorna för privatlån inte stigit beror på ökad konkurrens och att fler banker än tidigare nu slåss om nya kunder.


Jo du läste rätt. Ingen säkerhet - lägre ränta!

Bankernas lägsta räntan på privatlån kan nu vara lägre än bankernas listpriser för bolån. Att man kan ta ett lån utan säkerhet till en ränta som kan vara lägre än lån med säkerhet är en helt ny situation.

Dock är det svårt att låna till hela bolånet på detta sätt. Som max uppger låneföretagen 350 000 kr. Det innebär att man kan låna ett så kallat topplån till ett lägre belopp än det vanliga bolånet. En ränta som utgår går från 4,25% för "säkra" kunder är inte ovanligt.

Läs mer på Svenska Dagbladet om detta.




söndag 15 januari 2012

Ledarskapet i politiken - Generationskriget i de politiska partierna är akut!

2012 är startåret för generationsväxlingarna på arbetsmarknaden. 40-talisterna lämnar in för pension. Det är ett annat samhälle vi nu möter och så även inom partipolitiken. De politiska partierna är idag hierarkiskt uppbyggda enligt gammalt traditionellt mönster. Allt färre personer deltar i politiken och antalet medlemmar i partierna har sjunkit drastiskt de senaste 10-15 åren. I dag är det en liten krets som bestämmer inom partierna och som lägger fast politiken och bestämmer vilka som ska representera partiet. Partiledaren har stor makt och väljer sina medarbetare, talespersoner och till och med politisk inriktning. Samtidigt skall partierna vara demokratiskt uppbyggda och spegla medlemmarnas åsikter. Med de gamla hirarkirerna så är möjligheterna att i praktiken påverka politikens innehåll väldigt liten. Förutsatt att man inte har en topposition inom partiet. Riksdagsledamöterna som väljas av väljarna skall företräda partiets politik med motioner, debatter, interpellationer etc. i riksdagen. Ledamöternas position och makt är i dag mycket mer begränsad än den någonsin varit för i praktiken är det i dag partiledningarna som bestämmer allt vad gäller partiets politik. Tidigare fanns medlemmarna som kunde opponera sig och ledamoten kunde ta hjälp av. Färre medlemmar ger ännu mer makt till partiledningarna. Därför kan inte ett ledarskap i de politiska partierna enbart baseras på politiska ställningstaganden som det nästan uteslutande sker i dag.

I vilken annan organisation/företag som helst är hanteringen av ledarskap inte en position man tilldelas för att inneha, för att sitta och bestämma. Ledarskap kan beskrivas som konsten att leda människor. Inom politiken har trott att "leda människor" betyder att få flest röster för att förverkliga sin politik. Man visar upp ett politiskt ledarskap mot väljarna men glömmer det interna ledarskapet. Här pekar man istället med hela handen. Detta är något som omfattar alla partier. Det som görs på riksplanet slår igenom hela vägen ner i organisationen/partiet. De politiskt tillsatta ledarna har ingen erfarenhet av att vara ledare i en organisation/företag eller liknande. De är tillsatta på politiska kriterier. Effekten blir att man bestämmer så mycket själv så mycket som möjligt och bygger hierarkier där man omger sig med ja-sägare. Oppositionella uppfattas som potentiella hot mot det egna ledarskapet.

Detta är en gammal och förlegad organisationsstruktur som bara bygger på makt. Om man skall få medarbetare att växa och man skall bygga laget så krävs ett helt annat synsätt. Den formella positionen är inte tillräcklig för att skapa resultat. Att nå resultat förutsätter också ett gott ledarskap.

Ledarskap innebär att hantera krav och förväntningar från både ledningen i organisationen och medarbetarna. En skicklig ledare har förmåga att hantera det spänningsfältet. Om ledaren väljer att peka med hela handen istället för att förankra varje beslut tillsammans med medarbetarna leder det bara till spänningar, uppror och avhopp. En skicklig ledare har också förmåga att anpassa ledarskapet efter rådande situation. Det gäller inte bara medarbetarnas förutsättningar, drivkrafter och kompetens utan också kring yttre krav. Ett framgångsrikt ledarskap bygger på en balans mellan resultat och relationer.

Kulturen inom politiken skickar olika signaler hela tiden. Ena stunden uppmanar partierna till att kandidaterna skall profilera sig och göra egna utspel men nästa stund skall man finna sig i vad partiet och ledningen har bestämt och sagt. Innan valet skall det uppmuntras med mer personval men när valdagen kommer så skall man vara ett lag igen. Då är det partiets åsikter som gäller. Lagspel kontra individualism - så svänger det hela tiden. De riksdagsledamöter som går emot partilinjen och röstar mot partiet uppfattas av partiledningen och kollegorna som en svikare trots att just den frågan var en sådan som den valde kandidaten fick mycket röster på. Den som är mest lojal mot partiet och håller med partilinjen i vått och torrt blir oftast belönad med flest uppdrag och bättre positioner. Kandidaterna får välja mellan rollerna - rebell eller lojal med partiledningen.

Vän av ordningen påpekar att ett parti måste ha en linje och en regering måste vara regeringsduglig. Frågan är om det innebär att det mesta måste bestämmas av partiledarna och de personer som finns närmast honom/henne?

Det handlar istället om avsaknaden av egentligt ledarskap i organisationen - riksdagsgruppen och i partiet.

Partiarbetet i riksdagen förutsätter att man litar på sina partikollegor åsiktsmässigt fullt ut. Ledamöterna väljes in i olika utskott och bevakar frågorna inom detta utskott för partiets räkning. Rapporter skall ske på riksdagsgruppen och över mail till kollegorna. Besvärliga frågor skall behandlas snabbt. Skulle en riksdagsledamot mot förmodan, för egen del bevaka alla utredningar och betänkanden, blir skörden att läsa på en trave på minst 15-20 centimeter varje vecka. Tusentals sidor. De politiska sekreterarna lånas ut till partiet och kansliet i olika frågor. Partiledningen berättar för ledamöterna hur man ställer sig i olika frågor och vad som är framförhandlat med övriga riksdagspartier i koalition. För en enskild ledamot är det då inte lätt att sätta sig på tvären utan att vara extremt påläst och ha en inre övertygelse att förslag till beslut är fel. I praktiken säger då ledamoten att man inte tycker som kollegan i aktuellt utskott eller vad partiledningen bestämt. Det är här en rättvis och duktig ledare berömmer den som vågar gå emot partilinjen, baserat på inre övertygelse. Det är i en sådan situation en modern ledare lyssnar in och föreslår ett varv till innan man går till beslut. En auktoritär ledare viftar bort frågan som liten och hänvisar till att det är färdigförhandlat.

Riksdagsledamöter som inte håller med partilinjen erbjuds att bli utkvittade för partilinjen måste hållas. Om man inte klart tagit ställning i frågan i valrörelsen förväntas man att ställa upp på partilinjen eller bli utkvittad. Det är effekten av att vi i Sverige röstar på partier istället för vilka riksdagsledamöter vi skickar att representera oss. Drar vi ut tråden i sin förlängning så behövs inte så många riksdagsledamöter utan det räcker med partiledningarna och närmast sörjande. Om vi skall tillåta någon form av personval till riksdagen måste partiledningarna förankra besluten hos riksdagsledamöterna istället för att vina med partipiskan. Det går heller inte att förutse alla politiskt viktiga frågor fyra år i förväg. Inget parti hade tagit upp FRA-frågan i valet 2006.

Förutsättningarna för att exempelvis Fredrik Reinfeldt skulle bli vald till Moderaternas partiledare var att han åkte kors och tvärs över hela landet och lyssnade på partimedlemmarna. Nu börjar Reinfeldt mer och mer likna Göran Persson i sin ledarstil och var den som använda partipiskan tufft och hänsynslöst inför exempelvis FRA-omröstningen. Makt förändrar men avsaknaden av strategi och ledaregenskaper inom organisationen/partiet gör toppstyrningen än mer tydligare.

Men den ledarstil som de politiska partierna verkar efter så belönas ja-sägare framför kritiskt ifrågasättande ledamöter med stor integritet. Med talet om personval vill partiledningarna både äta kakan och samtidigt ha den kvar. Bra med duktiga ledamöter som profilerar sig men när det är omröstning skall de infoga sig i ledet. Partiledningarna kommer aldrig frivilligt avskaffa listordningarna på partisedlarna. Gör man detta så avhänder man sig samtidigt makten att kunna styra ledamöterna. Bara om ledamoten är tillräckligt populär och får med sig en opinion vågar man inte säga nej till honom/henne. Då blir det plötsligt en tillgång för partiet. Det tippar över. Senaste exemplet på detta är när rebelliska Birgitta Ohlsson blev minister eller när Annie Lööf tog över som partiledare.

Partipolitiken är kantad av skandaler, avhopp, bristande etik och moral etc. Vi har inte sett slutet ännu. Mycket beror faktiskt också på hur media vill mäta framgångsrika politiker. Hur många motioner är väckta, hur många interpellationer ställda, hur stor närvaro i kammaren etc. I det motsatta spannet finns påhittade skandaler som stora taxikvitton och reseräkningar, privata förmåner som bostaden som dotter/son bott någon natt i etc. En riksdagsledamot som hela tiden skall vara journalisternas och väljarnas tjänare dygnet runt. Politisk framgång som mäts i hur många rubriker/debattinlägg man skapar i media. Det krävs ett än tydligare ledarskap med så många attacker på den egna organisationen, för de valda ledamöterna försvaras dessvärre inte av den egna organisationen och dess ledare. De lämnas att klara sig själva under mediastormen. Vilken annan organisation hade tillåtit detta?

När det går bra för den enskilda politikern vill partiet glänsa tillsammans med ledamoten men när det blåser snålt lämnas han/hon till sitt öde. Detta förhållningssätt genomsyrar hela organisationen från riksdagen till kommunfullmäktige. 

En ledare som inte tar ansvar för sina medarbetare brukar inte bli så långvarig i den egna organisation, men inom politiken är ett sådant sjukt förhållningssätt vardagsmat. Det är dessutom tillåtet att angripa egna medarbetare/partimedlemmar för att nå egna politiska poäng och syften. När angreppen inom partiet sker mellan olika politiker krävs ledare i den egna organisationen som håller personangreppen borta och där en gemensam vision fortfarande görs tydlig. I stället hörs stridsropen internt från partiet att "må bäste man vinna".

Torbjörn Nilsson författare till boken "De omänskliga" menar att i politiken blir det vackraste och det fulaste hos människor synligt. Självförsakelsen, uppoffringarna för att skapa ett bättre liv åt andra kommer fram samtidigt som knivhuggen och sveken framträder. I denna miljö är den gemensamma drivkraften att få makt. Makt till att förändra och skapa ett bättre samhälle. Det finns som i alla organisationer politiker som eftersträvar makt för sig själv och säkrar sin karriärväg. Det är därför viktigt med tidsbestämda uppdrag. Vi måste kräva tidsbestämda mandatperioder som man får inneha politiska uppdrag. Där har Miljöpartiet helt rätt med max två mandatperioder. Krav på arbetslivserfarenhet är också nödvändigt för att få inneha politiska poster. Maximalt två mandatperioder för politiska broilers för sedan måste de ut i verkligheten och arbeta. Vi får annars allt fler politiska broilers som inte vet vad som finns utanför politiken. Verklighetsuppfattningen hos en del politiska broilers är detsamma som partiprogrammet utan relevans i verkligheten.

Partierna brukar få in fler medlemmar under valrörelser beroende på att man attraheras av det politiska budskapet. Som ny medlem eller politiskt intresserad har man ingen aning om hur det politiska apparaten fungerar. För att kunna delta aktivt i politiska beslut i nämnder och politiska församlingar krävs mångårig politisk tjänst. Man måste koka kaffe och sitta av ett hundratal ointressanta möten innan man kan få något som kallas förtroende. Då har den politiska ledningen snackat om personen kan vara lojal och stötta sittande gäng. Många som kommer med i politiken blir snabbt besvikna och lämnar partiorganisationen lika fort som de kommit in i den.


Det är dags för ett delat ledarskap i politiken. Ett politiskt och ett för organisationen dvs partiet. Partisekreterarskapet var tänkt som ett sådant från början. Idag fungera dessa som utspelsmästare och megafoner för partiledningen. Flera av dem innehar dessutom ledamotskap i riksdagen. Det är dags att riva pyramiderna i politiken som Jan Carlzon skrev för över tjugo år sedan som SAS-chef i näringslivet. Förändras inte de hirarkiska strukturerna inom partipolitiken så blir toppstyrningen än starkare inom 5-10 år. Vi får allt färre medlemmar och en allt mer ifrågasatta representativ demokrati. Det hjälper inte med kosmetika likt öppna provval och nomineringar till de olika listorna. Om inte genomsnittsåldern bland medlemmarna övertiger pensionsåldern i de politiska partierna krävs andra ledare i politiken. Politiska ledare som är visionära och ledare i partiet som lyfter fram medarbetarna i organisationen.


Jan Rejdnell





Den liberala människosynen


Per Ahlmark har givit ut sina memoarer. En mer tydligt liberal partiledare får man söka efter i vår samtid. Per Ahlmark har i min generation liberaler varit ideologisk inspirationskälla och många gånger ställt saker på sin spets. Lika tydlig som han varit i sitt avståndstagande till kommunismen och socialismens effekter har han också varit mot konservativa och reaktionära. 
I sin ungdom såg han på människan i termer av "optimistisk" eller "pessimistisk". Längre fram i politikens värld - i riksdagen blev verkligheten svårare och gav "mer intrikata följdfrågor" som han uttrycker det.   I ett riksdagsanförande 1971 prövade han en mer annorlunda syn på liberalismen som frihetsidé. Han menar att den liberala människosynen är en blandning av optimism och pessimism. 

"Den är optimistisk på detta sätt. Ge människor makt , inflytande och insyn och du frigör fonder av energi, idealitet och ansvarskänsla, ty då ökar solidaritet och arbetsglädje. Därför skal samhället bygga på demokrati, offentlighet och frihet". 


Detta talar aldrig en socialist eller kommunist i termer om. Där är det hela tiden andra som tänker ut det optimala tillvägagångssättet och ger spelreglerna för oss medborgare. En konservativ eller reaktionär utgår från traditioner, sedvänjor och hur samhället varit inordnat från tidigare. Ej heller här utgår man från individens dynamiska kraft.
Per Ahlmark fortsätter i sitt riksdagsanförande:

"Den är pessimistisk på ett annat sätt. Ge en människa mycket makt och han eller hon missbrukar den. Ge en grupp av människor okontrollerat inflytande, och gruppen korrumperas. Ge en institution befogenheter som inte har balanserats, och den förvandlas snabbt till ett organ för maktfullkomlighet, ofta till förtryck och i värsta fall till tyranni. Därför skall samhället byggas på maktbalans, på kontroller av institutioner och makthavare, på decentralisering och på allmänhetens insyn."

Ett gruvligt försummat partiarv av liberalismen ledde fram till Per Ahlmark som oppositionsledare  inom Folkpartiet. Påminnelsen om Bertil Ohlins tal om "det glömda Sverige" som senare ledde fram till reformer för handikappade samt jämställdheten mellan kvinnor och män. Att alltid stå på de svagas sida i samhället och slåss för sociala reformer. Samtidigt måste ett liberalt parti alltid ta den ideologiska debatten såväl mot både höger och vänster. 

Dagens Folkparti har ingen intern opposition, ingen ideologisk debatt som markerar mot såväl höger som vänster (möjligtvis ett avståndstagande mot ett fåtal kommunister som finns kvar i ett tal i Almedalen). Ingen vision om det liberala samhället eller nästa sociala reform.
Dagens Folkpartister talar istället om mer centralstyrning genom Europasamarbetet utan att peka på den alltmer okontrollerade maktapparat som växer sig stark bland tjänstemän och politrucker i Bryssel. Här har liberaler en förpliktelse att peka på ett alltmer okontrollerat inflytande av vissa grupper och hur demokratin blir ersatt av teknokrater i regeringarna i Italien och Grekland på uppdrag av EU-kommissionen.
Gunnar Helén blev ersatt av Per Ahlmark då Helén ansågs vara en "samarbetsingenjör" och glömde sin roll och uppgift som liberal inspiratör.  Samma situation hamnade Bengt Westerberg i. Först en analys i partistyrelsen där han klargjorde vattenpelaren i svensk politik mellan socialister och borgliga. Det parti inom borgligheten som hade den tydligaste partiledaren skulle också få de flesta rösterna och inte att förglömma rollen för ett liberalt parti. Bengt Westerberg hamnade till sist i social ingenjörskonst och glömde bort sin roll som liberal inspiratör och uppgiften för ett liberalt parti. Att krama socialdemokrater för att få makt ledde sin hans abrupta avgång. 

Frågan är vilken roll Jan Björklund ser att han har i dag? De ideologiska frågorna är som bortsopade och ingen ser väl knappast honom som en liberal inspiratör? Per Ahlmark sa det i början av 70-talet och det måste sägas igen - ett liberalt partis existens är inte självklart. Risken finns alltid att man tappar man bort sin uppgift på vägen för att man tror att resan är slut. Ett parti överlever inte på att genomföra marginalpolitik och vara politisk samarbetsingenjör - visionerna och liberalismens självklara roll måste alltid tydliggöras för väljare och partiet. 

I ungdomen var det enkelt och tydligt med var som var fel och rätt. Talet om "optimism" och "pessimism" kanske kan speglas i den historia som berättas om en indians syn på verkligheten.

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”-I alla människor bor det två vargar som slåss.

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka,
sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja, empati, sanning och tillit”.

”Vilken varg vinner?”, sa barnet.

”-Den du matar”, sa den gamle mannen...


Verkligheten är i bland ond och i bland god men det gäller att hitta modellen för att hålla den "onda" delen så långt borta som möjligt...

Jan Rejdnell