söndag 3 februari 2013

Den totala avsaknaden av ideologisk kompass hos riksdagspartierna

Den klassiska liberalismen betonar vikten av privategendom, naturrätten, begränsning av statligt inflytande, försvar av politiska rättigheter, ekonomisk politik med stark betoning på fri marknad och individuell frihet från förtryck. Detta oavsett om dessa inskränkningar sker från staten eller från annat håll.

Den klassiska liberalismen skiljer på stat och samhälle, där stat anses vara tvång medan samhället anses vara en frivillig sammanslutning. Statens uppgift ska därför begränsas till att endast omfatta polis, militär och ett domstolsväsende, för att upprätthålla individens rättigheter. Det är den den liberterianska nattväktarstaten som är som mål men idag inte realistisk. I dag har snarare beteckningarna samhälle och staten en synonym betydelse. Det hindrar oss inte från att i dag diskutera hur vi kan skilja på stat och samhälle. Vilka uppgifter som staten skall företräda kontra de som samhället skall ta på sig. Vi är tvungna för ekonomiska realiteter gör att vi inte kan upprätthålla alla funktioner, därtill utbyggda, med staten som huvudman och gemensamma skatteintäkter.

Som reaktioner på statens mer omfattande roll där inskränkningar o individens personliga integritet talar allt fler om den klassiska liberalismen. Socialliberalismen är i dag snubblande nära socialdemokratin på område efter område varför en ideologisk debatt är nödvändig. När allt fler får svårt att se skillnaden i det politiska landskapet och ordet nyliberal används som ett skällsord måste en mer sansad debatt eftersträvas.

Under de senaste trettio åren har staten fått en större roll och inflytande än tidigare. För att man skall förstå skillnaden så var skatteuttaget i EU15-länderna på i genomsnitt 25,8 procent av BNP året 1965 till att 1990 befinna sig i nivån 39,2 procent. Sverige hade detta året nått upp till 53,6 procent av statens uttag från BNP i Sverige. Staten sågs och ses alltjämt som navet i samhällets såväl ekonomiska som sociala liv. Staten ses som garanten för välfärden av de som förespråkar mer statlig kontroll och inflytande. Med detta synsätt omfamnar socialdemokrater och ihärdiga socialliberaler varandra. Det finns ingen hejd på statens roll och uppgifter. Med hjälp av nya lagar och mer förordningar som sköts av allt fler myndigheter och halvstatliga verk så skall marknaden tämjas och rätta in sig efter mer politisk styrning. Till sin hjälp tar man framförallt överstatliga organ inom EU till hjälp för att med mer bestämmelser införa direktiv och förordningar som vi måste följa i Sverige. När man lägger en stor svensk statsapparat till den nu växande europeiska får man en multipeleffekt.  

Här finns vattendelaren inom såväl ideologi som politiska ställningstaganden. De som kritiserar statens de den europeiska översstatliga tilltagande roll och betydelse för varje individ vill istället se mindre av statlig styrning och att staten inte får utökade möjligheter att inkräkta i individens personliga integritet med nya lagar. Dessa personer betecknas blixtsnabbt som nyliberala och libertarianer samt Europafientliga. Ett införandet av nattväktarstaten blir det omedelbara klisterlappen i pannan på dessa kritiker.

Kritiken kommer ibland från de mest oväntade håll, som senast Annie Lööf som på Centerns kommundagar där påståendet kring nyliberalismen enligt partiledaren innebär att "i ett nyliberalt samhälle är sjukvården, skolan, vården omsorgen enbart upp till människor själva". Jag skulle vilja påstå att uttalandet väl speglar ordningen att man inte skall förändra något av dagens system inom sjukvården, skolan och vården. Inte en tanke åt att förändra dessa system för att vi helt enkelt inte har råd att behålla systemen intakta med bibehållen välfärd. Skall ingen förändring ske med dessa system helt finansierade av samhället ökar samhällets kostnader och därmed skatteuttag till dramatiska nivåer. Uträkningar har gjort som motsvarar närmare 70 procent av BNP i Sverige. I och med att koppla beteckningen nyliberalism till att samhället helt skall avstå från att i någon form ansvara för dessa områden dödar också Annie Lööf debatten om hur välfärdssystemen skall utvecklas.

I detta läge måste man syna korten för de som förespråkar ett större statligt inflytande som framförallt Nya Moderaterna förespråkat i Alliansregeringen. Det har såväl Anders Borg som Fredrik Reinfeldt flera gånger uttalat kring mer omfattande roll för statliga bolag och inget stopp på den utbyggnad av kommunala bolag som nu sker i samtliga kommuner i Sverige. I princip är det inom ett stort område som staten dramatiskt drar ned på kostnader och investeringar - försvaret. 
Här finns politisk enighet med oppositionen så länge man inte tar bort våra exportprodukter av krigsmateriel. Det är med denna bakgrund man skall se ytterligare beställningar av nya JAS-plan.  Att i ena ändan införa allt fler jobbskatteavdrag och andra ändan inför fler osynliga skatter i kombination med höjd landstings- och kommunskatt leder till status qou i plånboken. Enbart pragmatism utan ideologisk kompass. Man flyttar runt pjäserna.       

Vi som kritiserar en alltför omfattande socialliberalism och socialdemokratiskt tänkande om statens roll måste hela tiden leverera färdiga lösningar med alternativ tillsammans med kritiken att vara "otäcka nyliberaler".  Utan att diskutera förslagens egentliga innehåll kopplat till hur vi bör utforma vårt framtida samhälle

Nyliberalismens syn på individuella rättigheter härleder man ofta tillsammans med den ekonomiska liberalismen i ett försvar av kapitalismen. Här kommer också en ökad frihet och ansvar för individen där staten inte skall ta bestraffa individen i användandet av droger eller sexköp. Samtidigt vill de som förespråkar nyliberalismen stärka privat egendomsrätt och s fri invandring samt även total yttrandefrihet. Många områden samtidigt kopplat till ideologisk grundsyn och syn på individen. 

Dessa diskussioner blir en kulturkrock för de allra flesta. Vi har vant oss vid det socialdemokratiska samhället där samhället talar om för individen vad som är rätt och fel. Visst kan vi införa valfrihet men bara till en viss gräns. Hur skulle det se ut individen också fick ta konsekvenserna av sitt handlande och inte ropa på staten så fort saker går snett?

Ytterst handlar det om synen på individen och rätten för individen att antingen privat eller i juridisk form få tjäna pengar och göra vinst. Att individen skall få ses som starkare än staten i normalläget istället för tvärtom. Ideologiskt har samtliga partiledare och partier inom Alliansen släppt den ideologiska grundsynen. Allt handlar om pragmatik. När inte kompassen finns i enskilda ställningstaganden så går det mesta till sist snett. Vi är blixtsnabbt på väg in i ett samhälle där alltfler inte vill ta personlig risk eller ansvar för sina egna liv fullt ut. Så fort något går på tok så ropar såväl privatpersoner som näringsliv efter staten och därmed samhället (se distinktionen i början). Civilsamhällets roll är alltmer begränsat. Det består mest av frivilligorganisationer som sim fungerar som vilket företag som helst i byggandet av varumärke och möjligheten att "tjäna pengar" genom insamlingsverksamhet.   

Kritiken mot nyliberalismen är att stora företag tjänar pengar och göra vinst genom att erbjuda sina tjänster inom vård, skola och omsorg. Kritiken som delvis är berättigad används för att slå undan benen på den ideologiska debatten. Samtliga Allianspartier "går på" denna kritik i avsaknaden av ideologisk kompass. Det ideologiska försvaret kommer istället från högsta ort inom Svenskt Näringsliv.  

Den klassiska liberalismen är en sammanslagning av ekonomisk liberalism och politisk liberalism.
Principerna inom den klassiska liberalismen har använts för att genomdriva principer inom bland annat den europeiska gemenskapen samtidigt som samma principer gör halt vid EU:s yttre nationsgränser. 
Exempel: I den ekonomiska liberalismen finns ett borttagande av hinder för handel som alla ekonomer hävdar är alltid dåligt för alla inblandade ekonomier. En frihandel är grunden för den europeiska gemenskapen samtidigt som EU ställer upp skyddshinder mot länder utanför gemenskapen.

På område efter område kan exempel föras fram där man använt klassiska liberala principer som helt plötsligt inte längre skall gälla. Ett annat sådant exempel är fri rörlighet och invandring. 

I den klassiska liberalismen betonas vikten av begränsning av statligt inflytande men samtidigt införs allt fler lagar och direktiv som begränsar företag som privatpersoners möjlighet att verka fritt på en marknad. Rörligheten att verka inom det europeiska området får aldrig förväxlas med hur man där får verka.

På område efter område kan vi föra den ideologiska debatten kring den klassiska liberalismen kontra dagens politiska agenda. Det blir högt och lågt och ofta hamnar debatten kring problemområden som invandringen och fri rörlighet istället för varför vi vill åstadkomma en möjlighet för individen att röra sig fritt. Ekonomiska pragmatiska argument ställs mot ideologiska och hur vi vill att vårt samhälle skall se ut och verka. Det blir en skev debatt.

När man diskuterar liberal ideologi så hamnar man alltid bland tidiga tänkare i historien. Ideologiska beteckningar som alla syftar till liberalismen som Anarkokapitalism · Frisinne · Geolibertarianism · Marknadsliberalism · Nationalliberalism · Neolibertarianism · Nyliberalism · Ordoliberalism · Paleolibertarianism, dyker upp. Teoretikerna är lika många som John Locke · David Hume · Charles-Louis de Secondat Montesquieu · Alexis de Tocqueville · Anders Chydenius · Jean-Jacques Rousseau · Adam Smith · Immanuel Kant · Thomas Paine · John Stuart Mill · John Rawls · Robert Nozick · Friedrich Hayek · Milton Friedman · Thomas Jefferson med flera. Alla har sin favoritteoretiker och liberala definition och liberala utopi.

Det är dags att utmana de som skäller på ordet "nyliberal" och fråga hur deras framtida samhälle skall se ut. Vad är deras vision för framtiden. Centerpartiet gjorde ett försök med sin idégrupp som nu sablades ned av den egna partiledaren för att hon skall överleva den mer konservativa grunden av politiker i partiet. Samtidigt pågår diskussionerna om idéprogram inom såväl Folkpartiet som socialdemokraterna. Har ni hört några kontroversiella förslag om framtidens Sverige?

Debatten om staten och samhällets roll förs i dag företrädesvis inom politiken. Det är en ojämn kamp. På ena sidan kanten står de som förespråkar mindre statlig styrning samt kontroll och ökade möjligheter för individen till eget personligt ansvar. På den andra sidan mängder med politiker som ser mindre inflytande och möjligheter att kunna bestämma och detaljstyra. I praktiken att allt fler politiker skall bli av med jobbet och sina uppdrag. Därför måste den ideologiska debatten föras i samhället och näringslivet. 

För att undvika alla ideologiskt okunniga som stämplar all förändring med "nyliberalism" föreslår jag att man i fortsättningen diskuterar "klassisk liberalism". det blir mycket svårare att skälla på ett sådant begrepp och gör att dessa kritiker måste läsa på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar