lördag 7 juli 2012

Slå ihop Folkpartiet och Centerpartiet

Paul Ronge har på sin blogg spekulerat i att Schlingman blir Alliansens fall. Ju mer han försöker blåsa upp Moderaterna så sker det på bekostnad på andra partiers väljarstöd. Partipolitiken är ett nollsummespel. Går ett parti upp i opinionsundersökningarna så går ett eller andra partier ner i popularitet. Om det går riktigt bra så beror det på personerna som leder partiet. Som Ronge uttrycker det i sin blogg: 
"Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång. "
 Moderaterna har blockerat de andra Allianspartierna i fråga efter fråga. Såväl i valrörelserna som under regeringsinnehavet. Marginaliseringen av övriga Allianspartier leder till kannibalism. Det är det vi bevittnat i Almedalen denna veckan. Vi kommer se mer av denna kannibalism under resten av detta och kommande år men framförallt under supervalåret 2014.

Den enda partiledaren i Almedalen som öppet sa ifrån om Allianspartiernas tillstånd var Annie Lööf. Det innebär inte har hon får fler sympatier för det.  Mer anmärkningsvärt var Folkpartiets ekonomiskt politiska talesperson Carl B Hamilton som önskade att hans eget parti tillsammans med övriga mindre Allianspartier skall gå upp i Moderaterna, förlåt Alliansen. Jag har svårt att förstå att en så högt uppsatt partifunktionär kan fortsätta att fungera i sitt eget parti efter detta. Det är inget vanligt debattutspel utan handlar om det egna partiets existensberättigande. Det handlar inte om att slå ihop två liberala partier utan att dessa helt går upp i ett starkare Alliansparti. Hade jag varit Jan Björklund så hade Carl B Hamilton nu fått söka sig tillbaka till den akademiska världen. Man kan inte ha ledande partimedarbetare som på allvar vill upplösa partiet. Det funkar inte. I näringslivet hade han fått gått på dagen.

KD, C och Fp har en nästan omöjlig uppgift inom Alliansen så länge Moderaterna agera som de gör. Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004.  I sitt tal inbjöd Annie Lööf Allianspartierna till sin hembygd likt sin föregångare. Den här gången vet jag inte om Fredrik Reinfeldt ens åker.

Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman föreslog i en Expressen-artikel att den nya partiordföranden efter Jan Björklund skall heta Birgitta Ohlsson. På sikt! Den planeringstiden har inte Folkpartiet. Inte Centerpartiet heller.

Skapa Liberala Partiet! 
Centerpartiet är idag ett parti som försöker attrahera liberala väljare. Framgångarna i valet var i storstäderna och valförlusterna var ännu större i traditionella centerfästen ute i landet. De tidigare väljarna har attraherats av Moderaterna och Miljöpartiet. Anni Lööf och Birgitta Ohlsson skulle kunna dela upp frågorna och driva ett liberalt parti tillsammans. Båda brinner för liberalismen och skulle kunna ge Reinfeldt /Borg en match. Risken är annars att Carl B Hamiltons förslag blir den naturligaste saken i världen efter nästa val.

Jan Rejdnell

fredag 6 juli 2012

Ny arbetsmarknadspolitik än höjd A-kassa

Folkpartiet föreslog i går ett nytt system för arbetsmarknadspolitiken. Som vanligt fokuserade media på några områden som är spektakulära och där Alliansen inte är överens.

Folkpartiets planer går ut på att göra reglerna mer flexibla för företagen samtidigt som tryggheten för anställda ska bli bättre. Konkret ska detta nås genom att lagen om anställningsskydd ska ändras. Dagen turordningsregler, sist in först ut, är omoderna och reglerna måste anpassas till den individuella kompetensen. Detta är viktigt. I dag fungerar inte LAS. Den är djupt orättvis. Istället skapar den en cementering med att hålla kvar folk på arbetsplatsen i en slags falsk trygghet. Blir det omställning kommer ändå facket tillsammans med arbetsgivarna förhandla om vilka som skall vara kvar. Över huvudet på de anställda. Under alla år har man varit invaggad i en slags falsk säkerhet.

"– Företagen måste kunna behålla dem som är mest lämpade, sade Björklund men underströk också att det inte får bli godtycke och att arbetsgivarna måste kunna belägga vilken kompetens som den anställde har."
Det är här problematiken ligger. Vem bedömer kompetensen hos den anställde om inte arbetsgivaren? Som gör vägningen mellan de anställda om vem som är bäst lämpad att sköta för uppgifterna som är kvar på arbetsplatsen.

Så till arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringen sköts i dag av 32 arbetslöshetskassor. Oftast är kassorna inrättade av arbetstagarorganisationer. För fackliga medlemmar är medlemskap i ens eget fackförbunds arbetslöshetskassa obligatoriskt. I Sverige inrättades också en allmän arbetslöshetskassa 1998, Arbetslöshetskassan Alfa, som vänder sig till både arbetare och företagare. Detta har varit enda ursäkten för sin blotta existens för många fackföreningar. Många unga och utsatta grupper , läs de som behöver en A-kassa som mest, är inte ansluten till en sådan. Den differentierade avgiften har gjort att där konkurrensen om jobben är som störst och dessutom lönerna som lägst, är också den individuella avgiften som störst. Rättvist?     

Maximal dagpenning får den som tjänat 18 700 kronor eller mer per månad, vilket innebär att den maximala a-kasseersättningen är 14 960 kronor i månaden. Våren 2009 motsvarar detta cirka 10 800 kronor efter skatt. Exakt summa beror bland annat på hur hög kommunalskatt det är där man bor.
Knappast de 80 procent av lönen som det var stipulerat från början.

De som nu har invändningar mot att höja A-kassan pekar på att det kan driva upp arbetslösheten om än kortsiktigt. Att det slår undan benen för facken. Låt mig då påpeka att ersättningen till arbetslösa finansieras genom arbetsgivaravgiften! Medlemsavgifterna ska täcka a-kassornas administrativa kostnader samt finansierings- och arbetslöshetsavgift till staten. Finansieringsavgiftens storlek bestäms utifrån arbetslöshetskassans utbetalade dagpenning i genomsnitt, och arbetslöshetsavgiften utifrån utbetalad inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning. De kassor som har större administrativa kostnader och där omstruktureringen är stor får därmed högre kostnader.

2009 utbetalades 19,5 miljarder i arbetslöshetsersättning. Samma år betalade a-kassorna in 7,5 miljarder till staten, dvs ca 38 procent betalas av medlemsavgifter, resten betalas av staten. Över 60 procent betalades således av staten.

Arbetslöshetsförsäkringen avviker från traditionella privata försäkringslösningar genom att försäkringen till en mindre del betalas av de försäkrade själva och istället till övervägande del finansieras via arbetsgivaravgift. Att nu facket välkomnar borttagandet av differentieringen av A-kassan men samtidigt går emot en obligatorisk A-kassa visar på att man pratar enbart för de egna medlemmarna.

Folkpartiet föreslår nu en inkomstberoende ersättning för alla som har arbetat en viss tid. Det är enkla och tydliga regler för alla på arbetsmarknaden. Ersättningen vid arbetslöshet ska ge ett skydd för den som drabbas av arbetslöshet och Fp vill höja taket till samma nivå som sjukpenningsnivån. Utmaningen blir att den som hamnar i arbetslöshet snabbt måste komma tillbaka till arbetsmarknaden igen och därför behövs en helt annan arbetsmarknadspolitik än dagens.


Vi får aldrig glömma bort att högre a-kassa innebär ett bättre inkomstskydd men har ett pris i form av högre arbetslöshet. Forskning pekar på att den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är.

Att drabbas av arbetslöshet i dagens Sverige är tufft. Taket i a-kassan är detsamma i dag som 2002 trots att både priser och löner stigit. Den högsta ersättningen har därför sjunkit från cirka 55 procent av genomsnittslönen för tio år sedan till bara 40 procent i dag. Det är en viktig orsak till att endast en mindre del av de arbetslösa nu får 80 procent av sin tidigare inkomst i a-kassa. När därtill Alliansregeringen infört allt fler jobbskatteavdrag blir skillnaderna än större ekonomiskt. När arbetslösheten på några års sikt framför bestäms av konjunkturen istället för något annat så är debatten om rättvisefaktorn viktig i denna diskussion. 

Ekonomiprofessor Lars Calmfors har sagt att taket bör indexeras till lönenivån så att inte ersättningsgraden successivt urholkas när lönerna stiger. Han menar också på att i nuvarande konjunkturförsvagning är det snarast en fördel med den efterfråge­stimulans som en a-kassehöjning skulle innebära.

Lars Calmfors vill också se en diskussion om en konjunkturberoende a-kassa, likt vad man har i USA och i Kanada där ersättningen är högre i lågkonjunkturer och lägre i högkonjunkturer eftersom människor ändå har lättare att få jobb då. Om man tar detta förslag på allvar och inför det omgående i kombination men liberalisering av arbetsmarknadspolitiken i övrigt ökar den rörligheten även i denna typ av arbetsmarknad.

"- Det är enkel logik. Men det är en ny tanke i den svenska debatten och det finns inget politiskt parti som driver den frågan, sade Lars Calmfors."

Moderaternas dogmatiska hållning i frågan är underlig. Den 15 maj 2008 lade utredaren Sören Öman fram en utredning som sade att en "obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan införas 2010". Utredaren bedömda att "att arbetslöshetskassorna kommer att få många fler medlemmar om förslagen genomförs". Förslaget innebar att i stället för medlemsavgift får den som inte är medlem i en arbetslöshetskassa betala en statlig avgift - arbetslöshetsförsäkringsavgift - till en nyinrättad uppbördsmyndighet. Arbetsinkomsterna ska ha överstigit 2,7 prisbasbelopp (110 700 kr för 2008) under ett år. Den som är arbetslös får betala en avgift som är 300 kr i månaden lägre. Det är också därför Fp föreslår att man tar bort differentieringen av avgifterna till de olika kassorna. Generellt sätt blir avgifterna troligtvis högre när staten tar över ruljansen. I dag har en halv miljon medlemmar från fackförbunden lämnat försäkringen. Jag gör ingen annan bedömning än att fler kommer lämna A-kassan om avgifterna höjs ytterligare, vilket kommer att ske om man tittar på utredningen. Det är därför fackförbunden och Socialdemokraterna går emot. Istället vill man subventionera mera genom skattsedeln.  

Vissa ekonomer och debattörer menar dessutom att rörligheten på arbetsmarknaden skulle öka något med en höjd och generell A-kassa.  Det behövs en enighet inom Alliansen för en ny arbetsmarknadsmodell. Vi måste få danskarnas ”flexicurity” – med starkare trygghetssystem i kombination med mer rörlighet på arbetsmarknaden. Vi behöver en kraftig liberalisering av arbetsrätten. Den svenska modellen är död tillsammans med fabrikssamhället - nu behövs en ny modell som inte enbart förlitar sig på arbetsmarknadens parter. Vi behöver färre regler och färre myndigheter inom detta område.

Moderaterna måste tänka om. Om mindre än ett år är socialförsäkringsutredningen klar med sitt betänkande, men frågan om a-kassan har den ännu inte tagit tag i. Tidigare försök att införa obligatorisk a-kassa har misslyckats. Detta trots ett antal utredningar. I takt med stigande arbetslöshet beroende på konjunktur och omvärld är detta den viktigaste frågan för regeringen att knäcka. Tre av fyra partier har satt ned foten.

Jan Rejdnell