Rejdnells blandning...

Göran Hägglund får max ett år på sig...

2012-01-29T08:33:00.000-08:00

Med tredjedel av ombuden mot sig skall Göran Hägglund nu rycka upp sig och förändra sin ledarstil. Han skall ena partiet och göra 26 distriktsordföranden till "regionala partiledare". Om några dagar skall gruppledare väljas i riksdagsgruppen. Mats Odell sticker först kniven i ryggen på Göran Hägglund och har sedan de senaste dagarna pratat om försoning när han förstått att utmaningen inte nått ända fram. Om inte Göran Hägglund tar bort sin antagonist upplevs han som svag och tar han bort honom så upplevs han som en som rensar ut. Pest eller kolera.

Göran Hägglund har ett år på sig. Han är i nästan samma situation som Ola Ullsten efter katastrofvalet för Folkpartiet 1982.Vid extra landsmöte skulle han väljas om utan någon utmanare. Ungefär 30 ledamöter lade ner sina röster av ombuden och markerade att han fick ett år på sig att vända skutan. Det gick inte. Bengt Westerberg kom in som en outsider och ny kraft.

Händelseutvecklingen brukar vara på detta sätt efter svåra valförluster. I Mona Sahlins fall gick det mycket snabbare. Vanligtvis brukar partiledare få en liten nådaperiod medan partileden samlar sig, som Ola Ullsten efter Folkpartiets katastrofval 1982 eller Bo Lundgren efter Moderaternas storförlust 2002. I Sahlins fall tog det inte ens två månader efter valförlusten. Göran Hägglund har varit partiledare sedan den 3 april 2002. Han har varit med om två valresultat där partiet backat och har nu ett år på sig till ordinarie riksting att vända skutan och få upp stödet i opinionsundersökningarna för KD.

Utmaningen från Mats Odell skedde från värdekonservativ grund. Från de i partiet som vill använda mer bibelcitat än den för "liberale" Göran Hägglund. Detta var chansen att profilera sig gentemot Moderaterna. Det gick inte hem. Moderaterna kommer inte internt uppmana till stödröstning på KD i fortsättningen. Man har bestämt sig för att blir ett stort parti. Pratar hellre med Mp om uppgörelser för att kunna regera. Måhända siktar man på en minoritetsregering med KD utanför riksdagen efter nästa val. För socialdemokraterna lär inte få ihop med med Mp och V.

Frågan är om det finns utrymme för KD i svensk politik? Det har Göran Häggblom ett år på sig att bevisa nu...

Sänker populisterna EU?

2012-01-29T06:09:00.000-08:00

Frågan i rubriken är berättigad. I land efter land i Europa ser vi nationalistiska/populistiska partier växa upp och få med sig opinionen lokalt eller i landet. Eftersom det kommer att ekonomiskt bli värre i Europa innan det blir bättre så kan vi förutspå mer vind i seglen för populisterna.

Tyskland ställer kraven på de länder som är hårt skuldsatta. Som Therese Larsson skriver i SvD/näringsliv "Berlin vill lösa hela krisen genom att ställa sig på bromsen och tvinga högt skuldsatta länder att spara sig till framgång. ”Det som funkade för oss på 00-talet, kommer även fungera för dem”, är resonemanget från förbundskansler Angela Merkel."

Att spara sig ur en så omfattande kris och samtidigt inte ha den konkurrenskraft som Tyskland hade att förlita sig på under 00-talet är ödesdigert för många turistberoende ekonomier runt Medelhavet. Det leder till recession. Bara för att stora delar av Europa har en och samma valuta innebär inte att ländernas ekonomier är lika.

När teknokraterna har städat ekonomierna i Italien och Grekland är hatet stort mot stora delar av EU och starka ekonomier som i Tyskland. Det är då dags att i många år framöver betala tillbaka till de länder som man lånat pengar av. Samtidigt har vi sett att populister i såväl Finland som Frankrike vinner ökad terräng genom att kräva att man lämnar euron och och inte låna pengar till länderna runt Medelhavet.

Det är svårt att förena. Varje land skall klara sig själv ekonomiskt samtidigt som vi får en alltmer globaliserad ekonomi där vi är beroende av varandra. Nationalister vinner ökat stöd som en motreaktion till en alltmer europeisk ekonomi. Man är mot frihandel och tror att man klarar sig bra själva. Det uppseendeväckande är att vänsterkrafter i Norden står på samma sida. Misstror ett utökat europasamarbete och euron. Kollegor i Europa har kommit till totalt motsatta slutsatser.

Jacques Delors, fransk socialist har i en intervju i DN (29/1) givit till uttryck för det svåra i ett Europa-samarbete. Han hävdar att de nya budgetreglerna om max 60 procent skuldsättning måste vara långsiktiga samtidigt som han ångrar att man inte var tuffare i Maastricht för 20 år sedan. Som socialist är hans medicin till Grekland att de måste sälja statliga företag och modernisera resten. Intressant att höra vad socialdemokrater och vänsterpartister i Sverige anser om denna medicin? Medicinen i Europa är föga förvånande gemensamma euroobligationer. Inte för att betala skulder utan för att modernisera. Jag tror de flesta ansvariga politiker i Europa misstror att det är vad pengarna kommer användas till. I Europa litar ingen på varandra längre. Alla ser om sitt eget hus. När nationella val inträffar så annars populisterna ännu mer röster.

I Bryssel har man förstått detta och överfört makten till en nomenklatur av byråkrater och icke-politiker. EU-komissionen blir upplysta despoter. Vilket populisterna inte är sena med att påpeka....

Det intressanta i intervjun med Jacques Delors är hans rekommendation att gå tillbaka till grundidén med den så kallade gemenskapshetsmodellen som inkluderar alla medlemsländerna i besluten. Ingenting är då starkare än den svagaste länken. I dag är det Tyskland och Frankrike som driver utvecklingen inom EU och ställer villkoren och kraven på de andra. Frågan är om detta i dag är möjligt med 27 medlemsländer? I praktiken skulle det innebära att varje land hade en minimal skuggregering till befintlig regering på hemmaplan som hela tiden daterade upp och stämde av. Det kanske så vi är tvungna att sköta det allt svårare Europasamarbetet. Att enbart välja parlamentariker till Europaparlamentet räcker inte. Allt fler lagar fattas det beslut om i Bryssel istället för i Stockholm vilket har direkt verkan på vårt liv och leverne i vårt land. Det är något vi vägrat inse. Det är också därför kritiska röster hörs om att för mycket bestäms i Bryssel.

Europavänner i Sverige måste ha en ny vision om ett samarbete i Europa. Allt fler liberaler och frihandelsvänner blir kritiska till hur EU sköts och hur makten förskjuts från medborgarna. Visionen måste visa på hur mycket och vad som skalla beslutas om i Bryssel respektive i det egna landets parlament. Med eller utan Euro.

Hur tänkte bankerna nu då?

2012-01-18T06:05:00.000-08:00

I december sänkte Riksbanken styrräntan med 0,25 procentenheter vilket normalt sätt återspeglas i bankernas utlåningsräntor. Nu har bankerna blivit ålagda till högre kapitaltäckningskrav varför de tar höjd och inte sänker räntan på bolånen. Man vill helt enkelt tjäna mer pengar på bolånen och gardera sig inför framtiden. Den senaste förändringen gav dock upphov till debatt då styrräntan efter sänkningen i princip legat stilla under 2011 medan den rörliga boräntan hos bankerna stigit uppemot 0,60 procentenheter.

Detta innebär att privatlån eller blancolån, d v s lån utan säkerhet, nu i vissa fall vara billigare än ett bolån. Att räntorna för privatlån inte stigit beror på ökad konkurrens och att fler banker än tidigare nu slåss om nya kunder.

Jo du läste rätt. Ingen säkerhet - lägre ränta!

Bankernas lägsta räntan på privatlån kan nu vara lägre än bankernas listpriser för bolån. Att man kan ta ett lån utan säkerhet till en ränta som kan vara lägre än lån med säkerhet är en helt ny situation.

Dock är det svårt att låna till hela bolånet på detta sätt. Som max uppger låneföretagen 350 000 kr. Det innebär att man kan låna ett så kallat topplån till ett lägre belopp än det vanliga bolånet. En ränta som utgår går från 4,25% för "säkra" kunder är inte ovanligt.

Läs mer på Svenska Dagbladet om detta.

Ledarskapet i politiken - Generationskriget i de politiska partierna är akut!

2012-01-15T04:47:00.000-08:00

2012 är startåret för generationsväxlingarna på arbetsmarknaden. 40-talisterna lämnar in för pension. Det är ett annat samhälle vi nu möter och så även inom partipolitiken. De politiska partierna är idag hierarkiskt uppbyggda enligt gammalt traditionellt mönster. Allt färre personer deltar i politiken och antalet medlemmar i partierna har sjunkit drastiskt de senaste 10-15 åren. I dag är det en liten krets som bestämmer inom partierna och som lägger fast politiken och bestämmer vilka som ska representera partiet. Partiledaren har stor makt och väljer sina medarbetare, talespersoner och till och med politisk inriktning. Samtidigt skall partierna vara demokratiskt uppbyggda och spegla medlemmarnas åsikter. Med de gamla hirarkirerna så är möjligheterna att i praktiken påverka politikens innehåll väldigt liten. Förutsatt att man inte har en topposition inom partiet. Riksdagsledamöterna som väljas av väljarna skall företräda partiets politik med motioner, debatter, interpellationer etc. i riksdagen. Ledamöternas position och makt är i dag mycket mer begränsad än den någonsin varit för i praktiken är det i dag partiledningarna som bestämmer allt vad gäller partiets politik. Tidigare fanns medlemmarna som kunde opponera sig och ledamoten kunde ta hjälp av. Färre medlemmar ger ännu mer makt till partiledningarna. Därför kan inte ett ledarskap i de politiska partierna enbart baseras på politiska ställningstaganden som det nästan uteslutande sker i dag.

I vilken annan organisation/företag som helst är hanteringen av ledarskap inte en position man tilldelas för att inneha, för att sitta och bestämma. Ledarskap kan beskrivas som konsten att leda människor. Inom politiken har trott att "leda människor" betyder att få flest röster för att förverkliga sin politik. Man visar upp ett politiskt ledarskap mot väljarna men glömmer det interna ledarskapet. Här pekar man istället med hela handen. Detta är något som omfattar alla partier. Det som görs på riksplanet slår igenom hela vägen ner i organisationen/partiet. De politiskt tillsatta ledarna har ingen erfarenhet av att vara ledare i en organisation/företag eller liknande. De är tillsatta på politiska kriterier. Effekten blir att man bestämmer så mycket själv så mycket som möjligt och bygger hierarkier där man omger sig med ja-sägare. Oppositionella uppfattas som potentiella hot mot det egna ledarskapet.

Detta är en gammal och förlegad organisationsstruktur som bara bygger på makt. Om man skall få medarbetare att växa och man skall bygga laget så krävs ett helt annat synsätt. Den formella positionen är inte tillräcklig för att skapa resultat. Att nå resultat förutsätter också ett gott ledarskap.

Ledarskap innebär att hantera krav och förväntningar från både ledningen i organisationen och medarbetarna. En skicklig ledare har förmåga att hantera det spänningsfältet. Om ledaren väljer att peka med hela handen istället för att förankra varje beslut tillsammans med medarbetarna leder det bara till spänningar, uppror och avhopp. En skicklig ledare har också förmåga att anpassa ledarskapet efter rådande situation. Det gäller inte bara medarbetarnas förutsättningar, drivkrafter och kompetens utan också kring yttre krav. Ett framgångsrikt ledarskap bygger på en balans mellan resultat och relationer.

Kulturen inom politiken skickar olika signaler hela tiden. Ena stunden uppmanar partierna till att kandidaterna skall profilera sig och göra egna utspel men nästa stund skall man finna sig i vad partiet och ledningen har bestämt och sagt. Innan valet skall det uppmuntras med mer personval men när valdagen kommer så skall man vara ett lag igen. Då är det partiets åsikter som gäller. Lagspel kontra individualism - så svänger det hela tiden. De riksdagsledamöter som går emot partilinjen och röstar mot partiet uppfattas av partiledningen och kollegorna som en svikare trots att just den frågan var en sådan som den valde kandidaten fick mycket röster på. Den som är mest lojal mot partiet och håller med partilinjen i vått och torrt blir oftast belönad med flest uppdrag och bättre positioner. Kandidaterna får välja mellan rollerna - rebell eller lojal med partiledningen.

Vän av ordningen påpekar att ett parti måste ha en linje och en regering måste vara regeringsduglig. Frågan är om det innebär att det mesta måste bestämmas av partiledarna och de personer som finns närmast honom/henne?

Det handlar istället om avsaknaden av egentligt ledarskap i organisationen - riksdagsgruppen och i partiet.

Partiarbetet i riksdagen förutsätter att man litar på sina partikollegor åsiktsmässigt fullt ut. Ledamöterna väljes in i olika utskott och bevakar frågorna inom detta utskott för partiets räkning. Rapporter skall ske på riksdagsgruppen och över mail till kollegorna. Besvärliga frågor skall behandlas snabbt. Skulle en riksdagsledamot mot förmodan, för egen del bevaka alla utredningar och betänkanden, blir skörden att läsa på en trave på minst 15-20 centimeter varje vecka. Tusentals sidor. De politiska sekreterarna lånas ut till partiet och kansliet i olika frågor. Partiledningen berättar för ledamöterna hur man ställer sig i olika frågor och vad som är framförhandlat med övriga riksdagspartier i koalition. För en enskild ledamot är det då inte lätt att sätta sig på tvären utan att vara extremt påläst och ha en inre övertygelse att förslag till beslut är fel. I praktiken säger då ledamoten att man inte tycker som kollegan i aktuellt utskott eller vad partiledningen bestämt. Det är här en rättvis och duktig ledare berömmer den som vågar gå emot partilinjen, baserat på inre övertygelse. Det är i en sådan situation en modern ledare lyssnar in och föreslår ett varv till innan man går till beslut. En auktoritär ledare viftar bort frågan som liten och hänvisar till att det är färdigförhandlat.

Riksdagsledamöter som inte håller med partilinjen erbjuds att bli utkvittade för partilinjen måste hållas. Om man inte klart tagit ställning i frågan i valrörelsen förväntas man att ställa upp på partilinjen eller bli utkvittad. Det är effekten av att vi i Sverige röstar på partier istället för vilka riksdagsledamöter vi skickar att representera oss. Drar vi ut tråden i sin förlängning så behövs inte så många riksdagsledamöter utan det räcker med partiledningarna och närmast sörjande. Om vi skall tillåta någon form av personval till riksdagen måste partiledningarna förankra besluten hos riksdagsledamöterna istället för att vina med partipiskan. Det går heller inte att förutse alla politiskt viktiga frågor fyra år i förväg. Inget parti hade tagit upp FRA-frågan i valet 2006.

Förutsättningarna för att exempelvis Fredrik Reinfeldt skulle bli vald till Moderaternas partiledare var att han åkte kors och tvärs över hela landet och lyssnade på partimedlemmarna. Nu börjar Reinfeldt mer och mer likna Göran Persson i sin ledarstil och var den som använda partipiskan tufft och hänsynslöst inför exempelvis FRA-omröstningen. Makt förändrar men avsaknaden av strategi och ledaregenskaper inom organisationen/partiet gör toppstyrningen än mer tydligare.

Men den ledarstil som de politiska partierna verkar efter så belönas ja-sägare framför kritiskt ifrågasättande ledamöter med stor integritet. Med talet om personval vill partiledningarna både äta kakan och samtidigt ha den kvar. Bra med duktiga ledamöter som profilerar sig men när det är omröstning skall de infoga sig i ledet. Partiledningarna kommer aldrig frivilligt avskaffa listordningarna på partisedlarna. Gör man detta så avhänder man sig samtidigt makten att kunna styra ledamöterna. Bara om ledamoten är tillräckligt populär och får med sig en opinion vågar man inte säga nej till honom/henne. Då blir det plötsligt en tillgång för partiet. Det tippar över. Senaste exemplet på detta är när rebelliska Birgitta Ohlsson blev minister eller när Annie Lööf tog över som partiledare.

Partipolitiken är kantad av skandaler, avhopp, bristande etik och moral etc. Vi har inte sett slutet ännu. Mycket beror faktiskt också på hur media vill mäta framgångsrika politiker. Hur många motioner är väckta, hur många interpellationer ställda, hur stor närvaro i kammaren etc. I det motsatta spannet finns påhittade skandaler som stora taxikvitton och reseräkningar, privata förmåner som bostaden som dotter/son bott någon natt i etc. En riksdagsledamot som hela tiden skall vara journalisternas och väljarnas tjänare dygnet runt. Politisk framgång som mäts i hur många rubriker/debattinlägg man skapar i media. Det krävs ett än tydligare ledarskap med så många attacker på den egna organisationen, för de valda ledamöterna försvaras dessvärre inte av den egna organisationen och dess ledare. De lämnas att klara sig själva under mediastormen. Vilken annan organisation hade tillåtit detta?

När det går bra för den enskilda politikern vill partiet glänsa tillsammans med ledamoten men när det blåser snålt lämnas han/hon till sitt öde. Detta förhållningssätt genomsyrar hela organisationen från riksdagen till kommunfullmäktige.

En ledare som inte tar ansvar för sina medarbetare brukar inte bli så långvarig i den egna organisation, men inom politiken är ett sådant sjukt förhållningssätt vardagsmat. Det är dessutom tillåtet att angripa egna medarbetare/partimedlemmar för att nå egna politiska poäng och syften. När angreppen inom partiet sker mellan olika politiker krävs ledare i den egna organisationen som håller personangreppen borta och där en gemensam vision fortfarande görs tydlig. I stället hörs stridsropen internt från partiet att "må bäste man vinna".

Torbjörn Nilsson författare till boken "De omänskliga" menar att i politiken blir det vackraste och det fulaste hos människor synligt. Självförsakelsen, uppoffringarna för att skapa ett bättre liv åt andra kommer fram samtidigt som knivhuggen och sveken framträder. I denna miljö är den gemensamma drivkraften att få makt. Makt till att förändra och skapa ett bättre samhälle. Det finns som i alla organisationer politiker som eftersträvar makt för sig själv och säkrar sin karriärväg. Det är därför viktigt med tidsbestämda uppdrag. Vi måste kräva tidsbestämda mandatperioder som man får inneha politiska uppdrag. Där har Miljöpartiet helt rätt med max två mandatperioder. Krav på arbetslivserfarenhet är också nödvändigt för att få inneha politiska poster. Maximalt två mandatperioder för politiska broilers för sedan måste de ut i verkligheten och arbeta. Vi får annars allt fler politiska broilers som inte vet vad som finns utanför politiken. Verklighetsuppfattningen hos en del politiska broilers är detsamma som partiprogrammet utan relevans i verkligheten.

Partierna brukar få in fler medlemmar under valrörelser beroende på att man attraheras av det politiska budskapet. Som ny medlem eller politiskt intresserad har man ingen aning om hur det politiska apparaten fungerar. För att kunna delta aktivt i politiska beslut i nämnder och politiska församlingar krävs mångårig politisk tjänst. Man måste koka kaffe och sitta av ett hundratal ointressanta möten innan man kan få något som kallas förtroende. Då har den politiska ledningen snackat om personen kan vara lojal och stötta sittande gäng. Många som kommer med i politiken blir snabbt besvikna och lämnar partiorganisationen lika fort som de kommit in i den.

Det är dags för ett delat ledarskap i politiken. Ett politiskt och ett för organisationen dvs partiet. Partisekreterarskapet var tänkt som ett sådant från början. Idag fungera dessa som utspelsmästare och megafoner för partiledningen. Flera av dem innehar dessutom ledamotskap i riksdagen. Det är dags att riva pyramiderna i politiken som Jan Carlzon skrev för över tjugo år sedan som SAS-chef i näringslivet. Förändras inte de hirarkiska strukturerna inom partipolitiken så blir toppstyrningen än starkare inom 5-10 år. Vi får allt färre medlemmar och en allt mer ifrågasatta representativ demokrati. Det hjälper inte med kosmetika likt öppna provval och nomineringar till de olika listorna. Om inte genomsnittsåldern bland medlemmarna övertiger pensionsåldern i de politiska partierna krävs andra ledare i politiken. Politiska ledare som är visionära och ledare i partiet som lyfter fram medarbetarna i organisationen.

Jan Rejdnell

Den liberala människosynen

2012-01-15T03:11:00.000-08:00

Per Ahlmark har givit ut sina memoarer. En mer tydligt liberal partiledare får man söka efter i vår samtid. Per Ahlmark har i min generation liberaler varit ideologisk inspirationskälla och många gånger ställt saker på sin spets. Lika tydlig som han varit i sitt avståndstagande till kommunismen och socialismens effekter har han också varit mot konservativa och reaktionära.

I sin ungdom såg han på människan i termer av "optimistisk" eller "pessimistisk". Längre fram i politikens värld - i riksdagen blev verkligheten svårare och gav "mer intrikata följdfrågor" som han uttrycker det. I ett riksdagsanförande 1971 prövade han en mer annorlunda syn på liberalismen som frihetsidé. Han menar att den liberala människosynen är en blandning av optimism och pessimism.

"Den är optimistisk på detta sätt. Ge människor makt , inflytande och insyn och du frigör fonder av energi, idealitet och ansvarskänsla, ty då ökar solidaritet och arbetsglädje. Därför skal samhället bygga på demokrati, offentlighet och frihet".

Detta talar aldrig en socialist eller kommunist i termer om. Där är det hela tiden andra som tänker ut det optimala tillvägagångssättet och ger spelreglerna för oss medborgare. En konservativ eller reaktionär utgår från traditioner, sedvänjor och hur samhället varit inordnat från tidigare. Ej heller här utgår man från individens dynamiska kraft.

Per Ahlmark fortsätter i sitt riksdagsanförande:

"Den är pessimistisk på ett annat sätt. Ge en människa mycket makt och han eller hon missbrukar den. Ge en grupp av människor okontrollerat inflytande, och gruppen korrumperas. Ge en institution befogenheter som inte har balanserats, och den förvandlas snabbt till ett organ för maktfullkomlighet, ofta till förtryck och i värsta fall till tyranni. Därför skall samhället byggas på maktbalans, på kontroller av institutioner och makthavare, på decentralisering och på allmänhetens insyn."

Ett gruvligt försummat partiarv av liberalismen ledde fram till Per Ahlmark som oppositionsledare inom Folkpartiet. Påminnelsen om Bertil Ohlins tal om "det glömda Sverige" som senare ledde fram till reformer för handikappade samt jämställdheten mellan kvinnor och män. Att alltid stå på de svagas sida i samhället och slåss för sociala reformer. Samtidigt måste ett liberalt parti alltid ta den ideologiska debatten såväl mot både höger och vänster.

Dagens Folkparti har ingen intern opposition, ingen ideologisk debatt som markerar mot såväl höger som vänster (möjligtvis ett avståndstagande mot ett fåtal kommunister som finns kvar i ett tal i Almedalen). Ingen vision om det liberala samhället eller nästa sociala reform.

Dagens Folkpartister talar istället om mer centralstyrning genom Europasamarbetet utan att peka på den alltmer okontrollerade maktapparat som växer sig stark bland tjänstemän och politrucker i Bryssel. Här har liberaler en förpliktelse att peka på ett alltmer okontrollerat inflytande av vissa grupper och hur demokratin blir ersatt av teknokrater i regeringarna i Italien och Grekland på uppdrag av EU-kommissionen.

Gunnar Helén blev ersatt av Per Ahlmark då Helén ansågs vara en "samarbetsingenjör" och glömde sin roll och uppgift som liberal inspiratör. Samma situation hamnade Bengt Westerberg i. Först en analys i partistyrelsen där han klargjorde vattenpelaren i svensk politik mellan socialister och borgliga. Det parti inom borgligheten som hade den tydligaste partiledaren skulle också få de flesta rösterna och inte att förglömma rollen för ett liberalt parti. Bengt Westerberg hamnade till sist i social ingenjörskonst och glömde bort sin roll som liberal inspiratör och uppgiften för ett liberalt parti. Att krama socialdemokrater för att få makt ledde sin hans abrupta avgång.

Frågan är vilken roll Jan Björklund ser att han har i dag? De ideologiska frågorna är som bortsopade och ingen ser väl knappast honom som en liberal inspiratör? Per Ahlmark sa det i början av 70-talet och det måste sägas igen - ett liberalt partis existens är inte självklart. Risken finns alltid att man tappar man bort sin uppgift på vägen för att man tror att resan är slut. Ett parti överlever inte på att genomföra marginalpolitik och vara politisk samarbetsingenjör - visionerna och liberalismens självklara roll måste alltid tydliggöras för väljare och partiet.

I ungdomen var det enkelt och tydligt med var som var fel och rätt. Talet om "optimism" och "pessimism" kanske kan speglas i den historia som berättas om en indians syn på verkligheten.

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”-I alla människor bor det två vargar som slåss.

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka,
sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja, empati, sanning och tillit”.

”Vilken varg vinner?”, sa barnet.

”-Den du matar”, sa den gamle mannen...

Verkligheten är i bland ond och i bland god men det gäller att hitta modellen för att hålla den "onda" delen så långt borta som möjligt...

Jan Rejdnell

Sveriges nationella energipolitik övergiven

2011-12-25T11:32:00.000-08:00

Publicerad i Svd 2011-12-25 under Brännpunkt.

Sedan 1 november är Sverige indelat i fyra geografiska områden vad gäller el.

Det är en nyordning som får stora konsekvenser. Bara under november månad betalade konsumenterna i elområde 3+4 (mellersta och södra Sverige) in 228 532 000 kr till Svenska Kraftnät för att bygga om flaskhalsarna i stomelnätet. Fram till årsskiftet 2014/2015 kommer över 8 miljarder betalas in extra av konsumenterna.

Självklart måste flaskhalsarna i elnäten byggas om för att transportera el från norra till södra Sverige, men nu måste konsumenterna återigen betala för att staten planerat illa och ta konsekvenserna av nedmonteringen av Barsebäck.

Flaskhalsarna i elnäten borde ha byggts om redan för tio år sedan då man var i färd med att stänga ned hela Barsebäck. Nu kostar det extra. Generaldirektör Mikael Odenberg anser det rimligt att konsumenterna får betala för ombyggnationen av elnäten. Det är en självklarhet men vad Odenberg och ansvariga politiker glömmer bort att berätta är att konsumenterna får betala flera gånger om för elproduktionen och dess infrastruktur.

När Tankesmedjan Liberalerna räknat på skatter, avgifter och moms visar det sig att privatpersoner får lägga två tredjedelar i skatt av det totala elpriset. Skatten ökar dessutom varje år med moms ovanpå det totala priset – skatt på skatten. Elen är en stor intäktskälla för staten. Först en rejäl skatt sedan skall ombyggnationer betalas. Det är dags att sänka elskatten i södra och mellersta Sverige! Vi har nått till en gräns där den höga elskatten slår ut arbetstillfällen och driver produktionsindustrin utomlands.

Effekterna av en högskattepolitik på elen får nu sina konsekvenser. I en inbromsande ekonomi tar staten in drygt 8 miljarder extra för att bygga om elnäten fram till 2014. Samtidigt höjer man skatten på elpriset och godkänner högre taxor på 8 procent från elproducenterna. Ovanpå på detta läggs momsen. Detta slår ut industrier i södra Sverige. De flyttar söderut och inte till Norrland som EU-kommissionen tycks tro. Sättet att sänka den totala elkonsumtionen i södra Sverige är effektivt men inte produktivt för landet.

Den nationella energipolitiken har övergivits i och med att elhandelsområdena infördes. I praktiken har den svenska energipolitiken blivit internationellt anpassad. Man kan enkelt beskriva det som att Sverige i dag består av fyra geografiska zoner som skall bära sina egna kostnader för att producera el. Med ett stort elunderskott i södra Sverige, som idag motsvarar tre Barsebäcksproduktioner, kommer elen att bli lika dyr som i Danmark. När Tyskland nu söker nya produktionsformer för elen än den kärnkraft som levereras av de 17 kärnkraftverk som finns i dag kommer Sverige vara med och leverera el från Sverige.

Att detta får konsekvenser vet elkonsumenterna i södra Sverige. Hela 30 procent av den el som tillförs Elområde 4 blev vidareexporterad till utlandet under november månad. Detta sker samtidigt som man har kvar flaskhalsarna fram till 2014/15. Priset på el går upp i södra Sverige.

Nationella tveksamheter till kärnkraft ter sig i dag närmast marginella då danskarna och tyskar köper svensk kärnkraftsel och Mellansverige köper finsk dito. Vi är i en marknadssituation där man handlar el på Nord pool-börsen.

Den finska kärnkraften byggs ut och kommer att bli en exportprodukt till Sverige. I mitten av december invigdes en ny kraftkabel mellan Finland och Sverige. Inbjudan att investera i finsk kärnkraft har skickats till en rad svenska norrlandskommuner.

Riksdagen och regeringen har ambitionen att tolvdubbla vindkraften från 2009 till 2020. Vindkraften är inte hela lösningen! När vindkraften står still behövs stabil kraftkälla som ersätter bortfallet. Den osäkra produktionen av elkraft från vindkraftverken leder till volatilitet av priserna på spotmarknaden och driver upp priserna. Det märktes tydligt under två veckor i november då vindkraftverken stod stilla i Danmark. Spotpriserna på terminsmarkanden i elhandelsområde 4 gick upp kraftigt. När det är vindstilla behövs säker produktionskälla som snabbt ersätter de stillastående vindkraftverken.

JAN REJDNELL

Tankesmedjan Liberalerna

ERIC ANDERZON

Svenska Elnätsupproret GGV

Att äta räntekakan samtidigt som man har den kvar

2011-12-21T00:30:00.000-08:00

Riksbanken meddelade att reporäntan sänks med 0,25 procentenheter till 1,75 %. Men bankerna följer inte efter och sänker bostadsräntorna.

Konsumenter förfäras nu över bankernas ovilja att sänka räntorna på lånen. Men det går inte att äta kakan samtidigt som man har den kvar. Det är allt större krav på bankerna att öka kapitaltäckningskraven samt höjda kostander för upplåning som gör att bankerna tar rygg. Samtidigt har också finansminister Anders Borg tillsammans med handgångne generaldirektören på Finansinspektionen skällt ut bankledningar och bankstyrelser på löpande band. Det går inte kräva mer och öka kraven utan konsekvenser för konsumenterna. Bankerna lever på en marknad och är inte statliga. Ändå uppträder många tidningar och bloggare precis som om de vore förstatligade. Inga bonusar, vinster etc.

När Anders Borg for efter bankerna med höjda kapitaltäckningskrav var det ingen som klagade. Nu är det bankernas fel. Det vore passande om Borg gick ut och förklarade hur det ligger till i dagsläget.

Konjunkturutsikterna i omvärlden har försvagats och svensk ekonomi bromsar in. Samtidigt är inflationstrycket lågt. Därför har direktionen beslutat att sänka reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,75 procent. Prognosen för reporäntan framöver sänks dessutom. För 2012 väntas räntan i genomsnitt ligga på 1,7 % för att 2013 stiga till i genomsnitt 2,1 % respektive 2,9 % år 2014. Riksbankens styrelse var inte enig.

Så varför sänkte man inte förra gången? Riksbanken har hela tiden reagerat sent...

Dollarn upp - Euron ner

2011-11-28T10:45:00.000-08:00

Det har i månader varit riktigt billigt för svenskar att resa till USA tack vare den rekordbilliga dollarn. Men snart blir det ett minne blott. Trots USA:s urusla ekonomi kommer dollarn bli dyrare. Beror det på Eurons utveckling?

I somras var den amerikanska dollarn så billig som 6,10 svenska kronor. Sedan dess har den fördyrats något och i slutet av förra veckan kostade den strax under 7 kronor. Nästa år väntas den öka mot kronan ytterligare. Den uppåtgående trenden för dollarn förklaras huvudsakligen med skuldkrisen i Europa och att allt fler söker sig till större och mer säkra valutor vilket även innefattar det brittiska pundet och euron

I fredags var det Black Friday i New York - årets största readag . Olle Wästberg skriver i sitt nyhetsbrev: " fick knappast intrycket av att ekonomiskt nedtryckta amerikaner lagt av med att konsumera. (Nästan tio procents ökning från förra året, visade det sig.) Restaurangerna och hotellen är fulla. Och det stämmer med siffrorna. Konsumtionen ökar, om än sakta. Det gäller hela den amerikanska ekonomin; den hackar sig sakta och försiktigt åt rätt håll. Det är inte politikerna som får ekonomin att röra sig i rätt riktning, utan som vanligt de optimistiska amerikanska medborgarna."

Samtidigt som amerikanska kongressens superkommitté kollapsat i förra veckan så fick inte Tyskland sitt obligationslån fulltecknat. Vad beror detta på. Spekulationen är att Tyskland får sanera och betala för övriga Euro-länders katastrofala ekonomi. Tyskland får betala för att hålla ihop EMU-bygget. Med det belönade marknaden Tyskland med ett piskrapp.

Samtidigt blev det stora amerikanska lånet övertecknat, trots att räntan i det lånet endast var en dryg procent i skillnad. Och dollarn stärktes. Trots urusel ekonomi i USA och att man inte skött ekonomin till skillnad mot Tyskland.

Förklaringen är att marknaden söker säkerheter i gungflytider. Man eftersträvar också likviditet. Ingen i valutamarknaden vill ha Euro, Pund, Yen eller Yuan. Svenska kronan har till och med blivit populär men vi är fortfarande en skvalpvaluta. Återstår dollarn. Inte går USA i konkurs?

I Europa sitter man i möten varje dag mellan olika statschefer och försöker hitta lösningar. Byter ut statschefer i Italien och Grekland. I USA bråkar man fortfarande. Inga politiska beslut om ekonomin innan valet 6 november 2012.

Vem påstod att politiskt ansvarstagande är rättvist?

Jan Rejdnell

Yrkesutbildning för politiker!?

2011-11-21T04:21:00.000-08:00

Nej, jag skämtar inte. I Europa är det vanligt.

I fallet Italien handlar det om personer som utbildats vid elitskolan Boccone i Milano. Den nye statsministern Mario Monti är professor och ekonom kommer från denna elitskola liksom många andra italienska politiker.

Institut d'Etudes Politiques de Paris, (IEP Paris), populärt kallad Sciences-Po. Traditionellt är det politiker och diplomater som utbildas vid Sciences-Po. Efter fullgjorda studier fortsätter några studenter vid École nationale d'administration (ENA), vilket ofta anses vara en förutsättning för den som vill syssla med politik och diplomati yrkesmässigt. Valéry Giscard d´Estaing var bland de första som gick ut från denna skola. Socialistpartiets Ségolène Royal har även genomgått skolan.

För tillträde till ENA krävs ett godkänt antagningsprov. Dessutom måste man uppfylla någon av tre grundkriterier ur utbildningssynpunkt:

Universitetsexamen på grundnivå (motsvarande svensk kandidatexamen).
Statstjänstemän och statsanställda med minst fyra års yrkeserfarenhet, utan krav på avlagda examina.
Privatanställda med minst åtta års yrkeserfarenhet, utan krav på avlagda examina

Det är lite märkligt. Det krävs dubbelt så lång arbetslivserfarenhet från privata näringslivet som från att varit anställd inom staten. I dag när statsapparaten är oändligt komplicerad krävs mer kunskap för att nå framgång i regerandet.

Sedan har vi eliternas elit. College of Europe. Elituniversitet i Brygge, Belgien. Grundades 1949 på initiativ från Europarörelsen. College of Europe är för den europeiska politiska eliten vad Harvard Business School är för amerikansk näringsliv. Helle Thorning-Schmidt, Danmarks nybalda statsminister (s) har gått denna politiska elitskola. Gift med Stephen Kinnock och därmed svärdotter till den brittiska politikern Neil Kinnock (fd Labourledare).

Det närmaste i politisk skola vi kommer till i Sverige är socialdemokratiska Bommersvik. Numera har Uppsalas studenter möjlighet att läsa retorik på Bommersvik.

I Sverige är det inte ovanligt att politiker kommer från politiska familjer. Döttrar och söner följer föräldrarnas spår. Det är inte konstigt. Vi ser det inom idrotten och andra och tredje generationen tar över företaget. Men är politiken ett yrke?

I dag ser vi politiska tjänstemän och sekreterare i allt större horder. Kanslierna i partierna och departementen blir större. Sverige har faktiskt fått sin egen variant på politisk skola. Learning-by-doing. Duktiga sekreterare får en snedspark uppåt till regeringskansliet eller Bryssel. Sedan är drömmen att själv sluta som folkvald.

I Grekland och Italien skapas nu regeringar utan politiker. Enbart teknokrater och experter. Detta är endast en förlängning av det tuffa att leda ett land?

Frågan är om fackkunskapen kan avgöra vad som på längre sikt är det bästa i ett samhälle där det finns olika ideologiska mål mellan partierna. Om partierna avideologiseras som i dag så handlar det endast om de ansvariga politikerna är av "rätta virket".

Men...
Vi tycker alla olika om hur landet ska styras. Så är tillåtet och rätt i en demokrati och ger bränslet till det demokratiska systemet. Att bestämma vart man vill med ett samhälle är det politiska uppdraget, det kan inga experter ge svar på!

Det finns inga absoluta sanningar om vad som är rätt eller fel.

Säg de ekonomiska experter som är eniga och har haft rätt om olika ekonomiska kriser. Om därtill experterna är rekryterade ur samma skola och grupp blir det inte från olika utgångspunkter och synvinklar man ser saker. Tvärtom ger det inte den bredd i erfarenheter som är önskvärt. Om man då fattar besluten utifrån samma referensramar blir skadan bara ännu större än om man bygger in olika synpunkter och referensramar.

När dessutom någon betecknar sig som expert brukar jag ifrågasätta och fundera ett varv till vad personen sagt. Frågan är om vi skall ledas av allt fler experter eller vilka krav vi kan ställa på våra heltidspolitiker.

Jan Rejdnell

100 procents-klubben

2011-11-19T01:53:00.000-08:00

Den amerikanska offentliga skulden har i veckan passerat 15 biljoner dollar - nästan exakt 100 procent av BNP. I USA kommer kraftiga sparbeting att drabba bland annat försvaret och myndigheterna som övervakar den inhemska säkerheten. Det blir dock inga omedelbara neddragningar utan det kommer framför allt att drabba utgifterna bortom årsskiftet 2012/2013.

Statsskuld är summan av allt en stat lånar upp för att ha råd att betala det som ingår i statsbudgeten. Dessutom ska pengarna räcka till att betala räntor för gamla lån.
Sveriges statsskuld uppgick till drygt 1.000 miljarder kronor i augusti 2011, eller en tredjedel (idag 39,7 procent) , 35 procent av landets hela ekonomi som mäts i BNP. Greklands statsskuld uppgår till 140 procent av BNP. Även Italien har en statsskuld på över 100 procent av BNP. Belgien, Irland och Portugal ligger inte långt efter.

EU har beslutat att statsskulden högst får uppgå till 60 procent av BNP, något som flera länder bryter mot. Länder som ligger över denna 60 procents gräns är Belgien, Irland, Portugal Tyskland, Frankrike, Ungern och Storbritannien som alla ligger över 80 procent i skuld av BNP.

Det är intressant att titta på hur USA tänker spara och på vad man kan tänka sig spara inom. En modell som är ute till diskussion ett förslag att för var tredje dollar som sparas på utgiftssidan ska en dollar genereras på intäktssidan. Demokratiska röster har dock höjts för att relationen borde vara mer av 2 till 1. Det skulle skapa en balans i ekonomin. Det som nu händer i Grekland med drastiska nedskärningar är risk för att det skapar inte bara en recession utan än värre med depression vilket hämmar all återhämtning i ekonomin.

Precis som i Grekland så inträffar saker som inte underlättar i saneringen av ekonomin. Tillfälliga skattesänkningar för löntagare samt förlängningen av arbetslöshetsunderstöd löper ut vid årsskiftet i USA. Dessa måste förlängas och för att det ska kunna göras måste man hitta omedelbara besparingar på omkring 160 miljarder dollar inför nästa år. Sparbetingen är enorma - närmare 4 biljoner över en tioårsperiod. Det kommer ta lång tid för USA att repa sig!

Det kommer att krävas stora överskott under många år för att återställa ekonomin. Grekland, med en offentlig skuldkvot på 142 procent, skulle fram till 2020 behöva lyckas förbättra primärsaldot som andel av BNP med drygt 10 procentenheter och därefter upprätthålla en nivå på cirka 7,4 procent. Är detta realistiskt? Det enda som kan motverka är åtstramningarna i de offentliga ekonomierna. Drabbar de privata företag och skattebetalarna får hårt utvecklas ekonomin i landet enbart bakåt.
Tidigare har det hävdats att statsskuld under 90 procent av BNP inte påverkar inflationen påtagligt. Vid en skuld under 30 procent är inflationen 5 procent och skuld över 90 procent ger 4 procents inflation. Nya rön baserade på empiriska fakta varnar istället för att dra för höga växlar på vad som tidigare hänt i ekonomin i världen. Graden av globalisering påverkar ekonomierna på ett helt annat sätt i dag. Empiriskt är det tydligen inte så att stora budgetunderskott som ackumulerar en allt större statsskuld leder till ökad inflation i utvecklade länder. Den rädsla för stor upplåning som anses riskera att orsaka galopperande inflation är i stort sett obefogad sett i ett historiskt perspektiv. Det borde stämma till eftertanke i dagens debatt om behovet av drastiska nedskärningar i olika länders offentliga sektor.

Men det är olika med förtroendet mellan länders ekonomier. Irland, Grekland och Portugal beviljades ekonomiskt stöd från EU och IMF under 2010 och 2011, i ett försök att stabilisera utvecklingen. Resultatet vet alla idag. Svårigheterna att genomföra de åtstramningar som utgjort villkor för stödprogrammen har under våren blivit allt tydligare. I dagsläget speglar marknadsprissättningen på några av euroländernas statsobligationer relativt höga sannolikheter för att dessa länder kommer att behöva omförhandla sina skulder. Det som främst påverkar ett lands förmåga att fullgöra sina skuldåtaganden är möjligheten att betala räntorna på den offentliga skulden. I etablerade skuldkrisländer som Italien, Spanien och Irland stiger räntorna, bland annat efter att Spanien tvingats betala skyhöga räntor i en auktion av statsskuldväxlar. I länder som Belgien, Österrike och Frankrike har senaste veckan tio-års-räntorna stigit kraftigt.

Grundproblemet är att det finns för mycket skuld i förhållande till tillväxten. Om man sparar för hårt och skär ner skapas ingen tillväxt. Ingen vågar investera. Allt är osäkert vilket leder till handlingsförlamning. Även inom politiken. När EU nu tillsätter teknokrater istället för politiker i regeringarna för Grekland och Italien är risken stor att enbart ekonomiska modeller ligger till grund för fattade beslut. Många gånger fattas inte besluten på finans- och börsmarknaderna på logik - de baserar sig bland annat på vilket håll flocken går mot. När länderna med höga skulder är tvungna att betala höga räntor i åratal till banker och andra kreditinstitut kommer befolkningens tålamod att tryta. På sikt äter räntorna upp statens konsumtionsutrymme som istället för välfärd eller skattesänkningar kommer att gå till räntor. Det leder till antikapitalistiska stämningar och motstånd mot Euron (som egentligen inte har med debatten om skulder att göra).

I debatten hörs i dag relativt enkel medicin för att ta sig ur krisen. Spara. Men det är inte så enkelt. Före krisen och finanskollapsen var både Irland och Island ett statsfinansiellt föredöme. Islands och Irlands statsskuld låg på 29 respektive 25 procent av BNP innan krisen. Inom loppet av tre år brakade ekonomierna ihop på bara tre år. Statsskulden exploderade från 25 procent till 100 procent som andel av BNP. Tyskland, Österrike och Italien hörde till de länder som kritiserades mest för sina höga statsskulder. I dessa länder har dock statsskulden ökat marginellt jämfört med Island och Irland. Små länders ekonomier är mycket mer känsliga.

I goda tider prioriterar regeringar sällan att betala ner statsskulden utan investerar i stället i eftersatta områden i ekonomin. Egentligen borde man då spara en stor del av pengarna och investera pengarna när ekonomin är på väg ner. Om regeringen i Sverige vågar satsa mer pengar inom områden som energi och infrastruktur ger det arbetstillfällen och framtidstro. Det är också viktiga signaler till utländska marknader.

Att hålla de privata skulderna på en låg nivå är extremt viktigt för att ett lands ekonomi skall fungera bra. Låga privata skulder är utmärkande för Tyskland, Österrike, Kanada och Australien. Dessa länder har en privatskuldsättning som ligger runt 140 av BNP. Irlands företag och privatpersoner har en skuldsättning på 370 procent. Här har vi en av orsakerna till Irlands snabba förflyttning i ekonomin. Sverige har som ett högskatteland 266 procent i privata skulder av BNP. USA "endast"163 procent. Grekland 140 procent. Här kan vi återigen se komplexiteten i ekonomin - det går inte enbart att titta på ett lands skuldsättning. Allt tyder på att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas i huvudsak av höga privata skulder och inte av nivån på statsskulden.

Vad Grekland och USA behöver är satsningar från staten i bland annat infrastruktur. Sveriges investeringsnivåer ligger på samma nivå som krisländerna som Irland, Grekland och USA. Gemensamt för dessa länder är att man har en dålig utveckling på arbetsmarknaden - hög arbetslöshet. Den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden i Norge, Österrike och Australien kan hänga samman med den högre investeringsnivån i dessa länder i kombination med lägre skuldsättning hos privata företag och allmänheten.

Sverige behöver dels sänka sina skatter, stimulera företagandet och få igång det privata sparandet. Nyvalda Centerledaren Annie Lööf har tagit initiativ till att det borde bli mer lönsamt att spara, amortera och investera. Hon tycker att regeringen borde titta närmare på att införa ett grundavdrag för sparande och för kapitalinkomst samt hur konkurrensen mellan banker vad gäller räntor kan ökas. Det sistnämnda är mer ett utspel med inslag av populism än faktisk realism. Ett ökat privat sparande är nödvändigt för Sverige. Då måste staten sätta upp morötter i form av avdragsgillt sparande och investerande i onoterade bolag. Inget annat får effekt i ett högskatteland.

Annie Lööf vill främja sparandet främst bland låg- och medelinkomsttagare. Varför inte alla som har en inkomst? Detta ständiga flörtande med vissa grupper har inte med denna saken att göra. Alla behöver spara och minska skulderna. Grundavdrag på kapitalinkomster på runt 5 000 kronor som Centern föreslår gynnar knappast i första hand låginkomsttagare. Men det är en bra början.

Vi behöver ett nytt skattesystem och ett samhällssystem som inte baserar sig på alltmer dolda skatter som utvecklingen är i landet Sverige.

Jan Rejdnell

Ilmar Reepalus inkompetens som kommunalråd

2011-11-12T05:15:00.000-08:00

I dagens nummer av DN kan man läsa en artikel om att fler rasistiska brott nu anmäls i Malmö.

Tidigare har Ilmar Reepalu helt fräckt skuldbelagt judarna som grupp i Malmö och ansett att judarna får skylla sig själva eftersom Israel uppträder som de gör.

Ilmar Reepalu vill inte gärna diskutera judarnas situation i Malmö. Han vill helst glömma bort hur verkligheten ser ut trots att han är ansvarigt kommunalråd. Redan i januari förstod han att ungdomar från den skola som ligger mittemot Synagogan i Malmö dagligen uttalade rasistiska uttalanden till rabbinen som gick till sin arbetsplats. I Skånska Dagbladet sa han:

"- Om skolans ledning får reda på att någon förföljs eller blir illa hanterad på grund av sin etnicitet, så har de skyldighet att agera."

Ingenting hände. Efter landsomfattande kritik mot socialdemokratiska kommunalrådet Iilmar Reepalu så var han tvungen att göra någonting. Ett dialogforum tillsattes med judiska församlingen, psykologen Björn Lagerbäck och företrädare för muslimer i Malmö.

Psykologen fattade galoppen direkt. Jag citerar DN:
"– Mitt emot synagogan i Malmö ligger Pauligymnasiet, säger Björn Lagerbäck. När vi fick veta att det fanns elever som trakasserade besökarna till synagogan tog vi från Dialogforum omedelbart kontakt med kommunens gymnasiechef som i sin tur tog kontakt med rektorerna. Det är så man måste arbeta."

Det är vad Ilmar Reepalu borde förstått och agerat utifrån för länge sedan! Han är helt enkelt inte kompetent som kommunalråd när situationen urartar. För enskilda händelser rör det sig inte om.

På sex månader har det anmälts 21 antisemitiska brott och 105 främlingsfientliga brott. Den 13 januari brann det judiska kapellet ner i Malmö och Davis Cup-matchen skall vi bara inte tala om.
Ändå säger Ilmar Reepalu att judarna i Malmö inte skall ges någon särbehandling. Effekten blir att de flyttar från Malmö När kommuninnevånare i en etnisk grupp inte kan vara säkra att kunna utöva sin religion ( trakasserier till och från synagogan) och är rädda för sina hem och liv, då måste kommunalrådet agera.

Nu "skyller" man ökningen av anmälningarna av antisemtiska brott samt fler anmälda främlingsfientliga brott på ett tidigare mörkertal. Det gör inte verkligheten bättre i Malmö!

Judarna i Malmö representerar sig själva och inte staten Israel. Att kollektivt skuldbelägga stadens judar för vad en nation gör finns historiska paralleller till.

Senaste desperata utspelet som Iilmar Reepalu handlar om intrimistiska medborgskap. Har utnämnts till det mest korkade politiska förslaget i år av många. Återigen spelar Reepalu på utrikespolitiken och nya lagförslag istället för att ta hand de egna problemen i Malmö. Det vittnar om att han inte klarar jobbet som kommunalråd i Malmö.

Ilmar Reepalu vill inte. Förmår inte. Blandar in utrikespolitik i kommunpolitiken trots att det är förbjudet enligt lag. Han borde avgå! Allt fler anser så.

Nu går även SSU-are ut och tar avstånd från Ilmar Reepalu i Expressen.

Jan Rejdnell

1 700 kommunala bolag omsätter 180 miljarder

2011-11-08T12:37:00.000-08:00

Antalet kommunala bolag ökar och så gör också omsättningen för dessa bolag. 2009 omsatte 1 700 kommunala bolag 180 miljarder. Samtidigt är viktigaste kravet partibok istället för kompetens på de ledamöter som skall väljas in i styrelsen för dessa bolag. Antalet kvinnor är under 25 procent. Ändå höjer politikerna kraven på könskvotering i börsbolagens styrelser. Nu krävs självrannsakan och handling. Camilla Littorin, Gunilla Arhén och Jan Rejdnell gick ut med en Newsmill artikel 7 november. Nu kommer nya uppgifter om hur de kommunala bolagen expanderat sin verksamhet utan att rekrytera kompetenta styrelseledamöter från näringslivet.

År 2009 fanns det 1 700 kommunala bolag med sammanlagt 48 000 anställda och en årlig omsättning på 180 miljarder. Sedan sju år tillbaka (2002) har omsättningen ökat med hela 60 miljarder – från 120 till 180 miljarder (+44 %).

Samtidigt fanns 2009 hela 130 landstingsägda bolag med 23 000 anställda med en omsättning på 35 miljarder. Här har omsättningen ökat med blygsamma 3 miljarder på samma tid.

Det har aldrig varit så många kommunala bolag som nu. Under 2000-talet har allt fler underkoncerner bildats. Ett stort antal kommuner har upptäckt att man genom koncernbildningar kan ägna sig åt avancerad skatteplanering och kvitta vinster mot förluster mellan olika bolag i koncernen.

Allt större andel av verksamheterna som kommunerna lägger ut sker i aktiebolagsform.

Resultat från de kommunala bolagen var 9 miljarder kronor. Då avses endast majoritetsägda bolag.

Av 3 kap. 16 § kommunallagen framgår att kommunfullmäktige, om inte annat särskilt föreskrivits, får besluta att lämna över vården av en kommunal angelägenhet till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller en enskild individ.

De kommunala bolagen har en mycket omfattande och expanderande verksamhet.

Som alltid är det vilken partitillhörighet som avgör för att bli vald till en kommunal bolagsstyrelse. Därefter kommer lojalitet samt väl uträttat arbete i politiska församlingar. Kravet på kompetens vid val av ledamöter till en kommunal bolagsstyrelse måste ställa sig ännu tydligare med bakgrund till den omfattning som de kommunala bolagsstyrelserna driver sin verksamhet.

Varje person som väljs till en bolagsstyrelse måste bli vald på sig egen kompetens och kvalifikation. I ett kommunalt bolag är det bolagsordningen och affärsidén som skall styra och inte de politiska grundvärderingarna och partipolitiken. Ändå väljer partierna ledamöter utifrån partibok. Det är dags för politikerna att städa framför egen dörr.

För att kraven på näringslivet skall bli trovärdiga måste politikerna i kommunerna prioritera kompetens framför de gamla strukturerna med partitillhörighet. Det är faktisk en helt annan sak att sitta med i en politisk nämnd än i en bolagsstyrelse.

Varför inte bjuda in kompetenta styrelseledamöter från näringslivet som också kan bli en garant för att inte otillbörlig konkurrens sker med de privata bolagen på marknaden?

Tips till de samhällsägda bolagen är de krav på kompetens som kompetenslistan.se ställt på de kvinnor som skall få ingå på listan. Tre minimikrav som vi anser man måste ha uppnått för att sitta i en bolagsstyrelse; erfarenhet av styrelsearbete i ett bolag, ekonomiskt kunnande och styrelseutbildning.

Minst två av tre kriterier måste uppfyllas för att komma ifråga på kompetenslistan.se.

Kriterierna är:

1) ha suttit eller sitter i en bolagsstyrelse i dag (privat bolag eller kommunalt/statligt bolag)

2) har en ekonomisk utbildning alternativt erfarenhet så man kan läsa och tolka ekonomiska rapporter (som Balans- och Resultaträkning)

3) har en utbildning i styrelsearbete

Tyvärr finns det många styrelseledamöter som inte uppfyller dessa minimikrav men ändå sitter i en bolagsstyrelse. Förstår man inte det mest grundläggande som ekonomi och vad aktiebolagslagen stipulerar så riskerar man att inte kunna försvara ägarnas intressen. I de kommunala bolagen handlar det om skattebetalarnas intressen.

Svenska aktiebolagsstyrelser utgörs i dag av 16,7 procent kvinnor. Det är fler kvinnor än vad som finns representerade bland samtliga börsbolags styrelser. I de kommunala bolagsstyrelserna är det något fler kvinnor valda med knappa 25 procent av styrelseledamöterna. Än sämre vad avser styrelseordföranden – 12 procent.

De börsnoterade bolagens styrelser andel kvinnor har nu kommit upp till 22 procent men bland samtliga börsbolag är andelen kvinnor endast 11 procent. Detta framgår av Kollegiet för Bolagsstyrnings Årsrapport 2010.

De politiska partierna måste börja städandet framför egen dörr genom att erbjuda styrelseutbildning till alla politiker som skall sitta i en kommunal bolagsstyrelse. De politiska partierna måste erbjuda styrelseplatser till dem som har kompetens till att kunna delta i styrelsearbetet i ett kommunalt bolag. Sök gärna efter kompetenta kvinnor, för en styrelse skall vara bra sammansatt för att göra ett bra jobb. Erbjud kvinnorna först att gå styrelseutbildningarna.

Efterlyses: Ett helt valsystem som redovisar olika bidrag

2011-11-06T02:36:00.000-08:00

Valsystemet i Sverige har sina uppenbara brister. Kritik riktas från Europarådet om hemliga partibidrag. Val får göras om på grund av uppenbara brister i röstsammanräkningen. Personalsystemet som skulle bli en succé är en halvmesyr som vanligt folk inte fattar hur det fungerar. Den som står på andra eller tredje plats på listan har större chans att kryssa sig in än den som står etta. Folk tror att förstanamnet är självklar. Likaså kan utmanare längre ner på listan ta ut svängarna lite mera än den som står som valbar och skall representera partiet i vått och torrt. Pengarna går till partierna och de som är för oppositionella inom partiet får inte partiets stöd utan överlever på sin höjd en valperiod.

Allt mer blir också partierna beroende av det statliga stödet. Medlemsavgifterna står bara för en liten del av budgeten i partiet. Så är det med alla partier utom kanske Moderaterna och Centern och till viss del Socialdemokraterna.
Centern sålde sina tidningar för ett antal år sedan och är ett av Europas rikaste partier.
Socialdemokraterna tar fortfarande emot stora summor från facken samt frivilliga valarbetare. Moderaterna tar emot stora pengar från näringslivet och privatpersoner.

Staten ger stöd till partiernas allmänna verksamhet.

Riksdagen ger stöd till partigruppernas och riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Dessutom har kommuner och landsting rätt, men inte skyldighet, att lämna stöd till politiska partier.

Moderaterna har sedan år 2000 fått mer än 80 miljoner kronor i privata bidrag från sympatisörer, enligt en granskning som TV4 Nyheterna låtit göra.

Kritiken har stundtals varit kraftig. Socialdemokraterna tar också emot stora pengar från fackföreningsrörelsen. Såväl pengar som "frivilliga" valarbetare. Hitintills är det bara frivilliga överenskommelser som funnits mellan partierna om hur man skall redovisa bidragen.
I Europa är det bara Sverige, Schweiz och San Marino som saknar lagstiftning om insyn i de politiska partiernas finansiering.

Maria Abrahamsson - nybliven riksdagsledamot för Moderaterna motionerade till den Moderata partistämman i Örebro för några veckor sedan. Om att inför en lag om bidrag till politiska partier.

Maria förlorade för andra gången. I stället för att bejaka kravet på lagstiftning hänvisar partistyrelsen till att redovisningsfrågan ska lösas genom en ny frivillig överenskommelse mellan partierna.

Europarådets organ för korruptionsbekämpning (GRECO) uppmanat Sverige både en och två gånger att fastställa regler om öppen redovisning av partibidrag och att besluta om effektiva och avskräckande sanktioner om dessa regler inte följs. Maria Abrahamsson smulade ner försvaret från partiledningen i tre punkter:

För det första är en öppen redovisning inget övergrepp på valhemligheten.
För det andra finns otillåten inskränkning i föreningsfriheten om partierna görs redovisningsskyldiga.
För det tredje står ingen öppen redovisning av partibidragen i strid med grundläggande fri- och rättigheter. Så är det ej heller i övriga Europa.

Frågan om öppen redovisning av partibidrag blir för Moderaterna likt "en kvarnsten runt halsen" som f d LO-basen Stig Malm uttryckte det om kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet av LO-medlemmar, som det blev för socialdemokratin.

Det märkliga är att reglerna är mycket hårda vad gäller redovisning av personvalspengar till olika kandidater i partierna. Så hårda så Moderaterna på många orter valt att som parti bekosta kandidaternas personvalskampanjer. På så sätt får topp kandidaterna en extra hjälp att bli valda så listordningen behålls.

Knappast syftet med personvalet.

Nu till andra delar av valsystemet. En utredning skall genomföras om möjligheterna att rösta över Internet. Locket är pålagt från senaste grundlagsutredningen att göra om vårt valsystem på ett mer omvälvande sätt varför kosmetika återstår.

Inför de tre senaste valen (ej senaste valet - finns ej utvärderat) till riksdag och kommun har man pratat mycket om genombrottet som skulle kunna komma för Internet som informationskanal, inte minst i relation till personvalen. i samband med 1998 och 2002 års val kunde vi inte se några sådana tendenser. En liten del av befolkningen besökte exempelvis
politiska partiers hemsidor. I 2006 års undersökning utökades frågorna till att även
omfatta besök på riksdagsmäns och lokalpolitikers hemsidor.

Det har visat sig att de politiker som sticker ut och ändå finns med i media och debatten får ett större genomslag med egna sidor på nätet. Det finns riksdagsledamöter som senaste valperioden haft mer träffar på sina sidor på Internet än vissa statsråd i det egna partiet. Dessa sidor fungerar således som en förstärkare till redan uppmärksammade politiker.

I en närmare analys av vilka som varit på de här politiska sidorna visar att besökarna i hög
grad sammanfaller med frekventa Internetanvändare. Det är unga och högutbildade
som i störst utsträckning vänder sig till dessa sajter, medan besöksandelarna är lägre för pensionärer och lågutbildade. Att man därför skulle kunna tro att det blir ett ökat valdeltagande är därför inte troligt. Det blir istället en bekvämlighetsfråga - precis som det blev med skattedeklarationen.

Personkryssandet har dessutom sjunkit i senaste valen och det finns ingenting som pekar på att antalet kryss skulle öka bara för att man inför röstning över Internet.

En anekdot.Vid kårvalet i Umeå 2001 kunde studenterna rösta med brev, i vallokal eller över Internet. Trots möjligheterna att använda Internet sjönk valdeltagande, men av dem som röstade använde en stor majoritet nätet för att avlägga sin röst.

Det kan tvärtom bli så att valdeltagandet sjunker istället för ökar. Man har redan i dag poströstning som ökat markant senaste valen utan att för den skull valdeltagandet ökat nämnvärt för det.

Det som mer skall utredas är erfarenheterna från riksdagsvalet 2010 som pekar på att ju fler partier som kommer in i riksdagen, desto svårare blir fördelningen av mandat. Det gynnar de stora partierna och missgynnar de små. Propotionaliteten fungerar inte i dagens system.

Allting talar egentligen för ett helt nytt valsystem!

Partier som trilskas med att öppet redovisa var frivilliga pengar kommer från genom lag utan bara om andan faller på och de vill.
Mandatfördelningar som slår snett.
Ett valsystem med så uppenbara brister så att omval får göras i större valkretsar.
Ett personalsystem som inte i praktiken fungerar och där all makt koncentreras till partiledningarna.
Detta gör sammantaget Sveriges politiska system till en av det mest toppstyrda i hela västeuropa.

Det är dags att vända upp och ner på allt och införa ett renodlat personvalssystem där pengarna som följer mandatet följer den som blir vald istället för partiet. Där en lag införs hur kandidater får ta emot frivilliga bidrag istället för att partierna sätter upp frivilliga överenskommelser. Det finns en vana från svensk media att nagelfara enskilda riksdagsledamöters handel och vandel. Jag känner mig därför tryggare med ett system där pengarna följer de folkvalda istället för anonyma partiers ledningar.

Hur mycket pengar går till partierna?

Allt enligt Nationalencyklopedin:
"Statens bidrag till de partier som kommit in i riksdagen går till partiernas riksorganisationer och består dels av ett partistöd, dels av ett kanslistöd. Partistödet delas ut som ett bidrag per riksdagsplats. Det är resultatet i de senaste två valen som räknas. Bidraget är för närvarande 333 300 kronor per plats och år. Kanslistödet delas ut till riksdagspartierna i form av grundstöd och tilläggsstöd. Alla riksdagspartier får grundstödet på ungefär 5,8 miljoner kronor. Tilläggsstödet är 16 350 kronor per riksdagsplats för regeringspartier och 24 300 kronor per riksdagsplats för övriga partier.

Utöver statens pengar till partiernas riksorganisationer får riksdagspartierna bidrag till partigruppernas och ledamöternas arbete i riksdagen. Det består dels av ett grundbelopp, dels av ett tilläggsbelopp som är beroende av antalet riksdagsledamöter. Grundbeloppet är 1,7 miljoner kronor per år. En partigrupp som företräder regeringen har rätt till ett grundbelopp. Övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp. Tilläggsbeloppet är 57 000 kronor per år och ledamot.

Ett särskilt stöd till politiska sekreterare ska bekosta handläggarhjälp åt ledamöterna. De politiska sekreterarna samlar in information, utformar förslag till politiska texter, sköter kontakter med medierna, svarar på mejl och fungerar som bollplank åt ledamöterna. Varje parti beslutar själva hur det stödet ska användas. Stödet ska motsvara kostnaderna för en politisk sekreterare per ledamot. Beloppet 50 300 kronor per politisk sekreterare och månad ligger till grund för beräkningen.

Ett stöd till resor utomlands ges till riksdagsledamöter för att till exempel delta i internationella konferenser. Bidraget är 5 000 kronor per ledamot för de första tjugo riksdagsplatserna och 2 500 kronor för riksdagsplatser utöver dessa. En ledamot kan dessutom få 2 500 kronor per år för resor som har koppling till samarbetet inom EU.

För de tre första kvartalen 2010 uppgår stödet till partigrupperna till ungefär 190 miljoner kronor (för hela 2009 uppgick det till 250 miljoner kronor). Dessutom har ledamöterna och partikanslierna i riksdagen tillgång till fria lokaler och teknisk utrustning i Riksdagshuset. Partistödet behöver alltså inte användas till dessa kostnader.

När det gäller partistödet i landsting och kommuner handlar det totalt om 378 miljoner som betalas ut i partistöd i kommunerna och 251 miljoner i landstingen under 2010. I genomsnitt har partistödet ökat nästan dubbelt så mycket som inflationen. I landstingen handlar det om en höjning på i snitt runt 20 procent valåret 2010 jämfört med valåret 2006 och i kommunerna 15 procent. Under samma tid har inflationen i Sverige uppgått till ungefär 8 procent."

Beträffande de politiska sekreterarna används de i stor utsträckning till partiarbetet, valrörelser och folkomröstningar etc. Det är inte ovanligt att en ledamot avverkar en 3-4-5 politiska sekreterare under en mandatperiod. Det är inte ledamoten som bestämmer vilken sekreterare han/hon får, utan partiet som bestämmer. Alla pengar och resurser bestäms från partiet! Partiorganisationen blir liksom inlagd i riksdagen för att spara pengar i partiet till att driva mer kampanj under valen. Effekten blir toppstyrning och allt fler ja-sägare. Är man oppositionell inom partiet får man inga resurser att kampanja till nästa val från partiet - man får klara sig själv.

Jan Rejdnell

Räntan borde ha sänkts!

2011-10-27T00:17:00.000-07:00

Reporäntan ligger just nu på 2,0 procent. Riksbanken har sedan tidigare utlovat en gradvis höjning av räntan. Ett löfte allt fler inte hoppas bli infriat. Senaste beslutet om räntan togs den 7 september. Då lär man man den ligga kvar på samma nivå som tidigare.
Anledningen var oron på finansmarknaderna, och att ledamöterna förutspådde en större inbromsning av den svenska ekonomin än man tidigare trott.
Nu nästan två månader senare är läget för den svenska ekonomin faktiskt sämre. Inbromsningen är tydligare och mer markant för framförallt exportföretagen. Avsättningen för deras produkter sker i länder där inbromsningen är än tuffare i Sverige. Orsak och verkan - Sverige blir snabbare drabbat eftersom vi exporterar mycket.

Målet för penningpolitiken är enligt riksbankslagen att "upprätthålla ett fast penningvärde". Riksbankens tolkning av målet är, enligt bankens hemsida, att inflationen ska vara låg och stabil.

Det är solklart att Sverige påverkas av den finansiella oron i omvärlden, och att därmed det sker en lägre tillväxt i USA och Europa vilket i sin tur medför dämpad tillväxt och inflation även i Sverige. Därför borde Riksbanken hålla nere räntan så inflationen blir låg och inte kronan sticker i väg i värde i förhållande till andra valutor.

Med tanke på att bankerna kommer att försöka skydda sig i ett oroligt läge som världen befinner sig i innebär att att det blir större skillnad mellan reporäntan och bostadsräntan. Bankerna tror att riskerna är större att kunderna ska gå i konkurs och inte kunna betala tillbaka sina lån. Det talar också för en bibehållen eller rentav lägre ränta.

Riksbanken behåller räntan oförändrad fram till i början av nästa år . De skriver:

"Svårigheterna med att lösa den statsfinansiella krisen i Europa har lett till ökad osäkerhet om framtiden. I Sverige väntas den ekonomiska utvecklingen bli något svagare framöver. Samtidigt är inflationstrycket lågt. Därför har Riksbankens direktion beslutat att lämna reporäntan oförändrad på 2 procent och avvakta med ytterligare höjningar till en bit in på nästa år."

Direktionen säger vidare att : "Inflationen mätt med KPI är hög. Det beror främst på att räntorna för bolån stigit. Det underliggande inflationstrycket är däremot lågt i dagsläget." Men samtidigt finns här en farhåga att inflationstrycket skall stiga. Vad man grundar detta på finns inte uttryckt.

Frågan är vad beslutet egentligen blivit om man vetat om vad som hände i natt med uppgörelsen kring Greklands statsfinanser. Troligtvis hade fler gått på reservanternas linje i direktionen:
Vice riksbankscheferna Karolina Ekholm och Lars E.O. Svensson reserverade sig nämligen mot beslutet att lämna reporäntan oförändrad och mot reporäntebanan i den penningpolitiska rapporten.

Det känns snudd på larvigt att utfärda prognoser flera år framåt när situationen ändrar sig vecka för vecka - ja dag för dag i världen.

De förordade att räntan sänks till 1,75 procent. De förordade också en lägre räntebana som ligger på 1,5 procent från och med första kvartalet 2012 till och med första kvartalet 2013 och sedan stiger till strax över 3 procent vid slutet av prognosperioden. Detta motiveras av deras bedömning att rapportens prognoser för utländska styrräntor och svenskt resursutnyttjande båda är för höga. Denna räntebana leder då till en KPIF-inflation närmare 2 procent och en snabbare minskning av arbetslösheten mot en långsiktigt hållbar nivå.
Med dagens oförändrade får vi troligtvis fler varsel och mer oro hos konsumenterna. De kommer hålla hårdare i plånboken. Om man sänkt räntan till 1,75 procent som två ledamöter reserverade sig för hade inte bostadspriserna fortsatt falla.
Bankerna garderar nu upp sig med ökad bostadsränta. Likaså kravet att man måste sälja sin bostad för att garanteras lån på den nya bostaden. Här skjuter bankerna sig själva i foten. Det kommer tvärbromsa bostadsförsäljningarna. Vansinnig regel som bankerna själv hittat på för att skydda sig själva. Noll risk.

Mer om reporäntan: SvD , DI , Aftonbladet , Sveriges Radio , Affärsvärlden ,

Kvinnor i bolagsstyrelserna handlar om kompetens

2011-10-14T09:41:00.000-07:00

En sak gäller - med två sidor - när det rör fler kvinnor i bolagsstyrelserna:

KOMPETENS

- det påstås att det inte skall finnas tillräckligt antal kompetenta kvinnor som kan ingå i bolagsstyrelserna.
- man kan inte definiera vad som menas med kompetens för att kunna ingå i en bolagsstyrelse.

Utan svar på dessa påståenden eller definitioner havererar debatten. Kvotering mäter aldrig kompetens och därför fungerar aldrig kvotering. Men ännu mer tydligt är att få kan definiera vilken kompetens som behövs. Man nämner kompetens för att slippa definiera hur urvalet skett.

Eftersom de flesta valberedningar påstår att det finns för få kompetenta kvinnor finns bara en sak att göra:
Lista upp de kvinnor som kan tänkas sig bli nominerad till en bolagsstyrelse vare sig det är statlig, kommunal eller privat.

Den nya tankesmedjan Liberalerna startar därför en sajt tillsammans med Företagarförbundet och Ruter Dam, där kvinnor kan anmäla sitt intresse till att bli nominerad till en bolagsstyrelse. Vare sig den är statlig, kommunal eller en privat bolagsstyrelse. När det finns en lista över kompetenta kvinnor finns inga ursäkter kvar.

Krav finns vad avser kompetens på de kvinnor som anmäler sig till listan.
För att anmäla dig till kompetenslistan måste man uppfylla minst två av tre krav.

Kriterierna är: 1) ha suttit eller sitter i en bolagsstyrelse i dag (privat bolag eller kommunalt/statligt bolag) 2) har en ekonomisk utbildning alternativt erfarenhet så man kan läsa och tolka ekonomiska rapporter (som Balans- och Resultaträkning) 3) har en utbildning i styrelsearbete

Och dessutom behövs det styrelseutbildningar för politiker. För när ledamöter till kommunala bolag väljs räknas bara partibok, lång och trogen tjänst samt lojalitet. Utbilda politiker - gärna kvinnor - och rekrytera ledamöter från näringslivet!

Till de samhällsägda bolagsstyrelserna finns många kvinnor i framträdande positioner inom politiken. I partiledningarna och på valbara listor. Därtill finns massor med kompetenta kvinnor, inte minst i näringslivet, som kan komma i fråga att blir valda till en styrelsepost i en kommunal bolagsstyrelse. Om politikerna skäller på näringslivet måste faktiskt politikerna sopa framför egen dörr först.

Om man anser att vi har för få kvinnor som är kompetenta i Sverige för att kunna ingå i en bolagsstyrelse - måste vi ta ett resonemang kring vad som definieras som kompetens. Här är det nästan alltid frågan om ett tyckande. Vi hart ställt tre minimikrav för att ingå i en bolagsstyrelse; erfarenhet av styrelsearbete i ett bolag, ekonomiskt kunnande och styrelseutbildning.

Medan man i de börsnoterade bolagens styrelser nu har kommit upp i andelen kvinnor om 22 procent så var motsvarande siffra i valberedningarna 16 procent. Bland samtliga bolag är andelen kvinnor i styrelserna bara 11 procent. Det är inte mycket bättre i kommunala bolag. Knappa 25 procent av styrelseledamöterna är kvinnor i de kommunalt ägda bolagen. Än sämre vad avser styrelseordföranden – 12 procent. Så ser Sverige ut 2011. Det är mot denna bakgrund som nu politiska partier förnyar kravet om könskvotering i bolagsstyrelser. Men det är fel väg att gå. Varje person som tillsätts i en bolagsstyrelse måste bli vald på sig egen kompetens och kvalifikation.

Moderaterna talar om lagstiftning med kvotering för andra gången. Samtidigt har jämställdhetsminister Nyamko Sabuni lagt ett förslag med folkpartiets jämställdhetsgrupp om att införa könskvotering i offentliga bolagsstyrelser.

Visst kan samhället utgå från sitt ägaransvar när man kräver könskvotering i de egna bolagsstyrelserna. Staten har dessutom bedrivit ett systematiskt arbete som resulterat i att det i dag finns 49 procent kvinnor i styrelserna i de statliga bolagen och 34 procent kvinnor på ordförandeposterna. Statsrådet Nyamko Sabuni resonerar att det borde gå att nå samma resultat i politiska tillsatta bolagsstyrelserna inom kommunerna.

Men frågan om kompetens kommer ständigt tillbaka. Jag upprepar - Kvotering mäter inte kompetens.

Hur mäter man kompetens?

Hur sköter man ”god bolagsstyrning” för att säkerställa att ett bolag sköts på ett för aktieägarna så effektivt sätt som möjligt?

”Svensk kod för bolagsstyrning” är en samling riktlinjer för god bolagsstyrning som alla börsnoterade bolag är förpliktade att tillämpa och många av de regler som där ställs är frivilliga att följa en tid, annars kommer direktiv från EU. EU har genom ett flertal direktiv, vilka upphöjts till lag, varit mycket noggrann kring hur bolagsstyrning skall ske. Detta för att säkerställa och förbättra förtroendet för bolagen på kapitalmarknaden och hos den svenska allmänheten och därigenom skapa goda betingelser för bolagens försörjning av riskvilligt kapital. Det är det offentligas uppgift att skapa ett regelsystem för insyn och kontroll men också till sist för att etik och moral med tydliga spelregler skall gälla i näringslivet. Som liberaler vill vi att det offentliga inte skall lägga sig i ägarnas ansvar och uppgift i näringslivet – detta är en av konsekvenserna av den viktiga principen om äganderätten.

Kritiken från politikerna om bättre representation från bägge könen i de svenska bolagsstyrelserna hos börsbolagen får dock en bumerangeffekt. I dag väljs ledamöter till samhällets bolagsstyrelser många gånger från andra kriterier, som partitillhörighet och belöning för lojalitet samt väl uträttat arbete i politiska församlingar. Så länge man i första hand utgår från partibok istället för kompetens, går det varken säkerställa att det finns kompetenta kvinnor eller för den delen vilken kompetens vilken styrelseledamot som helst har vilken är vald till en kommunal bolagsstyrelse.

Istället för att införa en lagstiftning om könskvotering i bolagsstyrelserna så behöver en kraftsamling göras för att få fram kompetenta kvinnor inte bara till bolagsstyrelserna i privata bolag utan även till samhällsägda bolagsstyrelserna.

Ur ett liberalt perspektiv är vårt förslag (www.bolagslyftet.se) oantastbart. Vi lyfter fram kompetenta kvinnor som utan partibok kan besätta styrelseposter i kommunala bolag istället för att främsta meriten är rätt partibok och lång och trogen tjänst. Självklart lyfter vi även fram kompetenta kvinnor med partibok.

Kolla in:
http://www.bolagslyftet.se
http://www.kompetenslistan.se

Den representativa demokratin är skev

2011-10-05T03:04:00.000-07:00

62 procent av Folkpartiets medlemmar över över 50 år. Så här ser det ut i de flesta av de politiska partierna. Om man tittar på antalet medlemmar så ligger det på ungefär samma nivåer under de senaste tio åren. Folkpartiet har 20.100 medlemmar enligt senaste rapporten inför dess landsmöte (kongress). Inbördes ordningen mellan partierna följer inte antal mandat i Riksdagen - siffror redovisade 2009/2010 (från olika källor):

Socialdemokraterna 103 027
Moderaterna 55 612
Centerpartiet 37 340
KD 22 320
Folkpartiet 17 875
Mp 10 635
V 8 700
SD 4 571
Totalt 260 080

Av denna kvarts miljon människor som är anslutna till ett politiskt parti är lite drygt en tiondel som har ett politiskt uppdrag.

Sverige har 9, 4 miljoner invånare. Det betyder att 2, 7 procent av befolkningen är medlem i ett politiskt parti. Antalet politiskt förtroendevalda har dessutom sjunkit kraftigt. I dag är cirka 35.000 personer förtroendevalda inkluderande valda nämndemän till landets domstolar. För 15-20 år sedan var det 150.000 förtroendevalda.

Det betyder att kontaktytan till en politiker är extremt begränsad. Av Sveriges befolkning är det 0, 3 procent av befolkningen som är politiskt vald till ett förtroendeuppdrag. Och det kommer bli färre...

Många kommuner är för små och kommer slås samman inom några få år. Vi har dessutom nya regionindelningar som säkert kommer medföra att landstingen går upp i gemensamma regioner med färre antal förtroendevalda till följd.

Vi har fått större antal proffspolitiker under senaste 10-15 åren. Personer som väljer att i tidiga år välja en bana som politiker och där uppdragen varar livet ut. Beslutsprocesserna är i dag betydligt svårare att sätta sig in i bland annat på grund av en ökad globalisering. En enskild kommun påverkas i större utsträckning av världshandel och ekonomin utanför kommungränserna. Vi har dessutom beslut i EU som direkt påverkar det vardagliga livet i alla politiska församlingar i Sverige. Detta motiverar politiker som inte har någon annan erfarenhet av annat yrkesliv?

Om man fortsätter med det parlamentariska system som Sverige i dag har utan nämnvärda förändringar kommer avståndet mellan politiker och samhällsmedborgare öka dramatiskt. Detta med hänvisning till att regionindelningarna skapar färre antal poster att besätta och därmed öppnar för ytterligare antal med proffspolitiker och därmed färre antal med fritidspolitiker.

Det är svårt att få fram vilken erfarenhet och bakgrund alla politiker har som är förtroendevalda. Genom en söktjänst som 121.nu har kan man utläsa att knappa 5.000 personer har en bolagsengagemang - men det inbegriper givetvis alla kommunala bolagsstyrelser. Det innebär inte en verklig bakgrund i näringslivet.

Om man bara sneglar på representationen i Riksdagen sett till anställd från privat sektor, egen företagare, offentlig sektor samt den allt mer växande kategorin av politiska proffs och ombudsmän så finns det en stor skillnad mellan de politiska blocken. Det rödgröna blocket har cirka 5 procent egna företagare och över 75 % från offentlig sektor, politikerproffs samt ombudsmän. Drygt 40 procent har tidigare varit privatanställda och egna företagare inom Alliansen. Inför valet 2006 var 19 % egen företagare inom Alliansens kandidater till Riksdagen.

Slutsatserna är således att medlemmarna i de politiska partierna blir allt äldre. Antalet politiskt förtroendevalda sjunker samtidigt som deras bakgrund är från offentlig sektor. Antalet politiska broilers ökar i alla församlingar - inte enbart i Riksdagen.

Antalet politiskt tillsatta tjänstemän ökar. Såväl i regeringskansli som ute i kommuner och landsting. "Politiskt tillsatt" är kanske ett något luddigt begrepp för tjänstemän tillsätts utan att partistämpeln officiellt är påklistrad men den finns där i verkligheten. Det fick de första borgliga regeringarna erfara med en tjänstemannastab som nästan enbart var socialdemokrater.

Tidningarnas ledarsidor och många debattartiklar kräver dessutom färre antalet politiker. I Riksdag, landsting som kommuner. De har för höga löner - skär bort. Utan analys förfäktas dessa idéer att "lösa problemet" utan att berätta vad det skall ersättas med.

Tar man bort fler politiskt tillsatta poster så blir det inte färre proffspolitiker utan snarare fler. Färre antalet politiker måste fatta fler detaljbeslut, vilket kräver mer tid för de som är kvar. Det resulterar i fler tjänstemän och administration. Vi ser redan i dag inom EU vad en sådan ordning medför. Otydligt vem som är ansvarig och vem som fattat de egentliga besluten. I Sverige är det inte bättre.

I Sverige har vi en normgivningsdelegation, som är en unik företeelse, där myndigheter får fylla ut lagar och förordningar med materiella bestämmelser som i praktiken får ställning som lag. Det finns många problem med normgivningsdelegation, men ett av de största är omöjligheten att utkräva ansvar av någon. Riksdagen har ju bara stiftat en ramlag, regeringen har gjort en ramförordning och överlåtit "detaljerna" till myndigheten, som i sin tur bara har "tolkat" lagstiftningen. Helt plötsligt kan dessutom myndigheten "tolka om" bestämmelserna och ramlagen vilket innebär ökade otydligheter om vilka spelregler som egentligen gäller och en rättsosäkerhet som är enorm.

Med fog kan man säga att den representativa demokratin är skev i dagens Sverige. Att utvecklingen går mot allt mindre med demokrati och mer diffusare maktutövande. Med det valssystem som Sverige håller fast vid som innebär enbart ett litet inslag av personval som koncentreras allt mer av maktutövandet till partiledningarna och partiapparaterna istället för de politiska församlingarna.

Det skulle vara uppfriskande med en mer förutsättningslös debatt om vårt parlamentariska system i Sverige istället för att genomföra små förändringar inom ramen för nuvarande system.
Ett renodlat personvalssystem skulle vända upp och ner på partiapparater och därmed blockpolitiken i Sverige.

Hamilton borde läsa Keynes

2011-10-04T11:05:00.000-07:00

Carl B Hamilton ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet har i sitt senaste Nyhetsbrev dissikerat Miljöpartiets budget. Han pekar på olika budgetinsatser som tillsammans ökar företagens sammantagna skattebelastning.

Det är en blandad kompott där ena förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter trollas mot höjda för ungdomar under 25 år etc. Det går egentligen bevisa det mesta om man ställer budgetrammar mot varandra. Det mesta blir intressant när man tittar på det enskilda fallet vad de olika budgetalternativen innebär. För McDonalds innebär en höjning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar en betydande utgiftsökning.

Men sedan talar Carl B Hamilton mot sig själv. För vad som är bra för ungdomar och äldre är inte bra för övriga i åldern däremellan. Han skriver:

"Sänkt arbetsgivaravgift ger inte långsiktigt fler jobb. Som bl a Finanspolitiska rådet skrivit om i sin rapport 2009 (avsnitt 7.1, sid. 240 ff) medför inte sänkta arbetsgivaravgifter någon permanent sysselsättningsökning. Den högre lönsamheten äts upp av löneökningar genom löneglidning eller avtalsrörelser. Resultatet är väl belagt i empiriska studier, som sägs i rapporten."

Så helt plötsligt ger en sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar och äldre inga långsiktiga jobb? När skall man då avskaffa dessa sänkningar av arbetsgivaravgifterna för dessa grupper? Självklart är detta partipolitiskt nys. Vad som i ena stunden är bra är i andra stunden inte bra för en annan åldersgrupp - den som är mellan ungdom och äldre.

Carl B Hamilton skall läsa sju argument som Företagarna formulerat som istället pekar på att sänkta arbetsgivaravgifter ger mer varakatiga jobb:

Sju viktiga argument för lägre arbetsgivaravgifter

Det första argumentet är att de jobb som skapas genom lägre arbetsgivaravgifter inte försvinner på grund av höjda löner. Forskningen är inte enig men det finns många studier som visar att det finns en positiv effekt på sysselsättningen. Det är också viktigt att komma ihåg att höjda löner i sig stimulerar fler till att arbeta. I stor utsträckning får sänkt arbetsgivaravgift således samma effekt som sänkt inkomstskatt.
Det andra argumentet är att lägre arbetsgivaravgifter har många andra positiva övergripande effekter på samhällsekonomin. En minskad sysselsättning i termer av arbetade timmar utgör således endast en del av löneskatternas skadliga effekt på samhällsekonomin. Sänkta skatter, naturligtvis inklusive sänkt arbetsgivaravgift, leder till större skattebaser på många andra sätt. Exempelvis genom att incitamenten till karriärutveckling och utbildning ökar, eller att högre löner premieras i löneavtal före sänkt arbetstid. Att istället försöka stimulera sysselsättningen genom att öka offentliga utgifter kan visa sig kontraproduktivt. För varje extra krona som tas ut i skatt i Sverige för att fördelas eller spenderas till kollektiva nyttigheter, visar flera studier att en till tre kronor förloras i effektivitetsförluster.
Det tredje argumentet är att den svenska arbetsmarknaden delvis inte är en fri marknad, utan kännetecknas av olika typer av institutionella hinder som medför att sänkta arbetsgivaravgifter inte ger en motsvarande ökning av lönerna. Påståendet om att sänkt arbetsgivaravgift översätts i lönehöjningar bygger på antagandet om fria arbetsmarknader. Detta stämmer i stort, men delar av arbetsmarknaden präglas av institutionella hinder. I de fall där det finns sådana hinder, exempelvis i form av fackligt bestämda minimilöner eller bidrag som fungerar som golv för lönen, kan sänkt arbetsgivaravgift vara ett kraftfullt verktyg för att skapa nya jobb. En arbetslös person kan exempelvis vara villig att ta anställning enbart ifall det ger lika hög eller högre disponibel inkomst än det bidrag som personen försörjs genom. En arbetsgivare kan med sänkt arbetsgivaravgift få möjligheten att erbjuda en så hög lön. I detta fall skapas ett nytt jobb. Löntagaren har i detta fall inte incitament att försöka höja lönekostnaden, eftersom arbetstillfället i så fall kommer att försvinna.
Det fjärde argumentet är att en sänkning av egenavgiften, det vill säga den avgift som företagarna betalar för sig själva, stimulerar sysselsättningen genom ökat egenföretagande. Detta visar att det finns starka skäl att sänka egenavgiften även för att få fart på företagandet. Lägre skatter på företagande stimulerar dessutom företagare att anställa.
Det femte argumentet, som övertygade den kända ekonomen John Maynard Keynes för sju årtionden sedan, är att sänkt arbetsgivaravgift kan vara ett bra instrument för att få fart på sysselsättningen och stimulera ekonomin under en lågkonjunktur. En sådan sänkning kommer nämligen öka efterfrågan på arbete då den behövs som mest. Den möjliga negativa effekten i form av höjda löner kommer sannolikt först när konjunkturen har vänt.
Det sjätte argumentet är att sänkning av arbetsgivaravgiften kan riktas till specifika grupper. Den kan utformas så att den får liknande effekt på sysselsättningen som jobbskatteavdraget. Samtidigt finns givetvis risken att riktade sänkningar snedvrider konkurrensen och resursfördelningen i ekonomin. Därför kan riktade sänkningar, som exempelvis gynnar ungdomars inträde i arbetsmarknaden, med fördel följas upp av framtida reformer som innebär sänkningar också för andra grupper.
Det sjunde argumentet är att arbetsgivaravgiften i stor utsträckning är en dold skatt på arbete, som en stor del av allmänheten är omedveten om. Det är ett demokratiskt underskott att en så stor del av beskattningen döljs för medborgarna. För att skapa ett mera transparent och ärligt skattesystem bör arbetsgivaravgiften sänkas, alternativt omvandlas till synliga skatter på arbete.

Jag vill påminna om Keynes teorier om att stimulera ekonomin när det går sämre i ekonomin. Det får fart på sysselsättningen. Hamilton kan läsa vilken rapport som helst nu - ekonomin bromsar in. Mitt tidigare förslag om att sänka arbetsgivaravgiften till hälften för alla företag upp till den tionde anställde kommer få samma positiva effekter som det har fått för ungdomar och äldre. Nu vågar man anställa dessa grupper igen.

Så Carl B Hamilton, lägga partiretoriken åt sidan och börja läsa Keynes igen!

Det är fel på valsystemet och partismen, inte Petzäll...

2011-09-27T03:51:00.000-07:00

Ledarskribenter i olika politiska läger förfäras i dag över att William Petzäll inte självmant lämnar sin Riksdagsplats till sitt gamla parti Sverigedemokraterna. Han blir politiskt vilde. Därmed mister han all typ av inflytande i Riksdagen. Det är partiet som får alla kansliresurser och inte han som vald ledamot. Han koncentrerar sig på ett område som han onekligen har kunskap kring - missbruksvården. Det är bra för Riksdagen. Kanske hans insatser på detta område kan göra någon nytta i debatten och mer förståelse i Riksdagen.

Politiska vildar är inget nytt i Riksdagen - det är ett prov på en alltför hård "partism". Nästan alla partier har fått erfarenheterna med avhopp i Riksdagen.

• Sten Andersson (invald för M) - gick till Sverigedemokraterna

• Johan Brohult (invald för Nyd) - politisk vilde

• Sven Johansson (invald för C) - gick till KDS

• Rolf Hagel (invald för VPK) - gick till Arbetarpartiet Kommunisterna

• Alf Lövenborg (invald för VPK) - gick till Arbetarpartiet Kommunisterna

• Siw Persson (invald för FP) - politiskt vilde

• Anne Rhenman (invald för Nyd) - politisk vilde

• Gudrun Schyman (invald för V) - gick till Feministisk Iniativ

• Karin Svensson Smith (invald för V) - gick till Miljöpartiet

• Sten Söderberg (invald för Nyd) - politisk vilde

• Solveig Ternström (invald för C) - politisk vilde men hyllade Mona Sahlin inför valet

• Göran Thingwall (invald för M) - politisk vilde

• Annika Åhnberg (invald för V/VPK) - gick till Socialdemokraterna

Det verkar som om det är mer acceptabelt att de ledamöter som är valda för en partifärg kan byta till en annat parti, istället för att bli politisk vilde på riktigt. Om nu väljarna röstar på ett parti och inte en ledamot är det mer allvarligt att den valda ledamoten plötsligt företräder en annan åsikt än det man valt personen för. Glöm inte bort att William Petzäll vände sig till Moderaterna först. Först en månad senare i samband med hans avhopp deklarerar Moderaternas kansli att man inte vill ha med honom att göra. Om Moderaterna kommit fram till en annan slutsats - hade då avhoppet varit mer acceptabelt då?

Ledarskribenterna verkar istället mer vara inne på ett moralspår. AMan ojar sig över att Petzäll kan finnas kvar i Riksdagen och inte göra någonting och samtidigt kvittera ut sin lön för hela perioden. Petzäll är inte mer annorlunda än andra politiska vildar. Menar ledarskribenter likt Dagens Nyheter att politiska vildar skall förbjudas i Sverige? DN för ett resonemang att det ingenting gör så länge de politiska vildarna röstar med sitt gamla politiska block. Borta med vinden är pläderingarna på ledarsidorna för ett personvalssystem. Tvärtom verkar det som att partiernas ledning skall ha ännu mer att säga till om.

Sverigedemokraterna har gjort parodi på det personvalsinslag Sverige har i dag. Man ställde upp med en lista över hela landet. Samma lista. Det innebär att ledamöter från SD blivit invalda för län som de ens inte behövt sätta foten i. William Petzäll har väl inte sett Dalarna som han är invald för, mer än på vykort.

Väljarna röstar på personer som skall företräda deras åsikter och vilja i Riksdagen. Oavsett vad alla säger om partier så är det kött och blod som väljs in och inte maskiner. Alla kontroversiella frågor kan man inte ta ställning till inför en mandatperiod utan man väljer en person som skall företräda ens åsikter från den valkrets man bor. Om man inte gillar detta faktum så skall man plädera för att endast en valkrets skall finnas som omfattar hela landet. Med en valkrets är det bara partiets åsikter man röstar på och inte en representant att företräda en. Partiledningarna kan då utse lojala, plikttrogna, karriärhungriga proffspolitiker till att sitta i Riksdagen. Ungefär dit vi är på väg till i dag.

"Partismen" bestämmer alltmer i svensk politik. I de fall politiska vildar uppstår är det ett resultat av att partiet antingen gått för hårdhänt med ledamoten fram eller ställt krav på politisk uppställning som ledamoten inte kan acceptera. Få fall handlar om egen ekonomi som dagens ledarsidor spekulerar runt. Det är betydligt mer ekonomiskt fördelaktigt att stanna i partiet och snällt foga sig i vad partiledningen än bestämmer. Inga politiska vildar överlever mer än den mandatperiod som de är valda för. Det ekonomiska argumentet håller inte. Det finns relativt många ledamöter i Riksdagen som mer anpassar sig efter partiet och vad det vill än att arbeta mer för sina väljare i olika lokala och regional frågor. Det borde media bevaka.

Effekterna av detta halvdana valsystem som finns i dagens Sverige visar på att ett nytt valsystem måste införas snarast. Väljarna måste förstå att man väljer en person som är av kött och blod som skall företräda ens åsikter kommande fyra åren. Ingen hade kunnat förutspå FRA-debatten innan valet. Det dök upp under en mandatperiod. Partiernas inställning svängde både innan och efter besluten i Riksdagen. Socialdemokraterna som lovade riva upp beslutet tvärvände för en tid sedan och gillar nu FRA-lagstiftningen.

Vi behöver ett valsystem där den som röstar hittar en person som kan lägga sin röst på. Få är egentligen de regionala frågorna och därför borde det finnas en möjlighet att rösta på en kandidat från en annan valkrets. För andra är de regionala frågorna viktiga varför en lokal kandidat är viktig som kan bevaka dessa frågor. Ett renodlat personvalssystem är att föredra. Individen som riksdagsledamot blir viktigare än partiet. Partierna kan ändå byta fot i olika frågor. Partierna är dessutom alltmer förvillande lika varandra i dag. Med ett renodlat personvalssystem får vi kandidater som står upp för sina åsikter istället för snällt TV-licensbetalande, välkammade proffspolitiker som inte haft ett riktigt arbete utanför Riksdagen.

Jan Rejdnell

Färre svartjobb med RUT- och ROT-avdrag

2011-09-26T00:28:00.000-07:00

Sedan ROT- och RUT-avdraget infördes har acceptansen bland allmänheten att anlita svart arbetskraft minskat. Allt fler hushåll väljer att köpa vita städ- och hantverkstjänster. Dessutom har avdraget gjort det enklare för Skatteverket att kontrollera att företag i städ- och byggbranschen betalar sina skatter.

– Svenskarna tycker inte längre att det är okej att ha svart städhjälp eller att köpa svarta byggtjänster. Vi ser att skattereduktionen har skapat vita jobb och att det har skett en tydlig attitydförändring sedan ROT- och RUT-avdraget infördes, säger Jan-Erik Bäckman, analyschef på Skatteverket.

I en intervjuundersökning som Skatteverket har låtit göra svarar 88 procent att det inte är okej att folk köper svartstädning. Hela 90 procent tycker inte att det okej att folk köper ROT-arbeten svart. Bilden för en del år sedan var den motsatta. Man kan lugnt påstå att dessa avdrag bidragit till mer än sundare statsfinanser.

När ändå skattesystemet ser ut som ett lapptäcke är det viktigt att motverka alla tendenser åt att svartjobb lönar sig. Om staten vill ta ett rejält tag mot svartjobben måste det totala skattetrycket minska. Högt skattetryck leder till konstruktioner för att undgå skatt. Så är det bara.

Främst är det viktigast att skatten på arbete minskar. I dag är kapitalskatten mindre än på arbete trots att jobben skall komma i de mindre bolagen är de hårdare beskattade än de stora företagen som landar sina vinster utanför Sveriges gränser.

En sänkning av arbetsgivaravgifterna för mindre bolag skulle medverka till fler anställda och expansivare småföretag och vitare ekonomi.

25 miljarder som sätter fart på Sverige

2011-09-20T05:13:00.000-07:00

Vem vet att skatten i arbetsgivaravgifterna som inte kan kopplas till några försäkringar höjts sedan årsskiftet för alla företagare? Ingen såg skillnaden eftersom man sänkte avgifter till försäkringar etc. med samma nivå som staten höjde skatten på arbete.
Denna "löneavgift" som är en ren skatt är i dag över 9 procent.

För att komma i samklang med andra företag i Europa måste Sverige sänka sina arbetsgivaravgifter - man kan börja med löneskatten.

En generell sänkning av arbetsgivaravgifterna sägs att den skulle bli dyr för staten. Varje procentenhets sänkning skulle kosta omkring 10 miljarder kronor i inkomstbortfall.

I stället för att halvera arbetsgivaravgifterna för alla 500.000 företag som finns i Sverige (alla har inte anställda) så borde man göra det för de första tio anställda i företagen.

Det skulle kosta 25 miljarder kronor för staten, men det skulle sätta fart på ekonomin och sysselsättningen . Det skulle få fler att anställa då det är tveksam om en sänkt restaurangmoms skulle göra det.

Skulle expertskatt underlätta småföretagande?

2011-09-20T01:00:00.000-07:00

Regeringen genomför just nu ett stort illusionsnummer. Så här låter deras pressmeddelanden:

"Företagens roll är central för fler jobb, utveckling av innovationer, ett dynamiskt näringsliv och en långsiktigt hållbar tillväxt. Det menar regeringen och anser att företag måste ha goda villkor att växa, utvecklas och anställa i Sverige.Därför föreslår man nu en rad åtgärder på skatteområdet, bland annat att expertskatten ska förenklas, att de så kallade 3:12-reglerna blir förmånligare och att företagens rätt till avdrag för forskning och utveckling utvidgas."

En småföretagare som skall anställa en expert på över 80.000 i månaden i lön. Hur många småföretagare pratar vi om? Samtidigt måste man också fråga sig hur många 3:12-företag som satsar stor summor på forskning och utveckling?

Om regeringen menar allvar med talet om att underlätta för småföretag så krävs andra åtgärder än dessa!

Politik på danska

2011-09-16T04:40:00.000-07:00

I södra Sverige förstår man danska språket hyggligt. En genuin stockholmare fattar inte mycket. Men att förstå dansk politik kan vara värre än så.
I Danmark har man fyra uttalat liberala partier där ett av dem är på andra sidan blockgränsen - Radikale Venstre. I Sverige finns ett uttalat liberalt parti - Folkpartiet och snart två med Centerpartiets nya ledning. I Sverige skulle aldrig ett parti som kallar sig liberalt ingå i samma konstellation som det socialistiska blocket men i Danmark är det snart en realitet.

Orsak och verkan hittar vi i Dansk Folkeparti. Om Sverigedemokraterna inte har ett uns med politiskt inflytande så har det varit tvärtom de senaste tio åren i Danmark. Det har skapat konstlade motsättningar och mer stängda gränser vilket påverkat danska utvecklingen inom såväl ekonomi som turistnäring. Man får inte gästprofessurer till Danmark. Familjerna kan inte - får inte följa med. Nu har danskarna fått nog. Dansk Folkeparti står utanför allt inflytande i dansk politik över en natt.

Det är endast möjligt med små stegs förändring - ingen ändring av flyktingpolitiken - samt betoning av ekonomin. Radikale Venstre har gjort det omöjliga möjligt. Först sluta avtal med avgående ministär om ekonomin och sedan ingå som politisk partner i vänsterblocket. Sådan social ingenjörskonst brukar straffas av väljarna. I Danmark har den blivit belönad. Från 5, 1 till 9,5 % - förbi Socialistisk Folkeparti och blir vänsterblockets andra största parti. Nu måste socialdemokratin lyssna in Radikale Venstre inte bara när det gäller ekonomin.

Enheldslistan är ett marxistiskt parti som dessutom är antisemitiskt. De har gått från 2,2 % till 6,7 %. Jag ser det som en tvärreaktion till Dansk Folkeparti men också besvikelse på Socialistisk Folkeparti. Enheldslistan är inte intresserad av några ministerposter men skall ingå i regeringsunderlaget. Hur detta skall gå med marxister och liberaler i samma regeringsunderlag är en gåta. Men politik på danska - går det kanske bra.

Kanske snart - mycket snart - hittar Radikale Venstre och Venstre tillbaka till varandra politiskt. Men till detta krävs ett nyval för Dansk Folkeparti har fortfarande 12,3 % av rösterna.

Jan Rejdnell

Tillfälliga stora negativa händelser leder till recession

2011-09-15T01:15:00.000-07:00

I en intervju med Riksgäldens chef med fd politikern Bo Lundgren i Affärsvärlden säger han att att det var ett historiskt misstag att låta Lehman Brothers gå i konkurs. Denna konkurs utlöste en av de största finanskriserna i historien - vilket det är i dag tre år sedan det hände.

Efter Lehmans kollaps vågade banker över hela världen plötslig inte låna ut pengar till varandra längre. De ville bara ha kassaskåpssäkra tillgångar. Ingen litade på varandra. Det är därför det är en katt-och-råtta-lek med bankaktier i dag världen över. Vem kan man lita på? Hur stora är lånen som franska banker sitter på till Grekland?

Med en sådan slutsats kan ingen bank av större storlek gå omkull. Förtroende är bankernas bästa valuta. Varje insats att påverka och höja förtroendet ger nöjdare kunder och konkurrensfördelar. Och tvärtom. Banker bygger sin verksamhet på förtroende, från investerare som litar på att ledningen tar rätt beslut för att öka lönsamheten i verksamheten, från kunder som litar på att deras pengar är i bankens förvar. När detta förtroende är i gungning så vilar hela banken på gungfly. Skall då en bank inte kunna gå omkull om den missköts? Det är mer och mer tydligt att det är staten och högsta politiska ledningar som tar dessa beslut.

I Sverige har Finansinspektionen satt mäklarföretag och banker i konkurs för att statuera exempel för övrig marknad. Självklart hade gått att rädda betydande värden men man valde signalpolitik. På många punkter påverkar politikerna förtroendet för bankväsendet och finansmarknaden. En påverkan man inte vill tillstå.

Bankerna är otroligt viktiga instrument i en marknadsekonomi. Ändå har det visat sig att politiker och ansvariga ministrar sedan 90-talets bankkris använt sig av populism och ridit på missnöje i samband med konjunkturnedgång för att ge bankerna skulden för den uppkomna situationen. Istället för att förklara orsak och verkan och att politiska beslut är en stor del av en konjunkturs förlopp så har man pekat på bonusprogram och olika program som gynnat banken och dess anställda eller alltför kortsiktig vinstmaximering. Banken har expanderat för kraftigt på osäkra marknader. Så har kritiken låtit. Ibland har denna kritik varit rättvis men precis som i vilken marknad som helst så har bankledningarna tagit intryck och städat. Politikerna har utifrån sin mer populistiska kritik försökt styra upp svansen på bankmarknaden. Massor av undersökningar har pekat på att politiker är de som är sämst rustade att göra bedömningar av marknader och konjunkturlägen. Frågan är därför berättigad kring hur mycket staten i form av departement och myndigheter skall lägga sig i finansmarknaden?

Den starka kopplingen mellan bankerna och statliga instanser är med andra ord inte helt problemfri. Man kan fråga sig om det är rimligt att så stora statliga insatser och så många finansiell skyddsnät tillägnas en viss bransch, som dessutom skall vara kommersiell?

Elaka tungor menar på att historien visar på att världens banker förlitar sig på att kunna spela på statens bekostnad och därför hela tiden ökat insatserna. Men skall en sådan oro berättiga till en detaljstyrning och uppenbart ministerstyre av finansminister Anders Borg?

Skall bankerna bli en mystisk hybrid mellan marknads- och samhällsaktörer, där ansvarstagandet mot såväl stat som medborgare är odefinierat och på vissa områden obefintligt.

Det finns andra branscher som är så hårt reglerade likt finansbranschen, vilket gör det hela till den äldsta dansen som finns; den mellan att giva och att taga. Frågan är om inte klåfingrigheten från våra politiker är på väg att skapa den dansen även i bankbranschen?

Jan Rejdnell

Budgetsanering eller Eurons död?

2011-09-13T00:48:00.000-07:00

"Inte en sannolik utveckling" säger Lars Calmfors i en krönika i DN i dag, om att de sydeuropeiska länderna lyckas budgetsanera och göra åtstramningar i ekonomin som drabbar vanligt folk hårt.

Då finns två alternativ:

Nya stöd från EU-länderna - stora stöd - vilket kan smitta till andra länder med ännu mer stöd. Euroobligationer kan dra ned även någorlunda friska landekonomier.

Det andra är ett abrupt slut på stöd vilket leder till oordnade betalningsinställelser i ett eller flera av krisländerna. En rad banker går i så fall omkull, vilket förmodligen utlöser en ny kraftig recession.

Det slutgiltiga steget är ett grekiskt utträde ur valutaunionen skulle också skapa förväntningar om att andra krisländer kan välja samma väg, vilket skulle försvåra deras läge.

För andra europeiska ekonomier är det faktiskt det mest tilltalande scenariot i detta läge och då är Euron som betalningsmedel i södra Europa död. Och om man så vill lite av Europatanken. Eller som Calmfors uttrycker det: "i slutändan får både en akut finanskris och en politisk kris som äventyrar eurons framtid."

Jan Rejdnell

Eurons kollaps eller gemensam finanspolitik?

2011-09-08T12:24:00.000-07:00

I SvD kom en debattartikel från hela Folkpartiets ledning kring Eurokrisen. Det var Jan Björklund, Birgitta Ohlsson, Carl B Hamilton och Olle Schmidt. Man behövde inte väga orden på guldvåg - det vara klara besked. Det blir dyrt att stå utanför Euron. Detta budskap då Euron krisar. Vad är Folkpartiets recept för att klara den finansiella oron och att länderna går i otakt inom Europa?

De slår fast att Euron är kärnan i det ekonomiska samarbetet. Utan Euron "reduceras samarbetet till ett frihandelsområde, mindre långtgående och mindre betydelsefullt än den politiska union som med en gemensam valuta möter globaliseringens utmaningar."

Det är en mörk bild som målas upp om man nu misslyckas med det europeiska samarbetet som enligt Folkpartiet förutsätter Euron i hela Europa.
"Misslyckas det europeiska samarbetet att möta de utmaningar som vår världsdel står inför får vi inte bara en sämre välståndsutveckling. Vi riskerar också att få se andra politiska aktörer, med en svag förankring i grundläggande liberala värderingar, vinna terräng på bekostnad av de som i dag leder Europa."

I klartext så raseras välfärden i Europa och nationalistiska högerkrafter tar över. Det är inte en klassisk liberal hållning att världen inte är svart eller vit utan mittemellan som påvisas. Tvärtom. Här står det goda mot det onda. Felet är att vissa länder har brutit mot regelverket enligt artikelförfattarna. Om vi skall utgå från enbart den bilden så har väldigt många länder inom EU brutit mot regelverket. Att sanktionra bort detta ger bara dessa ekonomier ännu tuffare ekonomisk situation i dagsläget. Ingen tror på allvar på sådant längre! Inte ens i Bryssel.

Konsekvenserna skall bli kännbara för de länder som bryter mot regelverket säger Fp:s ledning. Det är de redan i kubik. Det har varit regelrätta upplopp i Grekland. Det Fp:s ledning föreslår är åtgärder föreslagna i backspegeln. Välkommen till verkligheten! Man säger nej till Euroobligationer men har inga åtgärder att lösa dagens kris. Man hoppas istället på det bästa.

Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman debatterade i P 1 med Olle Schmidt om att Grekland måste lämna Euron för Europasamarbetet skull. De drar ned hela samarbetet annars. Han hade en debattartikel i SvD Brännpunkt innan kring detta under söndagen. Men istället för att ta intryck lade Fp:s ledning locket på.
- Vi är mest Europavänliga! Folkpartiets konsekventa linje är en gemensam finanspolitik inom hela EU. Det innebär också att euroländerna blir mer integrerade och får en ökad tyngd i unionen säger Fp. Det innebär i klartext att Borg och regeringen får allt mindre att bestämma om. Riksbankens beslut hamnar i Bryssel. För en frihandelsvän och som inte gillar tuffa gränser är det OK men verkligheten ser annorlunda ut i Europa innan man kan införa Europas förenta stater. Ekonomier måste vara i balans och utvecklingen vara lika. Kommer den någonsin att bli det?

Som Johan Norberg konstaterade i en kolumn i Metro;
Milton "Friedman såg två problem med euron. Det ena var att den gemensamma räntan – priset vi betalar för pengar – blev för låg för snabbväxande länder och för hög för andra. Överhettade ekonomier som Irland och Spanien värmdes än mer genom låga räntor, så det blev så billigt att låna och spekulera att de byggde om hela landsändar till bostadsbubblor."

Beskrivningen är delvis vad som hänt i vissa delstater i USA. Och det andra problemet som Friedman såg var enligt Johan Norberg; "att vanskötta stater som Italien och Grekland kunde låna billigt, eftersom de nu kunde använda Tysklands djupa fickor som skyddsnät. De gjorde inget för att få fart på sina ekonomier. De exporterade mindre, men ökade utgifterna och lönerna explosivt – med lånade pengar. Det bröt mot euroreglerna, men ingen brydde sig."

Nu är vi där. Grekland får svårt att låna och de skötsamma måste rädda de mindre skötsamma. Det kallas visst för solidaritet av Fp. Möjligtvis en solidaritet för att rädda Euron, säger jag. Att som Folkpartiet i dagsläget utan blygsel säga att vi skall införa Euron i Sverige så snart som möjligt och vi skall ställa upp på greker, italianare, spanjorer, irländare, portugiser etc. med nödlån utan euroobligationer är politiskt modigt eller direkt motsatsen. Vad händer om de inte kan betala tillbaka lånen? Om Grekland går i konkurs? Då får svenska skattebetalare dra åt svångremmen ett par snäpp för att sydeuropéernas ekonomier inte gick att rädda. Det är inte solidaritet!

Att ta på sig skygglapparna och plädera mer av samma politik som skapar motsättningar i Europa mellan folken och ger underströmmar till mer nationalism är inte politiskt smart eller modigt. En sann Europavän presenterar istället plan B och en plan C.

Precis som Fp konstaterar är Euron i första hand inte ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt försök att driva på Europas enande. Om effekten blir det motsatta så måste man tänka om. Det är dags för Folkpartiets ledning av tänka om och presentera alternativa planer.

Det är knappast politiskt eller ekonomiskt möjligt att sätta flera länder i Europa under ekonomisk och politisk tvångsförvaltning. Att sänka utgifter på en gång med 30 procent leder till recession vilket skapar ytterligare ekonomiska problem. Det behövs istället en Marshall-hjälp men den hjälpen kostar. Är nordeuropeiska befolkning beredd att ge det stödet?

Jan Rejdnell

Liberalismens tilltro till kunskap

2011-08-30T05:37:00.001-07:00

Liberalismens tilltro till den enskilda människan bröt tidigt mot kyrkliga och världsliga auktoriteter. Varje människa kunde uttala sig om hur världen vara beskaffad. Varje människa kunde själv observera sin omgivning och ta ställning till grundläggande frågor.
Det är det som händer i många afrikanska länder just nu. Information strömmar in och människors kunskap om deras situation sätter feodala system i gungning.

Synen på kunskap och vetenskap har vänt allt upp och ner för de gamla systemen. Men i förnuftstron fanns också fröet till ny dogmatism. Under franska revolutionen uppträdde tänkare och politiker som minsann funderat och resonerat sig fram till hur det skulle vara. De hade den nästa samhällsmodellen och därför i förnuftets namn hade de rätt att styra och tysta all opposition. Dessa upplysta despoter har också funnits uppföljare till med Karl Marx som bestämt hävdade att han hade patent på sanningen och hade rätt samhällsmodell. Socialister har kallat det för "den vetenskapliga socialismens namn. Här har man rätt att styra utan att fråga efter de övriga styrandes samtycke.

Men all vetenskap sätts på prov. Ny kunskap och nya rön kommer fram hela tiden. Tiden står inte still. Man måste hela tiden pröva färdiga idéer mot nya. Gamla teorier kullkastas och nya framträder.

Konservativa tänkare har ofta avvisat förnuftstron och istället betonat människans ofullkomlighet. Man skall enligt dem istället respektera den dolda visdom som antas finnas samlad i de traditioner som tidigare generationer lämnat vidare.

Både övertron på det egna förnuftet och pessimismen om förnuftets möjligheter leder till intellektuellt stillastående. I Liberalismens förnuftstro används för att kritiskt granska etablerade sanningar och bestående samhällsförhållanden. Vi kan alltid nå bättre kunskap men får aldrig vara säkra på att vi är framme vid slutet. Små tankefel har stjälpt stora lass förr.

I dagens Sverige kan vi se prov på detta ifrågasättande i drogdebatten. Trots att nuvarande politik leder till att fler personer dör av sitt drogande i förhållande till befolkningsstorlek än exempelvis länder som har en mer öppen och liberal syn på att människor själv får avgöra användandet av olika droger, så håller man fast vid den gamla politiken och vill inte resonera i nya banor. Enbart fördömandet och tabubeläggandet gör att allt fler hamnar i ett djupare missbruk och beroende än om man skulle våga pröva nya vägar. Med detta samtidigt sagt att att ingen har förhärligat eller uppmuntrat ett droganvändande. Det hela handlar om människans val och ansvar för sina egna handlingar.

Varje ny problemlösning har konsekvenser som inte i sin helhet kan förutses och måste därför alltid kunna revideras. Framsteg sker genom kritik och ifrågasättande. Varje människa måste kunna genom sina egna erfarenheter bedöma konsekvenserna av beslut som påverkar hennes eget liv. Den dag Staten tar över människans egna beslut och talar om vad som egentligen är bäst för henne och stiftar lagar för hon skall följa besluten - den dagen är politiken farligt nära de som vet bäst och gör sig till uttolkare av sanningen. Den dagen är det dags för liberaler att påminna om de upplysta despoterna i franska revolutionen och vad Karl Marx trodde sig veta.

Institutioner som medger kritisk prövning är väsentliga för Liberalismen. Yttrandefriheten, demokratin och marknadsekonomin är grundpelarna och skall alltid kunna kritisk prövas i alla beståndsdelar.

Kunskapen är livsviktig
Tron på att människor har en förmåga att alltid kunna lära sig mera och fritt själv kunna tänka gör att utbildning och bildning i allmänhet har en särställning inom liberal idétradition. Bildningens frigörande förmåga är också liberalismens. Värdet av en bred kvalificerad allmänbildning har alltid byggts på liberalismens tilltro till den politiska demokratin.
Kvalitetskraven på utbildningen står inte i motsatsställning till att befästa klassklyftor, utan tvärtom som det mest verkningsfulla medlet att bryta ned dem. Under tiotals år har den gamla socialdemokratin sänkt kraven i utbildningen för att minst 50 procent skulle läsa vidare på universitet och högskola. Vi känner alla till effekterna. Vi var på väg att förlora en generation liberaler.

Respekten för kvalitet måste även finnas i det praktiska ämnena och yrkesområdena. Det är därför särskilt spännande att detta område blivit prioriterat under senare år. Det är inte konstigt att det finns liberaler som vill utveckla skolan och utbildningspolitiken. Sedan kan vi alltid diskutera mål och medel.

I alltför stor utsträckning betraktar man bildning i ett rent nyttoperspektiv. Skolor lockar med "roliga" utbildningar i kombination med mycket idrott. Fria studier och fritt kunskapssökande prioriteras med resultat i lärarlösa lektioner. Skolor utlovar jobb om man går en viss utbildning. Det är inget fel på att man skall få jobb efter avslutade studier men hur kan man veta vilka kunskaper som behövs om 5-10 år? Det här står i konflikt till till bildning och allmänbildningen.

Personligen tror jag att gamla synsätt till samhällssystem för alltid är övergivna med alltmer kunskap hos människorna. En gång fri alltid fri. Kunskap leder till något mer. Det leder till självständigt tänkande och en tro på den egna förmågan. 60 procent kallar sig för liberaler i Sverige och snart sagt varje parti i Riksdagen vill kalla sig liberalt. De konservativa skäms faktiskt för att kalla sig konservativa. De säger istället att de är marknadsliberaler - fan trot!
I dessa tider är det viktigt att slå vakt om den ideologiska grunden och det självklara synsättet vi liberaler har på människans förmåga.

Jan Rejdnell

Politiker skall skapa infrastruktur och underlätta tillväxt

2011-08-28T02:02:00.000-07:00

Bostadsminister Stefan Attevall har visat vad han vill göra som minister. Han vill styra utvecklingen och styra men inte för att underlätta tillväxt och skapa fungerande infrastruktur för detta. I tidningen Metro den 24/8 sade bostadsminister Stefan Attefall (KD) följande:

”Bostadsmarknaden måste finnas med som variabel när man väljer utbildning och universitetsstad. Problemet är grundlagt sedan länge och har blivit värre. Det är ett misslyckande för svensk bostadspolitik.”

I klartext menade Stefan Attevall att politiken skall styra bostadsmarknaden för att få folk att bo där politikerna tycker. Den här åsikten delar han med många miljöpartister. De tror också att politikernas främsta uppgift är att styra samhällsutvecklingen och detaljstyra människors vardag. Det är exakt vad politiker INTE skall göra!

Det har visat sig gång på gång att politiker är extremt dåliga på att prognostisera. Senast var det finansministern som på mindre än en månad skrev ner alla ekonomiska prognoser på ett extremt sätt, på en gång. Det principiellt viktiga är att människor själva skall bestämma om sin egen situation och sina egna livsval, inte politikerna. Attevall och hans kompisar skall inte styra var ungdomar skall förlägga sina högre studier. Tvärtom skall han underlätta i valet av utbildningsort genom att skapa en så bra infrastruktur som möjligt. Annars styr han människor livssituation!

I en debattartikel i SvD skriver Maria Rankka och Lina Glans om Stockholm som högre lärosäte;
"Mot den bakgrunden är de senaste dagarnas debatt om studentbostäder och att studenter ska väga in situationen på bostadsmarknaden innan de söker sig till de högintressanta lärosätena i huvudstadsregionen förödande. En dynamisk samhällsdebatt borde snarast handla om hur vi kan locka ännu fler studenter till regionen och dessutom skapa en fungerande bostadsmarknad för dem."

Attevall tycks tro att om det är överhettat i en region så är det politikens uppgift att styra över till en annan region så det hela blir rättvist. Det är inte politikens uppgift!

85 procent av Sveriges befolkning bor i dag i städer. Urbaniseringen fortsätter i en rasande fart. I ett sådant skede skall politiken ta på sig att ordna infrastrukturen i vårt samhälle och se till att det finns kommunikationer, bostäder, utbildning etc.

Infrastruktur omfattar anläggningar i vilket det måste göras stora investeringar. Det förutsätter att dessa används dagligen av samhället för att det allmänna skall gå in och investera. Till infrastruktur räknas även bebyggelse och fastighetsstruktur. Studenter måste ha någonstans att bo. Det är i allmänhet det offentliga samhället - staten och kommunerna - som ansvarar för utbyggnad och underhåll av infrastruktur.

Ur mitt liberala perspektiv ser jag på vad som driver välfärden framåt. Dagens välståndsutveckling drivs primärt av städer snarare än nationer. Därför är det viktigt att titta på de områden i Sverige som driver utvecklingen. Det är storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. I Sverige pågår en debatt om regioner. Vem skall tillhöra vem? Politiker pratar med politiker. Länsstyrelser dräneras på pengar och lever mer i dag på EU:s olika fonder än medel från Staten. Uppvaktning sker från skogslänen till de län som expanderar och går fram befolkningsmässigt. Ingen vill ha skogslänen. Ingen vill sitta med "Svarte Petter" . Samma sak med mindre kommuner som inte får ekonomin att gå ihop. Dessa "Greklandskommuner" måste ingå i en större gemenskap men ingen vill ha dem!

Att i ett sådant skede försöka bromsa utvecklingen i starka Storstadsområden är att bromsa utvecklingen för Sverige. Att smeta ut och vara "solidarisk" med de som går bakåt är ingen framkomlig väg. Det måste sägas rent ut- det är dags att avskaffa klyschan att "Hela Sverige skall leva". Det bygger på att vi skall upprätthålla konstgjord andning i stora delar av Sverige. Att folk skall bo kvar utan utkomst och möjligheter till ett drägligt liv. Det är personer i Storstäderna som skall betala för att de inte vill flytta eller skaffa sig inkomster på nya lagliga sätt. Denna falska solidaritet kan liknas vi de Teko- och varvsstöd som Sverige pumpade in i dödsdömda branscher på60- och 70-talen. Till ingen nytta. Alla måste hitta sin utkomst oavsett var man bor annars måste man flytta.

Vi kommer ha en större glesbygd än vad vi i dag har i stora delar av Sverige. Urbaniseringen kommer att fortsätta. 40 procent av hela Sveriges tillväxt fram till år 2030 kommer att skapas i huvudstadsregionen. Enbart i Stockholmsregionen! Med förbättrad infrastruktur, där inkluderat vettiga kommunikationer, behöver inte alla bo i Storstadsregionerna utan kan pendla. Det är politikernas uppgift att skapa en bra infrastruktur med i detta fallet med bra kommunikationer.

Det är som Maria Rankka, Stig Henriksson med flera skriver i en Newsmill-artikel:

"Storstadsregionerna och dess kringliggande kommuner har länge hållits tillbaka av för lite investeringar i vettig infrastruktur. När investeringarna väl kommer tar projekten ofta oändlig tid på grund av hur de planeras och finansieras. Det betalar vi årligen ett högt pris för samhällsekonomiskt. Många miljarder går förlorade varje år på grund av trängsel, försenade tåg och andra brister i infrastrukturen över hela landet. Allvarligast konsekvenser får detta i de tätbefolkade regionerna".

Sedan 2008 lever majoriteten av jordens befolkning i städer. Om femtio år beräknas två tredjedelar vara bosatta i urbana miljöer. Växande städer skapar nya möjligheter för ekonomisk tillväxt. I Sverige lever redan 85 procent av befolkningen i städer - ett faktum som politiken måste förstå bättre vad det innebär och vad som krävs för att vårt samhälle skall utvecklas.

Jan Rejdnell

Borgs Extremsänkning av prognosen är politiskt genidrag

2011-08-27T03:38:00.000-07:00

På mindre än en månad har Finansminster Borg sänkt tillväxtprognosen på ett extremt sätt. Antingen är världen galen eller så är prognosmakeriet inom Finansdepartementet kaputt. Det finns också en tredje anledning.

I och med att Moderaterna slopar femte (5) jobbskatteavdraget så skall inga andra partier i Alliansen ges tillfälle att trumma igenom sina önskelistor. Vi har råd till detta men absolut ingenting mer. För mindre än ett dygn tidigare uttalade nationalekonomer och självaste Calmfors att Borg var för försiktig. Det fanns utrymme till reformer. Nu kontrar Borg med att det inte finns utrymme för reformer genom att skriva ner prognoserna på ett extremt sätt. Reformutrymmet är på diffusa 10 till 15 miljarder utan närmare preciseringar enligt Borg.

Förhandlingarna på Harpsund inom regeringen blir enklare på detta vis....

Inför en diskrimineringsombudsman för småföretagare!

2011-08-22T23:07:00.000-07:00

Snart sagt varenda politiker har sagt att det är bland småföretagen som de nya jobben kommer. Att de små företagen är ryggraden i svensk ekonomi. Likt förbaskat driver Sverige en näringspolitik, eller skall vi säga industripolitik, som helt är anpassad efter stora svenska exportföretag.

Varenda näringsminister sedan Mona Sahlins tid har sagt att - nu skall regelkrångligt minska för småföretagen. Nu skall det bli enklare och bättre att driva ett litet företag. Det mesta har blivit kosmetisk politik.
Skatterna höjs för småföretagen
Under 2011 är de lagstadgade arbetsgivaravgifterna 31,42 procent av den anställdes bruttolön. Det är samma nivå som för 2010 men större förändringar har skett mellan de olika sociala kostnaderna. Efterlevandepensionsavgiften, sjukförsäkrings- avgiften och arbetsmarknadsavgiften har sänkts!
Samtidigt har den allmänna löneavgiften höjts från 6,03 procent till 9,23 procent.
Det är en skattehöjning - för det är en löneskatt - med 3,2 procent på varje anställd! Tvärtom skulle regeringen sänkt löneskatten för företag med 3,0 procent för att komma i närheten av vad företagen i Europa betalar i arbetsgivaravgifter och löneskatt.

Sanningen är att Borg inte vill avstå från dessa skatteintäkter utan vill dela ut till andra grupper och områden i samhället. Det signalerar att talet om hur viktiga småföretagen är och var jobben skall komma - mest är taget ur luften.
Det var småföretagarna som höll landet och ekonomin igång under senaste finanskrisen och det lär det bli även under nästa kris.

För ungdomar under 25 år är arbetsgivaravgiften nedsatt till 15,49 procent. Detta vill oppositionen ta bort. För individer som nått pensionsålder (födda 1938-1945) är avgiften nedsatt till 10,21 procent. För arbetstagare födda 1937 eller tidigare utgår ingen arbetsgivaravgift.

Arbetsgivaravgift infördes i Sverige 1960 och utgjorde från början några procent av arbetstagarens bruttolön. Därefter höjdes arbetsgivaravgiften successivt och har sedan slutet av 1970-talet legat över 30 procent. Arbetsgivaravgiften var som högst i början av 1990-talet då den närmade sig 40 procent. Synen då var att man kunde lönebeskatta företagen hur mycket som helst utan att det får konsekvenser. Självklart är det inte så. Sverige har högre arbetsgivaravgifter och framförallt löneskatt om man jämför mot andra europeiska länder. I en allt mer globaliserad värld får detta konsekvenser för svenska företag som skall konkurrera med sina europeiska konkurrenter.

Hellre starta nya än underhålla existerande företag
Ingen bryr sig om en småföretagare förrän han/hon lagt ner verksamheten. Politiken går idag istället ut på att få så många nya företagare att starta upp men samtidigt glömmer man bort förutsättningarna för de som redan driver företag.

Egenföretagarna - enskilda firmor - betalar egenavgifter vilka är 2,45 procentenheter lägre än arbetsgivaravgifterna. Om du är egen företagare och bedriver verksamheten i enskild firma eller handelsbolag får du själv betala sociala avgifter i form av egenavgifter.
Egenavgifterna för 2011 är 28,97 procent. Även här finns nedsättningar beroende på ålder.

Nyligen rapporterades att sjukskrivningarna sjunkit till hälften bland egenföretagare. Orsaken är att Riksdagen beslutade om införa sju karensdagar i sjukförsäkringen för egenföretagare. Den ekonomiska kompensationen har inte lagts på egen försäkring för att kompensera karensen. Den marginalen finns inte.
Eftersom sjukpengen dessutom är maximerad till en lön på ca 26400 kronor så är sjukavgiften på lön därutöver en ren skatt som inte ger något tillbaka. Företagare skall ta ut rejäl lön om företaget går bra säger politiker. Detta också för att få ut ett riktigt värde på företaget om man skulle vilja sälja det inför pensioneringen. Sanningen är att få företagare vill lägga ännu mer i skatt och ta ut mer än 264000 kr om året i inkomst. Man är orolig för framtiden och sparar undan det som går att sparas.

I en undersökning som Nordea gjorde 2011 bekräftar den ekonomiska verkligheten många småföretagare lever under. Hälften av Sveriges småföretagare betalar inte in någonting till sin tjänstepension. Dessutom är det drygt var femte småföretagare som både saknar sjukförsäkring, räknar med dålig pension och inte tar ut hög lön som kompensation. Det är främst i de kvinnodominerande branscherna som städning och hushållsnära tjänster som företagare upplever att de saknar tillräcklig kunskap eller inte har råd att avsätta pengar till sin tjänstepension.

Signalerna är tydliga till alla politiker om småföretagarnas villkor.
- Senast i somras kom Företagarförbundet med en undersökning. Nästan hälften av alla småföretagare, 46 procent, tar ut max två veckors semester. Tre av fyra småföretagare önskar att de kunde vara lediga längre. Samma undersökning pekar på att nästan nio av tio jobbar långt mer än 40 timmar i veckan. Hälften jobbar 50 timmar i veckan och var sjätte mer än 60 timmar. Överraskande nog jobbar drygt var tredje småföretagare mer nu än under den ekonomiska krisen. Tre av tio är rädda för att gå in i väggen.

- I somras kom TV:s Rapport fram med en undersökning som visar att det blivit krångligare för småföretag att delta i offentliga upphandlingar. Detta trots att regeringen för ett år sedan lovade att det skulle bli lättare. Bara 27 procent av företagarna anser det meningsfullt att delta när stat, landsting och kommuner gör offentlig upphandling av olika tjänster.

- Böcker har skrivits om hur Skatteverket behandlar företagare som potentiella skattesmitare i granskning efter granskning som dra ut så långt i tiden så att bolaget går i konkurs. Frågan ställs varför inte Skatteverket ställer samma krav på bevisningen som i straffrätten, alltså att brottet mot skattereglerna ska vara “ställt utom rimligt tvivel” för att besluta till den skattskyldiges nackdel. Det räcker med att Skatteverket "håller det för sannolikt" för att få en företagare dömd.
En artikel i Dagens Industri från 2009 belyser detta - utan att någonting hänt sedan dess.

- Senaste tilltaget som politikerna beslutat om är sluten kontanthantering. Ett generellt tvång om sluten kontanthantering är den väg man vill gå. Politikerna straffar företagarna och kräver dyra system utan att titta på prislappen för en småföretagare - vi bör bestraffa rånarna och brotten – inte de som drabbas.

Listan kan göras längre! Om politikerna i riksdagen och regeringen tvekar och betraktar dessa exempel som gnäll borde senaste undersökningen från Företagarna leda till eftertänksamhet.
"Mer än vart tredje småföretag är tveksamt till att investera till följd av den nya finansiella oron och svagare ekonomisk tillväxt. Tre av tio är också osäkra till att göra nyanställningar." I undersökningen deltog 1200 små och medelstora företagare.

Det är dags att tillsätta en diskrimineringsombudsman för småföretagare i Sverige! Det räcker inte med olika företagarorganisationer som protesterar längre. Inom många områden diskrimineras småföretagare i stort och smått. Småföretagare är vår tids nya proletariat om man skall räkna fram den effektiva timpenningen för allt det arbete som hundratusentals småföretagare uträttar. Om inte förutsättningar ges för att ta över företagen i generationsväxlingen och småföretagarna skall bära bördorna i nästa ekonomiska kris så blir Sveriges statsfinanser inte bättre. Det är dags för att handling istället för allt vackert prat.

Jan Rejdnell

Liberal nationalism?

2011-08-22T09:05:00.001-07:00

Liberalismen är en idétradition som konsekvent hävdar individens värde och rättigheter framför alla tänkbara kollektiv. Frågan är om en sådan idétradition också ger utrymme för nationalism?

Först vill man svara entydigt nej men låt mig svara på frågan i olika steg.
Många av vår tids största katastrofer har inspirerats av ideologier med nationalistiska förtecken. Nationalism är i de flesta fall i motsatt ställning mot liberalismen. Så svaret borde vara ganska entydigt nej.

Men respekten för individen har också en annan dimension. Respekten för individen och övertygelsen om alla människors lika värde strider inte mot insikten att en personlighetsutveckling som förutsätter språk, traditioner och delaktighet i olika gemenskaper är positiv. Om den politiska makten försöker förbjuda människor att använda sitt modermål likt kurderna i Turkiet och dessutom utestänger dem från politiskt inflytande just på grund av deras språk, hudfärg eller religion så är det ett övergrepp mot de enskilda människornas frihet.
När en nation bryter mot detta samtidigt som den försöker kvala in som demokrati och bli med i en annan gemenskap (EU) har man lång väg kvar till egen demokrati.

Rätten till en nationell identifikation strider inte mot den liberal individualismen utan kan tvärtom vara en förutsättning för individens fria utveckling. Liberaler har också genom historien aktivt stött nationella projekt som syftat till att frigöra förtryckta folk från imperialistiska stormakter eller skapa demokratiska institutioner för alla.

Men den form av nationalism som kräver etnisk enhetlighet inom varje stat och betraktar individer som mindre värda än det nationella kollektivet har ingenting med liberalism att göra.
Inom varje stat krävs någon form av gemenskaphetskänsla för att demokratin skall fungera och någon form av definition av vilka som är medborgare och vilka som inte är det. För liberaler kan denna gemenskap inte vila på någon föreställning om etnisk exklusivitet!

Detta år har vi sett prov på den typ av nationalism, som förhoppningsvis leder till utvecklade demokratier i en rad arabländer. Vi har också sett prov på en motsatt serbisk nationalism som haft sina förtecken i etnicitet.

Idén att den nationella nationalstaten måste uttryckas genom en "ren" nationalstat för varje tänkbar etnisk eller nationell grupp är bokstavligt talat livsfarligt. Om rätten till nationell identitet är allmängiltig så måste den också utövas i former som ger utrymme för andra att uttrycka sin identitet. Olika former av självbestämmande för nationella och kulturella minoriteter inom staterna, övernationella institutioner för delad suveränitet mellan många stater och framförallt öppna gränser är alla uttryck för en liberal syn på nationalismens olika problemställningar.

Här kommer det liberalt kluvna in i leken. Som liberal kan man vara både för ett fördjupat EU-samarbete samtidigt som man är för regional autonomi i exempelvis Skottland eller Katalonien. Så länge man har demokrati och frihandel som rättesnören ökar förutsättningarna dramatiskt för att staterna lever i fred. EU var från början en fredsbygge som nu tagit andra proportioner. Länder som binds samman ekonomiskt och där de politiska ledarna kan avsättas av folket brukar inte gå i krig med varandra.

Det har förts en debatt i Sverige den senaste tiden om det mångkulturella samhället. Det är inget liberalt programkrav utan helt enkelt en beskrivning av den verklighet vi alla lever i. Inget land i hela världen är kulturellt homogent. Den majoritet som ställer ensidiga krav på minoriteter att inordna sig i landets kultur, sedvänjor och traditioner ställer ingen respekt för minoritetens rätt att behålla sitt språk och uttrycka sin identitet.

Likväl som en same i Sverige skall kunna bära sin dräkt skall en sikh kunna bära turban på jobbet. Men i bland kolliderar uttrycken i sedvänjor och traditioner som dessutom är djupt rotad i nationella och religiösa traditioner, med individens okränkbarhet. Det kan röra sig om kvinnlig eller manlig omskärelse. I sådan fall skall liberaler konsekvent hålla på individens rätt. Liberalismen tillåter inte allt. De värden som håller ihop ett liberalt samhälle bygger på respekt för den enskilda människan.

Liberal ekonomi

2011-08-20T08:47:00.000-07:00

Frihet för den enskilde bygger alltid på att den politiska maktutövningen balanseras och kontrolleras. Samma grundsyn avgör liberalismens syn på ekonomin.
Jag behöver inte här och nu ge exempel på samhällssystem där den enskilde betraktas som statens egendom. I sådana samhällssystem får den enskilde inte fritt kunna välja utbildning, yrke och bostadsort, driva företag eller välja fritt mellan olika varor och tjänster.
När staten/samhället lägger sig i dessa val som den enskilde själv kan fatta - då fungerar vare sig en liberal demokrati eller ekonomi.

Den nu havererade kommunistiska planekonomierna fungerade likt gamla feodala system med stats- och ståndsprivilegier, skråväsende och livegenskap som liberaler förr i tiden kämpade ner.
Det är märkligt att det finns några få - däribland avgående partiledare i Vänsterpartiet - som fortfarande hävdar att denna utopi på något sätt skulle vara rättvis och ta hänsyn till individens egna val och kunna utvecklas fritt.

System som bygger på fri företagsamhet, fri handel och samma rätt för alla att välja sysselsättning och få tillträde till utbildning (utan höga terminsavgifter som nu England inför till högre utbildningar) har alltid lett till en höjning av produktionen och skapat möjligheter till en förbättrad ekonomisk standard för alla.

Synen på en liberal ekonomi har därför en stark moralisk drivkraft, för det är inte de rika och mäktiga som förlorar mest om den ekonomiska friheten går förlorad utan det fattiga och maktlösa. Samhället måste därför alltid se till att den liberala ekonomin får utvecklas fritt istället för att försöka detaljstyra den.

En fri marknad löser inte alla problem kring människor försörjning och möjligheter i livet, men utan en fri marknad beskärs människors livschanser dramatiskt.

I en liberal ekonomi får inte allt kapital samlas hos staten eller hos enskilda privatpersoner eller som nu alltmer blir blir fallet i fonder. Det enskilda ägandets och sparandets villkor är en nyckelfråga för en liberal ekonomisk politik. En liberal finansminister - Ann Wibble - sade att varje svensk skulle ha en årslön sparad på banken. Då skrattades det. I dag sätter många skrattet i vrångstrupen. Stor del av de ekonomiska bekymmer vi har i dag - hade inte existerat om incitament funnits för att spara pengar. Sanningen är att Sverige har för mycket direkta och indirekta skatter för att en verklig liberal ekonomi skall kunna råda. Ränteläget styr människors privatekonomi i detalj. Finansministern kan genom olika avdrag styra människor beteenden. Det är illa för en liberal ekonomi.

Självklart skall statsmakten spela en viktig roll i ett liberalt ekonomiskt system. Ett sådant område som samhället kan vaka över är när ett företag får monopol eller att flera företag delar upp marknaden mellan sig och höjer priserna. Därför behövs konkurrenslagstiftning som kan motverka monopol och karteller och en ekonomisk politik som gör det lätt för nya företag att starta och konkurrera med de gamla. Detta förutsätter också att samhället inte själv skapar monopol i staten eller ute i kommunerna. Något som vi tyvärr ha sett alldeles för mycket av. Om samhället skall vara trovärdig som övervakare måste man leva som man lär. Samhället skall ha så lite företag och bolag i egen regi som möjligt. Om en kommun driver ett Gym eller har ensamrätt på prospektering av alla nya småhustomter - så är konkurrensen på marknaden satt ur spel. Konkurrenter slås ut, servicen försämras, priserna stiger och arbetstillfällen försvinner.

Andra områden som samhället är satt till att övervaka är arbetarskydd och miljöskyddsbestämmelser.

En liberal ekonomi är inte en ekonomi utan lagar och specialregler, utan en ekonomi där dessa gäller lika för alla.

Den liberala demokratin

2011-08-13T00:48:00.000-07:00

Den liberala idétraditionen betonar hela tiden den enskilda individens värde. Personlig frihet, maktbalans och likabehandling är ofrånkomliga konsekvenser av denna grundhållning.
Därför ges den liberala demokratiuppfattningen en särskild dimension än den förenklade som mer tillämpas i Schweiz i forma av ständiga folkomröstningar.

Folkomröstningar och den slentrianmässiga föreställningen att majoriteten alltid "har rätt" eller att "folket" alltid skall bestämma, med utgångspunkt från ett liberalt perspektiv , utgör en farlig blindhet för maktens problem. Det liknar istället de totalitära idéer som kräver att all makt skall samlas hos ett styrande parti med motivet att detta representerar det överväldigande flertalets intressen.

I denna tankevärld finns det inga hinder alls för att fatta majoritetsbeslut om det mesta. Alla samhällsområden och allt som rör individerna kan och bör styras av "demokratins principer". Denna tankegång har visst stöd i den svenska regeringsformen och t ex i det socialdemokratiska partiprogrammet. I formuleringen "det personliga är politiskt" har den också stort stöd i radikalfeministisk ideologi. Motivet för denna maximalistiska ståndpunkt är att demokratiska beslut, förstått som majoritetens vilja, är moraliskt överordnade alla andra beslut, vare sig dessa är fattade av individer, familjer, företag eller organisationer. Det kräver emellertid inte stor tankemöda för att inse att denna maximalistiska position också är problematisk.

Livets avgörande beslut bör inte fattas genom omröstning i aldrig så demokratiskt valda församlingar. Man behöver inte vara liberal för att anse att individerna själva skall få bestämma om (eller med vem) de skall gifta sig (eller sambo med), var de önskar bo, vart de vill resa, äta, bära för kläder, tro på för religion, yttra för tankar, skaffa sig för utbildning, etc. I själva verket har vi en lång katalog i regeringsformen som sätter gränser för demokratin, låt vara att denna gräns är satt genom demokratiskt fattade beslut.

I den liberala idétraditionen är demokratin en konsekvens av en grundläggande insikt om att makt kan korrumpera. Det kvittar om den utövas av kungar eller politiska majoritetspartier. Den stora frågan är hur man ser till att makthavare hela tiden granskas och kan göra så lite skada som möjligt i sin utövning.

Makten måste hela tiden granskas/kontrolleras och balanseras samt att de som utöver makten måste kunna bytas ut.

Därför har i alla tider liberaler varit noga med att kräva konstitutionella garantier för medborgarnas rättigheter, oberoende domstolar, frihet att bilda partier och organisationer, fria massmedier och fria val med allmän och lika rösträtt. Demokratin skall i sin utformning begränsa den makt som politiska makthavare kan utöva. Det ger det starkaste skyddet för den enskilde individens frihet.

Tillåter vi att att ett styrande parti skapar en elitgrupp (läs yrkespolitiker med ingen arbetslivserfarenhet) kommer felaktiga beslut att fattas. En elit har inte kontakten med den stora folkmajoriteten och de styrande blir avskärmade från verkligheten. Det skapar ofrånkomligt felaktiga beslut baserade på modeller som är långt från verkligheten.

Det kan tyckas att detta är en självklarhet för de allra flesta men i verkligheten ifrågasätts det när konkreta frågor kommer upp på dagordningen. Varför skall yttrande- och tryckfriheten skyddas när det finns så mycket smörja på film eller det som skrivs på Internet?
Om det är upplopp så borde man stänga av twitter...
Varför skall riksdagsmajoriteten behöva rätta sig efter lagrådet om detta påpekar att ett lagförslag strider mot grundlagen?
Känns frågorna och invändningarna igen?
Ännu mer grundläggande invändningar är formulerade som baseras på att alla inte är lika mycket värda eller skall ha lika rättigheter.

En syn att makten måste begränsas leder direkt till slutsatsen att den politiska makten inte får omfatta alla delar av medborgarens liv. Det är direkt odemokratiskt att med politiska beslut bestämma hur produktion och konsumtion skall styras upp. Det är det dagliga kontraktet mellan människor och företag som skall gälla istället för en central politisk plan. Det genompolitiserade samhället är ett hot mot den enskildes frihet.

I dag finns en övertro hos politiker och statsbärande partier att skapa fler lagar och regler som detaljstyr människors vardag i motsats till det viktiga samspelet mellan människor och företag i det vi kallar marknad. Fler lagar och regler är därmed ett hot mot den liberala demokratin!

I dag ser vi strömningar att det inte är den fria marknaden och kontraktsrätten som skall gälla utan snarare en "demokratisk styrning" vilket givetvis kan kategoriseras som politisk propaganda. Det finns en övertro att samhället skall sköta utbildning, energi, infrastruktur etc. Dessutom att det är fult att tjäna pengar inom dessa områden som vi alla skall nyttja.

Att vara liberal är att tro på individens fria val. Rätten att själv inte bara få välja varor och tjänster utan också utbildning, arbete och bostadsort. Detta får aldrig begränsas. Möjligheten för den enskilde att hävda sig mot statsmakten blir minimal. De som vill "demokratisera" allt är varken intresserade av frihet eller maktbalans.

Den liberal demokratin måste därför alltid förklaras och vederläggas.

Jan Rejdnell

Inrätta en nationell kommission för Mänskliga Rättigheter i Sverige!

2011-08-10T03:37:00.000-07:00

Sverige har vid ett flertal tillfällen rekommenderats att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter av FN:s övervaknings- kommittéer, samt även vid granskningen i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta ligger i linje med vad som beslutades i FN 1948 med mänskliga fri- och rättigheterna och som ratificerats av de flesta staterna som är anslutna till FN.

Europadomstolen, formellt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ej att förväxla med Europeiska unionens domstol - EU-domstolen), har att bedöma oklarheter och tvister kring och påstådda brott mot den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950 . Dock är domstolen ingen överinstans till nationella domstolar och myndigheter och kan därför inte upphäva en dom eller ett beslut som fattats av en nationell myndighet eller domstol. Europadomstolen är viktig för mänskliga rättigheter eller andra av FN:s olika konventioner som exempelvis Barnkonventionen är inte inskriven i Sveriges lagbok.

Sedan 1995 är Europakonventionen svensk lag, lagen (1994:1219) om den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är på så sätt integrerad i vår rättsordning. Men den innehåller inte alla FN:s konventioner.

Om en enskild anser att staten har kränkt hans eller hennes rättigheter enligt Europakonventionen är det i första hand svenska domstolar eller myndigheter som ska pröva om en kränkning har ägt rum. Man kan alltså inte gå direkt och få sin sak prövad i Europadomstolen. Klaganden måste i de flesta fall ha fört sin sak ända till den högsta instansen, normalt Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen eller regeringen, innan denne kan gå vidare med ett klagomål till Europadomstolen i Strasbourg. Om man får rätt i Strasbourg innebär det inte med automatik att Sverige behöver följa domslutet från Strasbourg.

Om ett klagomål tas upp av Europadomstolen prövar och fastställer denna domstol om en kränkning har ägt rum eller ej. Europadomstolen kan också döma ut ett skadestånd till klaganden. Europadomstolen är ingen överinstans till nationella domstolar och myndigheter och kan därför inte upphäva en dom eller ett beslut som fattats av en nationell myndighet eller domstol.

Domstolens domar är dock bindande för den berörda staten. Svenska Staten gör därför upp med många som drivit sin sak i Strasbourg efter lång kamp innan dom kommer. Effekten blir att svenska staten inte får prejudicerande domar som förföljer dom och för stora skadestånd. Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tillämpas alltså av svenska domstolar och myndigheter, men Europadomstolen har högsta tolkningsrätt.

Du kan inte gå till domstol för att få prövat dina rättigheter enligt de mänskliga rättigheterna och med alla de konventioner som Sverige ställt sig bakom i FN. Det haltar! Många väljer att gå vidare till Europadomstolen som - jag påpekar - inte täcker alla konventioner och därmed rättigheter som är utvecklade genom FN. Till sitt försvar har Sverige sitt ombudsmannasystem, JO och JK som i praktiken är ganska tandlösa institutioner.

I Europakonventionen finns de rättigheter och friheter som är de mest grundläggande:

Envars rätt till liv, personlig frihet, domstolsprövning och rättssäkerhet, privat- och hemlivet, hem och korrespondens, tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Här finns också församlings- och föreningsfrihet. Rätten att ingå äktenskap och bilda familj, föra talan mot kränkningar av friheter och rättigheter. Här finns också förbud mot att någon utsätts för tortyr och omänsklig behandling, diskriminering etc.

Resultatet av denna process blir att allt fler väljer att gå till Europadomstolen för att få sin sak prövad när man misslyckats i Sverige. Debatten har stundtals varit hög om att Sverige skall införa FN:s olika konventioner som lag i Sverige. Många organisationer och politiska partier kräver bland annat att FN:s Barnkonvention skall upphöjas till lag. Jurister skriker och säger att denna konvention är olämplig i lagboken. Den är inte tydlig och kan tolkas olika.

En utredning - en delegation ( SOU 2010:70 ) har lagt fram sitt förslag för att säkerställa att medborgare i Sverige skall ha möjlighet att få sin sak/kränkning prövad i Sverige istället för att genomgå en lång, kostsam och krånglig process som slutar med en rekommendation. Utredningen säger:

"Delegationen föreslår att en nationell institution – Kommissionen för mänskliga rättigheter – ska inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna. Kommissionen bör ha en oberoende ställning, såsom rekommenderas i principerna, och ett brett mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommissionen bör särskilt ha till uppgift att:
− undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras,

− föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,

− ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt

− främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige."

Men sedan kommer en helt felaktig slutsats:

"Kommissionen bör dock inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i individuella fall. Erfarenheter från bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO) och Diskrimineringsombudsmannen tyder på att kommissionen sannolikt skulle få ta emot ett mycket stort antal klagomål om den hade befogenhet att pröva dem. Detta skulle allvarligt inkräkta på kommissionens möjligheter att göra egna prioriteringar."

Enligt uppgift är man rädd för alla rättshaverister och att folk skall klaga i onödan. Vad man inte förstår är att tilltron till ett rättssystem är att få sin sak prövad om man anser sig kränkt. Självklart skall det gå att rensa bort rent nonsens genom att peka på vad man beslutat om tidigare i identiskt lika fall men politikerförakt, ohörsamhet mot våra lagar etc. skall tas på allvar så bör den individuella rätten till att ta upp fall existera. Det är inte Staten som skall avgöra vad som skall tas upp utan i grunden medborgaren. Annars blir det endast den som har råd som kan driva process ända ner till den haltande Europadomstolen.

Kommissionärer som följer alla FN:s konventioner som ställs under Riksdagen via ett beslut sker genom ändringar i riksdagsordningen samt genom lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Beslutet blir även att ändra regeringsformen. FN:s konventioner är redan antagna av Riksdagen och nu är det upp till kommissionärerna att pröva om detta följs i Sverige. Delegationen säger:

"Delegationen föreslår att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas som en myndighet under riksdagen. Kommissionens ledning bör bestå av tre kommissionärer som väljs av riksdagen."

Raoul Wallenberg Institutet i Lund forskar kring mänskliga rättigheter och ger råd till nya regimer om hur mänskliga rättigheter skall tillämpas. De kritiserar inga regimer utan fungerar som utbildare. Jag träffade forskningschefen Christina Jonsson på Fredrika Bremer-förbundet årliga konferens i Apelryd i Båstad i augusti. I dag forskar hon på hur skolan hanterar barns mänskliga rättigheter i skolan. Resultatet visar redan på att vår nuvarande lagstiftning inte klarar tillämpningen av FN:s alla krav på mänskliga rättigheter och de konventioner som i dag är knutna till detta.

Lika rättigheter innebär samma rättigheter och skyldigheter. Vad är det att vara människa? Fullvärdig människa är man inte om det inte finns samma rättigheter och därmed lika rättigheter. Självklart utgår jag som liberal från individperspektivet. Så bör också vår lagstiftning skrivas och tillämpas. Varje individ är värd någonting och därför är de mänskliga rättigheterna till för att skydda individen - inte staten. Ingen skall får kränka vår kropp och vi kan och skall vara arkitekter över våra egna liv. Detta för att våra drömmar och planer kan förverkligas.

Skall man kränka en människas värdighet måste det finnas en lag som tydligt stipulerar hur och varför en människas värdighet kan bli kränkt.

Rättigheter krockar. Yttrandefrihet kontra religionsfrihet. Man får inte hetsa homosexuella och detta ställt mot yttrandefriheten. Om vi inför medborgartester är vi hårfint nära att bryta mot lika rättigheter i vårt samhälle - att dela upp medborgare mot de som ännu inte är medborgare.
Staten får inte i kraft av sitt ämbete (tolka lagar och politiker skapar lagar) kränka de personliga rättigheterna. I dagens Sverige är det inte svårt att hitta exempel på exempel hur samhället kränker och krockar med våra personliga rättigheter - i terrorns namn.

Eftersom delegationen och utredningen inte är särskilt uppmärksammad och man inte vill tillåta den individuella prövningsrätten måste vi slåss för att införa en nationell kommission för mänskliga rättigheter i Sverige!

Jan Rejdnell

Enklaver i förorten kan hjälpa invandrare att få jobb

2011-08-01T06:36:00.000-07:00

Invandrarförorterna är inte något hot. Där skapas enklaver där man hjälper varandra. Därför är det fel av regeringen att tillsätta en utredning om skattelättnader i "utanförskapsområden".

Den 10 mars i år föreslog tre ministrar - Anders Borg, Maud Olofsson och Erik Ullenhag - på SvD Brännpunkt att Nystartszoner bör införas i så kallade utanförskapsområden. Det är ett feltänk att skapa frizoner för invandrare att verka i. Det underbygger "vi och dom" och är ett betyg på ett direkt misslyckande av integrationspolitiken i Sverige. integreringsdebatten bör istället handla om människors frihet om hur vi lever våra egna liv. Det handlar inte om hur staten skall styra med olika Nystartskontor och riktade insaster. I verkligheten bor bråkdelen av alla invandrare i sådana områden som ansvariga ministrar kallar för utanförskapsområden. Riktade insatser för att starta eget är en sista utväg för myndigheterna likt Staten tidigare hade riktade bidrag till arbetslösa som startar eget. Regeringen borde istället göra radikala insatser för att fler av nykommade svenskar snabbt skall komma i jobb.

När regeringen nu tillsatt en utredning för få fram skattelättnader i så kallade utanförskapsområden börjar man på fel sätt. Man slår fast att om man bor i ett så kallat "utanförskapsområde" leder det till "uppgivenhet, förlorad självkänsla och social oro" och detta på grund av "hög arbetslöshet, låg sysselsättning och frånvaro av ett lokalt näringsliv". Det är många som inte håller med om den bilden.

Arbetsmarknaden är generellt sett begränsad för invandrare i Sverige och myndigheterna har filosofin att man ska "ta om hand" och satsar därför mer på att ge bidrag än arbete för nykomlingarna till Sverige. Men detta är inte mycket. Bidragsnivåerna är väldigt låga. Det finns egentligen väldigt få som vill leva på marginalen, ständigt utsatt och tvingad att leva på bidrag. Nu kommer ytterligare ett förslag om riktat bidrag eller om man så vill riktat avdrag. Till listan RUT- och ROT-avdrag kommer nu zon-avdrag.

Invandrarförorterna är inte något hot, som det så ofta hävdas. Det är fel att kalla dessa för "utanförskapsområden". Här skapas det istället enklaver där man hjälper varandra. Det som istället är problemet är bidragsberoendet som är hotet och det svenska samhällets "ta-hand-om-attityd"!

Om man tittar på internationella exempel, från t.ex. USA, ser man att det faktiskt kan fungera riktigt bra när invandrare från ungefär samma grupper bor i samma område. Etnisk enklav, kallas det ibland, och det är inte automatiskt något negativt. Tvärtom kan etniska enklaver påverka positivt i möjligheten att få jobb om man utnyttjar de nätverk som finns bland invandrare i enklaverna. Som exempel kan t.ex det som kallas Chinatown i städer som New York och San Francisco tjäna. Det finns en koncentration av fler invandrare i storstadsregionerna men också en högre andel företagare och fler sysselsatta i storstäderna. Får man inte rätt förutsättningar från samhället att klara sig så får man lita till egna nätverk.

Somalierna är ett bra exempel. Här i Sverige används somalierna ofta som slagträ i invandrardebatten eftersom endast 30% av somalierna beräknas ha arbete (enligt tankesmedjan FORES) medan i de delar av USA som man studerat, ca 60% av somalierna har arbete. Dessutom skapar somalierna i USA nya företag, här i Sverige är det få som skapar företag.

Det är samma folk, samma kultur och samma religion men olika mottagande.

Men i verkligheten är det väldigt få av alla invandrare som bor i så kallade invandrarområden. Så skall en invandrare vara tvungen att flytta till ett mer invandrartätt område för att få ta del av bidragen/avdragen i regeringens "nystartszoner"?

Andra förslag har riktats från olika riksdagspartier under valrörelsen än dessa nystartszoner. Invandrare är speciellt utsatta för den rad av nya integritetskränkande lagar som antagits i Sverige under de sista 10 åren. Det som hamnat i skymundan i debatten om IPRED, FRA och SWIFT-avtalet är att dessa juridiska "hårdare tag" framför allt riktar sig mot och drabbar invandrare.

Förutom avlyssning och övervakning har många andra galna förslag förts fram av riksdagspartierna under valrörelsen. Här är några av dem: burkaförbud, obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor, övervakning av suspekta muslimska ungdomar, förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan, utvisa folk för lättare brott, tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena", utegångsförbud, förbud mot byggande av minareter och för "stora" moskéer, och sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare. Ja till och med förbud mot "brott mot demokratin" har luftats, vad det nu må vara!

Frågan är om det snart kommer förslag om att skapa en särskild lagstiftning för invandrare eller de som lever i invandrartäta områden eller utanförskapsområden som regeringen valt att kalla dessa?

Den första frågan som ställs av den invandrare som mödosamt tagit sig till Sverige är: - Hur kan jag få tag på ett jobb?

Hitta en inkomst så man kan försörja sig. Istället sätts olika program och handläggningsrutiner in. Schemalagd undervisning istället för att lära sig sig svenska på en arbetsplats där man samtidigt får tjäna pengar och skapa värdefulla kontakter med andra. Den stela arbetsmarknaden med höga ingångslöner stoppar effektivt invandrare och ungdomar från att skaffa ett jobb. Höga ingångslöner med låg lönespridning konserverar arbetsmarknaden och gör att människor stannar i en anställning som de egentligen vill lämna för ett annat jobb. Arbetsrätten måste ändras för att talet om "utanförskap" kan upphöra."

Undertecknad tog i höstas initiativ till ett projekt med andra liberaler som vi kallar "Liberaldemokraterna". Vi lade redan då förslag om en mer sammanhållen och konkret invandringspolitik. Några av de tydliga förslag vi lade fram var bland annat:

- Ett lärlingssystem för invandrare som snabbt vill komma in på arbetsmarknaden underlättar också förutsättningarna att snabbt lära sig språket och förstå såväl synliga som osynliga regler i Sverige.
- Det skulle kunna vara mångdubbelt fler företag (där invandrare och flyktingar startade företag) om mikrolån och avdragsrätt i deklarationen för privatpersoner som vill investera i onoterade bolag infördes.
- Konkurrensutsätt socialkontoren, betala ut bonus för varje lyckat fall som leder till jobb till dem som driver ett socialkontor.
- Startskott, Ge varje flykting/invandrare en summa pengar i handen som skall räcka till en start i nya landet.
- Utse en coach som talar språket som den invandrade flyktingen/invandraren har.
- Max sex månaders handläggning för asylärenden och ansökan om uppehållstillstånd i landet.
- Om en invandrare vill starta ett företag eller verksamhet skall ett mikrolån kunna handläggas på en bank (oavsett var man bor).
- Anpassa och erbjud utbildning som är relevant för ungdomar och invandrare så man snabbt kan ta sig in på arbetsmarkanden.
- Individanpassa SFI-undervisningen och konkurrensutsätt detta.
- Vi är däremot helt emot prov eller kurser i "svenska värderingar" och "språktester" vilket endast skapar en massa konstlade situationer mellan invandrare och de som redan bor i landet. Testen kan vara ett kvitto för den som vill in på arbetsmarknaden att man kan svenska men det upptäcker en arbetsgivare ganska snart ändå. Är då inte språktesten ett sätt att sålla mellan "bidragstagare" för politiker och myndighetspersoner?

Nystartszoner i invandrarområden är ett dåligt förslag som bara skapar mer "vi och dom".

Jan Rejdnell

Alla är inte liberaler

2011-07-29T06:51:00.000-07:00

Liberalismens huvudmotståndare är alltid de politiska idéer som kan vändas för att motivera diktatur och terror mot oliktänkande. Det är samtidigt liberaler som slåss för att alla skall få rätt att framföra sin åsikt oavsett vad man sedan tycker om den.
Den som betvivlar detta vill jag påminna om att det finns högerdiktaturer och socialistiska diktaturer men nämn en enda liberal diktatur.

Liberaler uppfattar främst individens frihet som överordnad olika tänkbara kollektiv, tänker sig samtidigt socialister att den enskildes frihet främjas genom att kollektivets, arbetarklassens och löntagarnas, intressen får styra samhällets utveckling.
Det är med samma underliggande argument man också talar för att det ekonomiska livet skall samordnas under politisk kontroll. Faktiskt är det socialistiska slutmålet liberalismens totala kollaps. Här antar socialsiter att den harmoni inom kollektivet har uppstått vilket antas ha brutit den liberala individualismens framväxt. Det är därför renläriga socialister och dito liberaler aldrig kommer överens.

"Det bor en sosse i oss alla"
Det är ofrånkomligt att politiska inriktningar som grundar sig på att den politiska makten skall ha alltmer makt och att alltfler lagar skall forma kollektivets vilja har svårt att acceptera fritt företagande, privata vårdföretag och skolor som helt naturliga i samhällsbilden. Att själva incitamentet för ett fritt företagande - vinst - skall uteslutas inom energi, vård, omsorg och skola visar att socialdemokraterna lyckats påverka en hel del individer under sitt långa maktinnehav. Numera hittar vi inte ihärdiga socialdemokrater och socialistförespråkare i gängse gamla partier. De dyker upp lite varstans. Det är till och med så att de nya Moderaterna idag är mer ihärdiga än Socialdemokraterna att förespråka kollektiva lösningar med allt större begränsningar för individens frihet och val. Att Staten skulle vara bättre på att driva företag eller ta över ansvaret för vår frihet har alltid kommit på skam genom urminnes tider.

"Vi är alla lite konservativa"
De konservativa har alltid utgått från en identifikation med traditioner, staten eller nationen och hos kristdemokrater mer utifrån den trygghet man tänker sig hos familjen och vad religionen kan erbjuda. Staten och regler är således viktiga inslag för socialister såväl som konservativa. Många konservativa skäms så över att de betecknar sig som konservativa så att de kallar sig för liberaler eller åtminstone ekonomiska liberaler. Konservativa har alltid blivit influerade av liberaler. De är beroende av liberaler! Skulle inte liberaler finnas så skulle vi fått sett mer av totalitära högerregimer som litar på att militären upprätthåller lag och ordning samt vissa viktiga traditioner. På senare år verkar de som tillerkänner sig vara konservativ mer och mer lita på Staten och dess roll. Man är rädd för Globaliseringen och att nya influenser kommer för snabbt inpå oss. Nationen blir alltmer viktig för dessa högerkrafter.

Konservatismen har inget slutmål eller utopiskt samhälle för det man anklagar socialsiter för. För konservativa har det alltid varit svårt att acceptera liberalernas samhällssyn där de anser att individen kastas ut i en skrämmande värld utan sammanhang, normer eller högre ideal. Samma kritik möter liberaler från socialister. För de som förespråkar en alltmer statlig kontroll blir det viktigt att människors dagliga liv följer vissa normer. Konsekvensen och effekten blir att utrymmet för det som är avvikande blir mycket begränsat och att angelägna sociala reformbehov får stå tillbaka för föreställningar om att den enskilde skall reformera sig själv. Såväl politiska utjämningssträvanden som den sociala rörligheten som präglar det liberala samhället uppfattas som konservativa som en orsak till rotlöshet och kulturell förflackning.

Vad inte konservativa förstår är att den liberala individualismen är en förutsättning för att exempelvis familjerätten skall kunna ta hänsyn till barnens, kvinnornas och varför inte männens situation.

"För mycket individualism utmanar demokratin"
I dag står den stora frågan kring över hur mycket moral och etik som behövs för att ett samhälle skall kunna fungera? En Libertarian utgår från det strikt individuella samhället och i princip dödförklarar att Staten eller lagarna skall påtvinga individen någon som helst moral och etik. Här gäller rätten att själv få bestämma. Frågan måste ställas - hur mycket moral och etik behöver ett samhälle? I dag råder närmast moralpanik som en tvärreaktion på ett alltmer individualiserat samhälle. De konservativa blir rädda och blir samtidigt påhejade av socialdemokrater som ser tokiga liberaler överallt. Hur pass viktiga är normer och traditioner för liberalismen?
Lagboken är det yttersta och bör bli sekulariserad, men var går gränsen? Blir individualismen för stark så är den ytterst en utmaning mot demokratin, rättssamhället, den personliga friheten och strävan att ge varje människa nya chanser.

"Vilka styrinstrument kan en liberal använda sig av?"
De konservativa idealiserar de traditionella trygga hierarkierna och klasskillnader vilket kan leda till att rätt kontakter istället för rätt kunskaper åter blir avgörande för den enskildes chanser. "Nyrika" tillåts inte till samma chanser som för de som kommit den vanliga vägen genom arv.

Många har frågat hur jag som liberal så kategoriskt uttalat mig om besättningen vid börsbolagens styrelser. Jag har pläderat för ett system likt i Norge med kvotering 60-40 för endera könet under 5 år. Inte för att jag tror på könskvotering i något sammanhang utan för att slå sönder den struktur på vilket tillsättningarna i dag sker. När man på allvar hävdar att landet Sverige inte har tillräckligt kompetenta kvinnor för att bemanna styrelseposter i börsbolagen är något riktigt fel. Då regerar konservatismen. Då behövs krav på vad som menas med kompetens och den skall inte avgöras i en herrbastu. Liberaler har ibland hittat instrument mot konservatismen som bjuder in socialister. Kvotering är ett sådant område. Därför måste alltid en liberal ompröva metoderna för att nå ett bättre samhälle för individens fria val.

"Alla är inte liberaler"
Det självklara måste sägas - alla är inte liberaler! När de flesta vill kalla sig liberal måste självklara frågor ställas till de som tillerkänner sig till liberalismen. Det kan tyckas självklart, men inte för att sätta etikett på folk utan för att se igenom deras åsikter. När det parti som kallar sig för Liberalerna i partinamnet ägnar sig åt diskussioner om vem som är mest liberal i partiets riksdagsgrupp (vid varje möte) - då har man tappat kompassen. När man har en ordförande för riksdagsgruppen som därtill är talesperson just vad gäller lagar och förordningar som kräver hårdare straff, mer poliser, mer moral och övervakning frågar man sig om de valt en liberal till att leda dem?

För Folkpartister blir ordet liberal liktydigt med socialliberal utan egentligen fråga sig varför. Den som myntade ordet socialliberal i Sverige - Bertil Ohlin - valde att under sin stora politiska gärning slåss för ekonomisk frihet för individen och peka på fattigdomen hos vissa utsatta grupper. I Bertil Ohlins anda borde riksdagsledamöterna för Folkpartiet Liberalerna mer slåss för minskad övervakning på nätet och kommunikationer, strunta i hur folk klär sig i klassrummen, tala om hur folk skall ta ut sin föräldrapenning och stället ge alla hemlösa tak över huvudet. När liberaler uppträder och agerar som konservativa eller för den delen socialister så måste de som slåss för de liberala idealen höja rösten.

Jag hävdar att svenska liberaler är partipolitiskt hemlösa i Sverige. När tankegodset skall förvaltas av Per Gudmundson på Svenska Dagbladet - som person kallar sig för liberal - eller när man bildat nätverket "liberala sossar" så förstår man att skiljelinjer behövs utan att för den skull sätta etiketter.

Liberalismen behövs mer än någonsin i dag. Den behöver tydliggöras i en alltmer globaliserad värld. Främsta hotet mot liberalismen har sedan urminnes tider varit nationalismen. Vi får allt fler nationer och mindre ekonomier som kan sätta upp handelshinder och begränsa människor frihet. Liberaldemokraterna behövs i svensk partipolitik!

Jan Rejdnell

Blir Framtidskommissionens rapport som Globaliseringsrådets?

2011-07-20T05:18:00.000-07:00

I Almedalen tillkännagav Fredrik Reinfeldt att en Framtidskommission skulle tillsättas. Det hade räckt med att ta del av de 25 rapporter som Globaliseringsrådet lade fram under Utbildningsdepartementet. Det var Lars Leijonborg var ordförande i globaliseringsrådet både som partiordförande och tiden efter detta, liksom han sedermera med Forsknings- och högskoleminister. Rådets uppgift med de 23 ledamöter vilket den innehöll var att ta fram en strategi för hur Sverige skall möta globaliseringens utmaningar och tillvarata globaliseringens möjligheter. Den hade helt enkelt till uppgift att föra debatt och upplysa om globaliseringen.

Efter de 35 underlagsrapporter som lämnades så kom slutdokumenten varav ett - Bortom krisen. Om ett framgångsrikt Sverige. Den säger att vi är mera sårbart än vi vill tro och pekar på vårt beroende av några få framgångsrika exportföretag. Ingen nyhet mer än 40 miljarder skulle satsas för att utveckla näringslivet. Några av de huvudpunkter som rådet slog fast tillsammans med de fackliga organisationerna var att:

- En blocköverskridande skattereform efterlyses.
- En huvudkontorsstrategi, så fler bolag väljer att ha huvudkontoret i Sverige.
- En storsatsning på kunskapspolitiken. Bland annat engelska från första klass etc.
- Kvalitetsdrivande system inom offentlig sektor genom exempelvis ökad konkurrens och vårdval.
- Satsa på energiforskning och genom att bygga upp en rikstäckande infrastruktur med laddstationer göra Sverige till ett elbilens pionjärland.
- Utveckla arbetslinjen genom bland annat en blocköverskridande socialförsäkringsreform, snabbare inträde på arbetsmarknaden och olika åtgärder för att i praktiken höja pensionsåldern.

Det var det sista som Moderaterna tog med sig till Almedalen denna sommar. En ny skattereform behövs där olika system måste prövas - varför inte ett system med Platt skatt (även för företag)?

Likaså tog man i slutbetänkandet - Utvecklingskraft och omställningsförmåga. En globaliserad svensk ekonomi - stora delar av dagens industri- och tjänstebranscher kommer att tas över av andra länder. Hur väl rustat står Sverige att möta dessa utmaningar? Hur kan ett litet öppet land förbereda sig för att tillgodogöra sig de vinster som finns i en globaliseringsprocess?

Sysselsättningen på hemmamarknaden har minskat i de 30 största företagen. Istället är det bland mindre och medelstora företag som sysselsättningsökningarna är mest påtaglig. Ändå hänger inte näringspolitiken med i Sverige. Den sover!

Vi ser att mindre kunskapsintensiva tjänstenäringar (detalj- och partihandel, hotell- och restaurangnäringar m.m.) varit framgångsrik. Delvis tack vare ROT- och ROT-avdrag vilket nu restaurangnäringen vill följa upp med sänkt restaurangmoms. En helt annan bild framträder för avancerade tjänstesektorer, främst s.k. företagsnära tjänster (finans-, försäkrings- och olika konsulttjänster) men också delar av vård, utbildning och liknande.
Sysselsättningsökningen har varit dramatisk – omkring 70 procent över en tio-årsperiod och hyggligt jämt fördelad för samtliga storlekskategorier. Det är i dessa tjänstesektorer som en betydande del av det svenska näringslivets kunskapskapital finns. Politikerna ser detta och tror sig kunna med olika riktade insatser gynna vissa företag.

Men för att öka ett lands exportbas främst bör inriktas på att undanröja hinder för mindre och medelstora företag. Det är de fasta kostnaderna som måste ner. Svenska företag måste komma i paritet med sina utländska konkurrenter för annars arbetar man inte på lika villkor. Man hänvisas till den inhemska marknaden som är alldeles för liten för att ett bolag skall kunna växa.
Med svenska skattesatser och dubbelbeskattningar hamnar svenska nyföretagandet på bottennivå. När svenska bolag skall säljas har ägarna inte tagit ut vettiga löner och vinst för bolaget och därmed inte påvisa vad värdet på bolaget egentligen är. Det gör att förutsättningarna för småföretag i Sverige är i strykklass jämfört med övriga Europa.

Om Borg & Reinfeldt fattade skulle man sänka skatten för svenska småföretag. De stora bjässarna betalar ändå ingen onödig skatt i Sverige längre. Man skulle ta bort dubbelbeskattningen och de förhatliga 3:12 -reglerna. Man skulle införa en avdragsrätt för de svenskar som satsade riskkapital i små onoterade bolag. De pengarna stannar i Sverige. I dag är det "lata" kapitalet dvs. investering i börsnoterade bolag betydligt mer gynnsamt ur skattesynpunkt än att satsa i ett lite växande småföretag.

Detta skulle skapa mer jobb, fler företag som växte och anställde. Istället lade man Globaliseringsrådets alla rapporter på hyllen och uppfann en ny - Framtidskommission. Har Sverige tid med att dra samma slutsatser igen?

Jan Rejdnell

Skall Centern välja Maud 2.0 ?

2011-07-17T00:22:00.000-07:00

Vi som var i Almedalen kunde uppleva hur en av Centerns partiordförandekandidater - Annie Johansson - lyste i framträdande efter framträdande. En märkbar kraft att gå igenom och lämna avtryck i diskussioner och debatt. En partiledares uppgift är att kunna entusiasmera fler än den närmast troende skaran dvs. partimedlemmarna. Centerns roll i svensk politik hänger intimt samman med att hitta liberala politiska hjärtefrågor som inte hör 70-talet till.

Det handlar om att entusiasmera en den yngre generationen som nu blir alltmer intresserade av politik. Det handlar inte om vem som varit mest trevlig i brobyggandet inom regeringen och att de andra partierna i Alliansen skall gilla nya partiledaren i Centern.

När jag läser en debattartikel i Expressen av några Centerpartister från landsbygden slås jag att de verkar fortfarande leva i ett slags vakum från Olof Johanssons dagar. Man vill välja en Maud 2.0 med Anna-Karin Hatt för att fortsätta opinonsfärden nedåt som Maud lett. Man vill utse hennes gamla talskrivare och ständiga tvåa till uppgiften att lyfta ett parti som skall entusiasmera yngre väljare i storstan. Det blir som att skriva på för utanförskap i politiken.

Även Leif Pagrotsky har lämnat råd om Centerpartiets överlevnad i Expressen men tror att allt handlar om vilken politik partiet skall driva. Hon borde i rimlighetens namn ägna allt fokus på sitt eget parti som både har problem med ledare och politik.

Nej, mycket handlar om partiledare i svensk politik. Som liberal anser jag att det vore en stor förlust att tappa Centern utanför riksdagen särskilt när det parti som har Liberalerna i sitt efternamn nu alltmer ägnar sig åt en så kallad kravliberalism. Annie Johansson kan fängsla en ny generation liberaler! Hon kan med sin lyskraft mejsla ut de nya liberala hjärtefrågorna för 2000- talet där globaliseringen går i rasande fart. Där vår ekonomi intimt hänger samman med övrig världsekonomi. Då krävs en person som förstår ekonomi istället för att få den ständiga etiketten "socialliberal" för att bli accepterad i det politiska liberala adeln.

Att Annie Johansson är under 30 år istället för medelålders är själva förutsättningen för Centerns lyskraft och möjliga framgång. Att försöka hitta en så snarlik kopia av Maud Olofsson är dödsdömt. Likaså att överge Centerns liberala väg för att återgå i en slags konservativ landsbygdsromatism.

Själv var jag först ut med att föreslå Bengt Westerberg som ny partiledare för Folkpartiet för många år sedan. Jag gjorde det då som ordförande för Liberala Studentförbundet. Inte för att jag för en sekund trodde att Bengt Westerberg var en tvättäkta socialliberal eller ens ideologiskt förkankrad liberal. Vi gjorde för att han var den kandidat som kunde lyfta partiet och för liberaler att gå samman och attrahera nya liberala väljargrupper men en ny politik.
Jag ser samma möjliga potential i Annie Johansson för Centerpartiet i dag. Får hon stödet från medlemmarna i Centerpartiet - en kraftig uppbackning så kan hon lyfta partiet.
Det är en fördel att hon INTE sitter i regeringen. Regeringsmakten förlamar Centern.

Dessutom vågar Annie Johansson lyfta integritetsfrågorna. Det var Annie och Fredrik Federley som blev injagade att rösta för FRA av i första hand Anna-Karin Hatt och den ständigt icke-populära Andreas Carlgren. De var FRA-kramarna i partiet. I valutvärderingen av Centerns katastrofval angavs just FRA-frågan som ett tappat förtroendekapital bland yngre väljargrupper. Tro inte för en sekund att en FRA-kramare kommer bygga upp en ny integrationspolitik.

Det är dags att slänga in Hatten!
Det är dags för en ny generation liberaler - det är dags för Annie Johansson!

Tornberg i Centerns valberedning har närmare presenterat tre huvudkandidater till partiledarposten och att utfrågningar skall ske i hela landet. Det blir med andra ord ett "chicken-race".

Jan Rejdnell

Tillväxt skapar frihet!

2011-07-13T07:15:00.000-07:00

Jag lyssnade med stegrad förvåning på Håkan Juholts tal i Almedalen. Det måste sägas rent ut - det var direkt företagarovänligt. Inte för att talet rörde enbart löntagare utan för att företagen skulle passa sig annars så det bli andra bullar av. Mer lagstiftning och mer avgifter. Det resursutrymme som Juholt tycker sig kunna se är skapat i företagen. Inte bara bland de stora företagen som han är van vid att utgå från, utan bland de många små företagen. För att samhällsmedborgare skall kunna bygga sina liv krävs att företagen växer och skapar överskott. Den stämning som i dag alltmer märks bland socialdemokrater och vissa miljöpartister präglas av att politikerna skall bestämma mer inte mindre. Man tar in för att dela ut och styra när man delar ut. Tillväxten skapar med jämlikhet och drivkraft i sig än detta synsätt att politikerna styr. Det är som Mats Halvarsson slog fast i en replik på DN Debatt:

• När det gäller ideal för samhällsutvecklingen stärker ökad materiell rikedom människors sekulära-rationella värderingar på bekostnad av trosföreställningar, nationalism och förlitan på auktoriteter.

• När det gäller ideal för individens utveckling driver ekonomisk tillväxt människors värderingar till ökad betoning av individuell frihet, samhällsengagemang och självförverkligande.

Ekonomisk tillväxt frigör människors potential. Det gör allt färre människor i världen fattigare. Det är enkelt och sammanfattat i Brännpunktsartikel - att den enskilt viktigaste åtgärden för att få fler nya och fler växande företag är att låta företagarna tjäna mer pengar. Dagens beskattning är både orättvis och direkt tillväxtfientlig. Detta skriver en VD i ett tillväxtföretag i Sverige.

Det finns otaliga bevis på att exempelvis Miljöpartiet tror sig kunna veta bättre om marknaden och hur man skall planera genom att lägga sig i satsningarna som företagen vill göra. Senast i Stockholm vill man skrota hälften av alla utvecklingsprojekt. En avgörande komponent för att ge Storstäderna chansen att utvecklas vidare är utveckling av infrastrukturen. Detta vill Miljöpartiet stoppa. Det är ingen unik svensk utveckling att befolkningen flyttar in till storstäderna men Miljöpartiet vill annorlunda och tror sig kunna styra utvecklingen efter sina värdemönster.
Johnny Munkhammar hade en debattartikel på SvD nyligen om detta. Fler debattartiklar har kommit på samma tema kring försöken att stoppa tillväxten och styra utvecklingen. Svenskt Näringsliv har ställt frågor till Miljöpartiet. Miljöpartiet tycks tro att tillväxt alltid leder till miljöförstörelse, så fel - så fel tänkt.

Storstäderna är den ekonomiska motorn för ett land. Och det ökar...

Vänstern har tycks tro att man kan skapa välfärd och ekonomisk frihet utan tillväxt. Att man kan planera fram saker och ting. Det är grunden i kommunismen och mer vänsterinriktade socialisters tankesätt.

På samma sätt som när ett företag gör en affärsplan, marknadsplan etc. gäller det att genom en tillväxtplan strukturera företagets tankar om tillväxt och skapa en samsyn bland företagets medarbetare. På liknande vis kan man göra i ett samhälle för att skapa en mer dynamisk tillväxt. Det får individer att växa och får mer individuell frihet, samhällsengagemang och självförverkligande. Mot detta står vänstern i en syn att allt är statiskt - det man tar här måste kompenseras där.

Tillväxten i näringslivet och företagen sker genom introduktion av nya produkter och/eller tjänster samt utvecklande av tidigare produkter eller tjänster. Försäljning kan också etableras på nya marknader, till exempel genom export till andra länder. För samhället måste vara engagerad och förstå hur och var tillväxten sker så infrastruktur och människors vardag kan underlättas och förenklas. Om politiker jävlas med näringslivet så krymper det och flyttar till andra marknader där det kan blomma. Det är enkelt...

Om Håkan Juholt väljs till Statsminister får vi en 60-talssyn på näringslivet. Det är bara att titta på den hemkommun som Juholt kommer från - Oskarshamn. Själv fick jag lura det politiska etablissemanget i Oskarshamn på 90-talets början då ett nyföretagarcentrum skulle bildas. Ett centrum för underlättande av att nya företag skapades. Jag fick dra ihop ett 40-tal företagare som backade upp men det höll på gå snett när de förstod vem som var initiativtagare till denna händelse. Då jag växte upp i denna kommun under ungdomsåren så kom de ihåg mitt namn alltför väl. Men anekdoten visar att det rör sig deras planering och försyn hur saker och ting skall vara. Näringslivet skall passa sig.

Tillväxt skapar i sig att fler människor kan utvecklas och bli mindre nationalistiska. Det skapar mindre med barnfattigdom och skapar mindre auktoritetstro. Kort och gott - det skapar frihet.

Jan Rejdnell

Almedalen #2011

2011-07-09T10:17:00.000-07:00

I årets Almedalsvecka frågade sig många – kan det bli större. För vi som var där kan det entydigt sägas – JA!

Massor av seminarier, snack och mingel samt skapande av kontakter. Det går inte att underskatta. Partiledare och apparatnik (dvs. de som enbart lever på sitt eget parti och är bara intresserad av att lyfta fram detta) flyger in och flyger ut en dag senare. De gör sin plikt.

Men det är i gränderna och på seminarierna som nya kontakter skapas. På mingelpartyn hos PR-byråerna etc. Det finns faktiskt ingen motsvarighet!

De som tror sig kunna läsa sig till allt på nätet säger jag bara – underskatta aldrig mötet. Retorikexperter bedömer partiledartal. Ingen skulle komma på tanken att läsa talen utan att se dem på TV eller nätet.Eller varför inte Live.

Årets Almedal tog tvärt slut efter Juholts tal på fredag kväll. Ingen är intresserad av vad vare sig Kristdemokrater eller Sverigedemokrater har att säga. Kristdemokraterna slåss internt och Sverigedemokraterna försöker fortfarande bli rumsrena. Det går inte så enkelt med de åsikter de förfäktar. Det kommer bara vara massa gula tröjor kl. 11.00 på söndag. En picknick för enbart Sverigedemokrater som klagar och försöker leka offer.

Annat ljud vad det när 25-talet Sverigedemokrater ställde politiskt inkorrekta frågor till en författare till ny bok om högerkrafterna i Europa i Almedalsbiblioteket i veckan. Så fort de inte håller med så klagar de på att journalisten är politiskt korrekt. En enkel sanning – så fort man inte håller med så är alla andra politiskt korrekta och man själv politiskt inkorrekt. Martyrskapet skall skapa ”tycka-synd-om-känslor”. De fungerar inte längre.

En hel hop med partiledare som är ute eller på väg ut skapade luckor i besöksströmmen vid talen på de olika kvällarna. Centerpartiets, Vänsterpartiets och Kristdemokraternas partiledare är på väg ut. Ingen vill lyssna på Jimmie och nya partiledare/språkrör var Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Men vid de olika seminarierna kunde man se en ny lysande partiledare växa fram – Annie Johansson.

Märkligt är att partierna inte har någon social samvaro med tält eller samlingsplats. Istället är en intresseorganisation, fackföreningar. Storstadsregioner, PR-byråer etc. som flyttar fram sina positioner och tar hand om beslutsfattare och beslutande tjänstemän.

Slutsatserna av årets Almedal kommer redan lördag lunch innan de två sista talen. Det borde ställa till eftertanke för de mindre partierna vad avser utspel och innehåll.

Almedalen påverkar och skapar nya ytor. Intresserade från Danmark, Korea, Norge etc. fanns på plats för att studera och kopiera. Mitt tips är att Almedalen blir större men att de politiska partierna måste tänka till – skapa nytt och bli smartare.

Jan Rejdnell

Håkan Juholt är Nordens Chavez

2011-07-08T17:43:00.000-07:00

Håkan Juholt vill åter införa regleringarna av apotek, järnvägen och elmarknaden. Därtill reglera "den oreglerade finansmarknaden" Vad det sista innebär förstår inte någon - inte ens Juholt själv.

Börsen är ägd av Nasdaq och vi lever i EU med en fri kapitalmarknad. Juholt tycks tro att utländska företaga skall nationaliseras. Efter talet i Almedalen att återigen införa regleringar på nu avreglerade marknader där konsumenterna nu själv får välja, måste man kalla Juholt för Nordens Chavez. Det är gammal socialdemokratisk politik där man tycks tro att det är staten som skall styra och företagen lyder. Att politikerna vet bäst och marknaden skall passa sig - annars kanske man rent av nationaliserar.

Hela talet gick ut på att löntagarna skall ges mer rätt och bättre skydd. Arbeta mindre och inte utsättas för onödiga påfrestningar. Därtill mer betalt. Detta utan att snegla på konkurrensen i Europa och världen eller företagens villkor för att klara sig. Företagarna skall passa sig - det blir bättre om politikerna bestämmer mer.

Detta ligger helt i linje med den inställning som den socialdemokratiska kommunen Oskarshamn har till näringslivet. Företagsklimatet ligger alltid i botten. I år på plats 275 av totalt 290 kommuner. Socialdemokraterna har styrt i över 90 år och förstår inte mindre företags villkor och drivkrafter. I Oskarshamn vill socialdemokraterna ha stora företag som SCANIA och Kärnkraftsanläggningen vid OKG. Styret är nästintill Stalinistiskt - ingen debatt sker i fullmäktige - det är i arbetarkommunen man tar besluten. Det är från den andan Håkan Juholt kommer. Han fattar inte att jobben kommer i de små företagen.

Fler lagar och förordningar - mer pengar in till staten för att garantera sommarjobb till ungdomar. Staten skall ta in mer pengar för att sedan dela ut pengarna i bidrag. Gammal socialdemokratisk politik.

Juholt vill ha en återgång till hur det politiskt såg ut i Sverige på 60-talet. Han har inte fattat globaliseringen och att Staten inte kan styra allting längre. Kapitalet flyttar ut, småföretag konkurreras ut och läggs ned och saker blir dyrare med Juholts politik. Det är bara att titta på den skuldsättning Oskarshamns kommun skaffat sig och villkoren att driva ett mindre företag där.

Jan Rejdnell

Ny partipolitisk karta efter Almedalen 2011...

2011-07-08T00:11:00.000-07:00

En ny partipolitisk karta ritas efter Almedalen 2011 med nya partiledare. Vi har en hel drös med partiledare som lämnar nu eller inom kort och en positionering som skapar nya allianser inom politiken.

Vi har också två nya språkrör för Miljöpartiet - Gustav Fridolin och Åsa Romson. De blir nu ivrigt uppvaktade av Moderaterna för att minoritetsregeringen skall slippa nyval efter allt fler nederlag i kammaren. En alltmer desperat ny partiledare för socialdemokraterna Håkan Juholt är nog beredd att fälla ett femte jobbskatteavdrag för att komma in mer i hetluften och sabotera Alliansens politik. Om det är bra för landet är en helt annan fråga.

Maud Olofsson lämnar partiledarposten för Centern och Annie Johansson tar över. Det blir mer liberalism och satsning på storstadsväljarna.

Max ett halvår har Göran Hägglund på sig som partiledare. Det verkar som Livets Ord håller på att ta över partiet med alltmer sjunkande opinionsundersökningar. KD går alltmer åt höger. Vem som tar över är svårt att sia om. Det kan vara Maria Larsson eller varför inte Ebba Busch från Uppsala. Kommunalråd från Livets ords hemmastad. KD får inga stödröster från Moderater i nästa val. De kommer koncentrera sig på att bli största parti och få så stort parlamentariskt underlag som möjligt.

Lars Ohly höll nog också sitt sista anförande som partiledare för Vänsterpartiet. Säkert kommer populära Jonas Sjöstedt från Umeå bilda radarpar med Josefine Brink.

Såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet kommer att ta väljare från Socialdemokraterna. De kommer göra allt vad som krävs för att attrahera dessa väljare efter den gemensamma rödgröna kollapsen. Socialdemokraterna kommer bli alltmer trängda.

De enda partierna som inte har bytt partiledare eller inom kort kommer att göra det är Moderaterna och Folkpartiet. Frågan är hur länge folkpartisterna nöjer sig med 5,5-7,5 procents stöd i väljarkåren. Med en hel drös nya partiledare som skall profilera sig och sitt parti kommer det bli svårt att synas i media om man inte har nya profilfrågor och liberala sådana att peka på.

Ett seminarium i Almedalen handlade om den partipolitiska kartan efter valet 2014. Ohlin-institutet vara arrangör. Frågan ställdes kring vem som vinner valet 2014? Underförstått blockpolitiken består och man skapar ett regeringsunderlag som har en majoritet.

Det rödgröna blocket finns inte längre! Miljöpartiet kommer kommer inte gå i fällan en gång till. De vill växa och ta så många röster de kan från socialdemokraterna och liberala storstadsväljare. Den sista kategorin väljare - liberala storstadsväljare - är ett villebråd för Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet. Eftersom Folkpartiet och Centern inte kan gå ihop på grund av det som sitter i tapeterna så kommer man att kriga om samma väljare om olika utspel. Det parti som är mest liberalt och har fräschast partiledare drar längsta strået. Så när man ställer Annie Johansson bredvid den alltid kostymklädde Jan Björklund så kan man misstänka var rösten hamnar.

För karisman hos partiledaren har stor betydelse. När det är svårt att urskilja skiljelinjerna mellan partiernas politik så får partiledarens framtoning allt större betydelse.

Det parti som har allra störst problem är socialdemokratin. Man tappar storstadsväljare och är osäker på sin egen politik. Attackerad från alla håll och med en partiledare som verkar vilja återgå till gammal sossepolitik - kommer partipolitiska kartan drastiskt att förändras. S kommer tappa alltmer väljarstöd. Moderaterna är och förblir det statsbärande partiet. De flörtar med vem de vill. Just nu Miljöpartiet.

Vi kommer säkerligen få fler minoritetsregeringar efter valet 2014. En eller flera partier kan åka ur Riksdagen och socialdemokraterna parkerar runt 20 procent. En liknande utveckling har skett i andra europeiska länder. Sverigedemokraterna växer och kanske ett nytt parti kommer in i Riksdagen.

Så frågan var felställd på Ohlin-institutets seminarium. Den förutsatte majoritetsregering och att Alliansen består. Det gör den inte. Priset har varit för högt att betala för KD, Centern och Folkpartiet. Moderaterna vill växa och bli ännu större - frågan är istället - på vems bekostnad?

Jan Rejdnell

Det räcker inte med att kalla sig liberal

2011-07-06T15:56:00.000-07:00

Björklunds Almedalstal var viktigt ur synpunkten om Folkpartiet söker sig tillbaka till sin ideologi dvs liberalismen istället för att hamra in olika frågor för skapa sig en profil utöver paradnumret med skolan. Snällismen är borta men erbjuds istället? Under 10-15 år har motionerna duggat tätt om att lyfta fram ordet Liberalerna i partinamnet. Något som man antagit men där enbart beteckningen Folkpartiet lyfts fram i val efter val och i all kommunikation. Helt plötsligt lyser enbart ordet "Liberalerna" i bakgrunden till Jan Björklund vid årets Almedalstal. En tillfällighet - knappast. Numer är snart sagt varje parti liberalt (förutom Vänsterpartiet och KD). Centern väljer en partiledare som vill driva liberala frågor och betecknar sig som mer liberalt än Fp. Men det går inte med enbart etikett. Innehållet räknas. Årets tal innehöll gammalt som nytt och en stor blandning till skillnad mot Reinfeldts tal. Några av de ideologiska inslagen var:

"Den liberala rättvisestanken skiljer sig från den socialistiska. Liberal rättvisa innebär inte att alla ska leva sina liv på samma sätt eller tjäna lika mycket pengar. Liberal rättvisa betyder att alla ska få likvärdiga möjligheter.
Därmed så har också liberaler och socialister olika syn på statens roll. "

Och...

"Socialister, med sin syn på rättvisa, ser som sin huvuduppgift att motarbeta att människor blir rika. Liberaler, med sin syn på rättvisa, ser som sin huvuduppgift att motarbeta att människor blir fattiga. "

Knappast ett "statement" som andra partier i Sverige som kallar sig liberala inte skulle skriva under på. Björklund jämför mot socialism och till kvarvarande diktaturer som Nordkorea med sin kommunism. Inte ett ljud om Kina med sin råkapitalism.

Ett av huvudnumren i talet och nyheten på presskonferensen var en modern arbetsrätt samt arbetskraftsinvandringen. Men inga konkreta förslag till modern arbetsrätt. Här har Centern en betydligt tuffare linje men Björklund konstaterade att det är ett problem. Det finns en opinion om Folkpartiet till att radikalt modernisera arbetsrätten radikalt men detta har inte trängt igenom.

Björklund berörde också jämställdhet kopplat till utbildning samt forskningens betydelse men berörde inte varför de kraftiga satsningar som ändå görs inom forskningen inte leder till fler upptäcker och arbeten i Sverige.

Björklund beklagade majoriteten i Riksdagen som försvårar för utländska arbetare att ta jobb i Sverige och menade att det byggs mer hinder och starkare gränser i bland annat Danmark och Frankrike. Visst är det viktigt men i tider där det monetära systemet utmanas inom unionen och länder håller på att gå i konkurs känns valet av fråga för att åskådliggöra det liberala partiets uppgift en aning lätt.

Slutet av talet kom den liberala klämmen:

"Människor har olika förutsättningar och skiftande behov. De vill inte längre bli betraktade som delar i ett kollektiv. Tage Erlander myntade begreppet ”Det starka samhället”. Med det menade han att den politiska makten över människor ska vara stor. Men med det starka samhället blir individerna svaga. Vi liberaler vill se en motsatt utveckling. Med starkare individer och en minskad kollektiv och politisk makt."

Men Björklund och Folkpartiet har agerat precis tvärtom senaste året i Riksdagen. Fler lagar och bestämmelser, mer övervakning och fastställande av direktiv från EU som gör intrång inom integritetens område. Mer krav om hårdare tag. Frågan hängde kvar i den disiga Gotlandsluften sent på kvällen: När kommer de liberala förslagen från Folkpartiet istället för avståndstagandet mot kommunismen och skillnaden i synsätt mot socialismen? Folkpartiet har en lång resa kvar innan man kan slopa ordet Folkpartiet och enbart sätta upp ordet Liberalerna i fonden vid sina framträdanden som man gjorde vid årets tal i Almedalen.

Jan Rejdnell

Barnfattigdom löses vare sig med mer bidrag eller fler i arbete

2011-07-02T05:39:00.001-07:00

I konstlade konflikter sätter man upp lösningar som skall lösa problem utifrån vilken ideologisk ståndpunkt man företräder. Jag menar att Rädda Barnens rapport om Barnfattigdomen i Sverige skapar sådana konstlade konflikter. Istället för att diskutera hur barns rättigheter bäst tas tillvara som tar sin utgångspunkt i artikel 26 i Barnkonventionen, som reglerar barnets rätt till social trygghet, inklusive socialförsäkringar, så diskuterar man föräldrarnas möjlighet att tjäna pengar eller mer bidrag till familjerna. Om barnfattigdomen ökat eller minskat i reella tal kan vi alltid diskutera. Min utgångspunkt är att man kan bidra till att lösa en del av "barnfattigdomen" genom olika insatser.

Man löser den inte - som regeringen påstår - med att få fler i arbete. Är man ensamstående mor med två-tre barn måste man vara höginkomsttagare för att fixa ekonomin.

Man fixar det heller inte genom att utgå från att alla måste vara familjer som Kristdemokraterna tycks förutsätta i deras 50-tals värld. Omkostnaderna för att för att leva och existera i Sverige är helt enkelt för höga. Anders Borg driver upp kronans värde och betalar av på statsskulden istället ta itu med socialpolitiska reformer med allt fler ensamståendes tuffa villkor.

Inte heller oppositionens recept med mer bidrag löser någonting. Först ta in massor med pengar till statskassan för sedan dela ut dem i olika bidrag - inte minst barnbidrag. Uppe på detta lagstiftning som förbjuder frivilliga avgifter för att delta på exempelvis skolresor. Gammal sossepolitik där man detaljstyr och skapar sin påklistrade rättvisa. Som också speglar att ingen får vara mer än någon annan.

Man kan försöka motarbeta barnfattigdom generellt sätt på olika vis:

1. BIDRAG OCH STÖD FRÅN SAMHÄLLET.
Mer riktade stöd genom Försäkringar; föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, havandeskapspenning, pensionsrätt för barnår, barnpension och efterlevandestöd till barn.
Också genom Generella bidrag som; barnbidrag (inklusive flerbarnstillägg) och adoptionsbidrag.
Slutligen med Behovsprövade bidrag som; bostadsbidrag, vårdbidrag och underhållsstöd. Alla dessa former av stöd, bidrag och riktade stöd ger orättvisa och skapar transfereringssystem uppbyggda av staten och kommunerna. Det är ett nederlag för samhället

2. LÄGRE LEVNADSOMKOSTNADER
Kostnader för mat, hyra, kläder, kommunikationer, el/uppvärmning och försäkringar måste hållas så låga som möjligt för att göra det så billigt som möjligt att överhuvudtaget leva på en låg inkomst. Drivs priserna upp får den som hart låga inkomster även om man har ett jobb allt mindre att leva på. Det räcker inte med enbart skattesänkningar läs jobbskatteavdrag. När priserna drivs upp räcker inte inkomsterna och bidragen blir viktiga för att överleva.

3. HÖGRE LÖNER FÖR TYPISKA LÅGLÖNEYRKEN
Genom att konkurrensutsätta typiska låglöneyrken som företrädesvis kvinnor har inom exempelvis vården höjs dessa löner på en acceptabel nivå. Många gånger medverkar stat, kommuner och landsting till deltidsarbeten inom ej konkurrensutsatta kvinnliga låglöneyrken. Effekten blir förödande för ensamstående kvinnor.

4. STARKARE SOCIALT SKYDDSNÄT
Genom att sätta en lägsta gräns för vad man skall klara sig på om man lever ensam med barn kan stöd utgå utan nedsättande behovs- och individrelaterade bidrag som bedöms olika från en kommun till en annan.

Istället kan man utgå från barnet och införa Barnkonventionen till svensk lag eller allrahelst införa en Barnbalk i svensk lag. Det lyfter inte barnfamiljers ekonomi (av vilket slag barnfamiljen är sammansatt - (känga till Kristdemokraterna!) Men att sätta barnens rätt i första hand och barnets situation i första hand driver bort det från det klassiska tänket om socialpolitiken i Sverige. Det parti som först verkligen driver barnens rätt istället för familjens stöd för att förbättra för barnets situation kommer att nå verkliga resultat.

Jan Rejdnell

Israels gränser från 1967

2011-05-22T05:02:00.000-07:00

President Obama menar att en utgångspunkt i kommande förhandlingar kring en varaktig fred I Mellersta Östern skall utgå från 1967 års gränser för Staten Israel. Om Israel avstår från stora landområden på Västbanken och Jordandalen utan att grannländerna erkänner Israel och dess suveränitet vore det att äventyra staten Israels blotta existens. Med dagens vapensystem skulle Israel knappast vunnit sex-dagars-kriget 1967. Obama utgår från en verklighet som är daterad 44 år tillbaka i tiden. Det är en utopi att tro att 1967 års gränser skall vara en utgångspunkt i samtalen för varaktig fred i området.

Staten Israel omges av ett flertal arabiska stater som upprepade tillfällen oprovocerat attackerat Israel med regelrätta krigshandlingar. Oavsett vad man anser om orsakerna kring detta så är det ett faktum. Israel har sedan staten bildades levt under ett ständigt hot från sina grannar. Många kan ha åsikter om Israels sätt att hantera dessa konflikter och hur man respekterar grundläggande krav mot civilbefolkningen på ockuperad mark men hotet om ständiga militära angrepp går inte att bortse från.

1967 utsattes Israel för en oprovocerad attack från fyra arabiska grannar. Israel slog tillbaka och intog land från de länder som attackerade dem för att skapa regelrätta säkerhetszoner för att därmed undvika katastrofala följder vid ytterligare angrepp. Efter 44 år har utvecklingen av vapentekniken inte stått still utan ger i dag en tänkbar angripare oerhörda möjligheter i ett överraskningsmoment. Det handlar om minuter innan en angripare kan skapa ett militärt övertag. Vi har en annan militär utgångspunkt i dag.

Om man i dag skulle utgå från Israels ursprungliga gränser skulle angreppskriget 1967 slutat annorlunda med dagens vapensystem. Trots detta menar USA:s president Obama att man skall utgå från Israels gränser från 1967 i förhandlingarna om en framtida palestinsk stat. Det är land och territorier som tillhört Jordanien, Syrien och andra arabländer som i framtiden skall skall utgöra en palestinsk stat.

Efter sexdagarskriget 1967 antog säkerhetsrådet enigt FN resolution 242 i november 1967, som garanterade Israel säkra gränser och säkerhet vilket också skulle garantera att inte angrepp skulle kunna ske igen, som kunde äventyra staten Israels framtida existens. I huvudsak säger resolutionen som ligger till grund för alla förhandlingar sedan dess att:

o Israel ska dra sig tillbaka från områden ockuperade under den senaste konflikten.
o Att alla stater i regionen ska respektera varandras territoriella integritet, politiska självständighet och rätt att leva i fred inom erkända gränser och i säkerhet, fria från hot och våldshandlingar.
o Fri sjöfart
o En rättvis lösning av flyktingfrågan.

Resolutionen ställer alltså krav på alla stater i området, inte bara på Israel. Den kräver att arabstaterna ska erkänna Israel och dess gränser. Det är endast Egypten som nått en fred med Israel där också landområden har lämnats tillbaka som Sinai-halvön o Gaza-remsan. Övriga arabländer har vägrat erkänna staten Israel vilket är grunden för att starta förhandlingarna. Alla övriga inblandade arabländer har också förkastat resolutionen och vägrat lösa flyktingfrågan som istället eskalerat med överfulla flyktingläger. Flyktingar var i detta hänseende inte enbart palestinska/arabiska flyktingar utan även judiska flyktingar på grund av konflikten. Hela tiden har arabvärlden ensidigt krävt att Israel skall överlämna ockuperat land från ett krig som grannländerna själva startade.

FN lade sig inte i exakt var gränserna skulle gå utan överlät detta på parterna i kommande förhandlingar. Att i dag utgå från 1967 års gränser och byta markområden och land skulle bli slutet för staten Israel. Grannländerna måste erkänna staten Israel och dess suveränitet och förbinda sig att inte angripa landet. Israelerna säger själva att om man släppte kontrollen över Jordandalen skulle det innebära att en angripare direkt skulle kunna slå ut stora delar av Israels territorier som var suveräna innan 1967. Israel har hela tiden provocerats med terrorhandlingar likt raketanfall från organisationer som Hamas från Gaza-remsan rakt in på Israeliskt område. Liksom Hizbollah genomfört från Libanon. Situationen skulle vara än värre om Västbanken och Jordandalen skulle kontrolleras av grupper liknande Hamas och Hizbollah. Den som tror att kravet om att utgå från 1967 års gränser hjälper fredsprocessen är totalt vilseledd. Hamas kommer aldrig att acceptera ett fredsavtal med Israel utan kräver ensidigt att marken skall överlämnas till dem.

Palestiniernas president Mahmud Abbas krävde för några dagar sedan att USA:s president Obama skall sätta press på Israel att acceptera en palestinsk stat inom 1967 års gränser. Abbas reagerade med ilska på att Israels president Benjamin Netanyahu frankt sagt till Obama att Israel inte kan försvaras inom sådana gränser.
( http://israelisverige.info/?p=7076 )

Eftersom USA:s nya politik i Mellan Östern stipulerar demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter som grundpelare är det inte enbart demokratiska och fria val på Gaza-remsan och Västbanken som bör krävas för en varaktig fred i området utan även i Syrien och Jordanien och andra grannländer till Israel. Israel är som bekant den enda demokratiska staten inom området i dag. Det är en utopi att tro att 1967 års gränser skall vara en utgångspunkt i samtalen för varaktig fred i området. Så länge Israel omges av totalitära regimer och terrororganisationer kommer man att bita sig fast i de ockuperade områdena från angreppskrigen som en garant för landets fortsatta existens. USA får börja med att ”skapa” demokratier i Mellersta Östern för att nå slutmålet med respekt mellan länders suveränitet och därmed en varaktig fred.

Valsystemets kollaps

2011-05-16T23:46:00.000-07:00

Riksdagsledamöter beklagar sig över det låga valdeltagandet och pekar på hur det skulle bli med skilda valdagar efter senaste omvalen i Västra Götaland och Örebro.

Det vittnar om total insiktslöshet i hur det svenska valsystemet i dag fungerar. Allt styrs från partiledningarna och partiledarna.

Det svenska valsystemet bygger på att partiledarna och partiledningarna driver hela valrörelsen. Effekterna av en valframgång på riksplanet driver med en valframgång även i kommunval och landstingsvalen.

Vi kan se hur media diskuterar hur många gånger partiledarna varit i Örebro eller Västra Götaland under detta omval. Egentligen har de inte ett dugg att göra med dessa två regionala/lokala val. Debatten om att Reinfeldt vägrar debattera mot oppositionsledaren Juholt tar ändå priset. Ingen av dem är valbara i valkretsarna för omval.

Det egentliga intresset för politiska frågor kring ett separat val är just Europaparlamentsvalet. Det uppfattas också som vilka personer som vi skall välja in till Bryssel kommande fem år. Antalet som personröstar är mycket högt. Här har vi en provmätare på intresset för Europafrågorna. Allt fler lagar och förordningar som beslutas i Bryssel får också direkt genomslag i Sverige. Så visst är det viktigt vem som väljs. Ändå såg vi partiledare på valaffischerna i senaste Europaparlamentsvalet. Det surrades om att detta valet var viktigt i Folkpartiet eftersom det var partiledare Björklunds första val. Likaså surras det nu om nyvalde Juholt. Dessa partiledare borde istället var bannlysta i dessa val. De är inte de som skall representera väljarna i dessa valkretsar eller val.

Det är daga att göra om valsystemet till ett renodlat personvalssystem där partiledarna får mindre utrymme i valet och där de personer som egentligen skall väljas får större utrymme i debatten. Annars är det bara procenten vi räknar och partiledningarna som styr. Att kräva elektroniska val - eftersom vi nu kan e-deklarera borde vi också kunna rösta elektroniskt - är väl OK. Men det löser ingalunda valdeltagandet. Man börjar i fel ända.

Väljarna måste kunna påverka i det val man ställs inför annars brister motivationen att utöva sina medborgliga rättigheter. Att enbart 40 % röstar anses som katastrof. Det kanske speglar det egentliga intresset för landstingsfrågor i Västra Götaland. Har det slagit politikerna och de som ropar efter gemensam valdag.

Att införa ett personvalssystem likt Finland där ersättningarna följer den valda ledamoten istället för att gå till partiets ledning gör också att det blir en välbehövlig delning av makten inom partiet mellan de valda ledamöterna och partiledningen och partiledaren. I Finland diskuterar man att hela landet ska bli ett enda valområde och att det införs en riksomfattande röstspärr på 3,5 procent för alla partier. Vilken tanke att införa detta i Sverige. Sverigedemokraterna har i detta hänseende gått före eftersom de hade en och samma valsedel i varje valkrets i hela Sverige. Effekten blev att de fick flest personröster av alla sett till partiets storlek. Det vittnar om att dagens system med inslag av personrsötning inte fungerar i Sverige. Valsystemet har kollapsat på fler områden...

Jan Rejdnell

Superregistret

2011-05-16T13:01:00.000-07:00

Så har då Riksdagen ytterligare gjort inskränkningar i den personliga integriteten. För vilken gång i ordningen vet de inte ens själva om.

Nu skall Arbetsförmedlingen få elektronisk tillgång till känsliga personuppgifter om brott och domar. Jo du läste rätt. Arbetsförmedlingen skall kunna kolla upp alla som är arbetssökande om de har lik i lasten.
Redan idag använder sig såväl myndigheter som kommuner av möjligheten att kräva utdrag från det man i dagligt tal kallar brottsregistret när man söker jobb. Osprättat kuvert från Rikspolisstyrelsen när man söker jobb. Arbetsförmedlingen går ett steg till. De kan fixa uppgifterna on-line. Känsliga uppgifter som framtida arbetsgivare vill veta innan anställningsintervjun.

De skall vara relevanta för handläggningen säger Riksdagen som beslutat om att ge Arbetsförmedlingen dessa oinskränkta möjligheter. Dagens regler gör att domar enbart får hanteras manuellt. "Nu skall man göra uppföljningar för att hantera olika insatser".

Privata arbetsförmedlingar får givetvis inte denna tillgång. Det sägs att det skall underlätta inträdet på arbetsmarknaden om man suttit i fängelse. Förlåt mig - skall alla på Arbetsförmedlingen vara påkopplad i dessa enskilda fall? Att Arbetsförmedlingen får registrera uppgifter som även andra myndigheter har tillgång till skapar nya register och nya omloppsbanor med information om individer som alla inte skall ha tillgång till! Snart har vi superregistret som alla myndigheter har tillgång till där uppgifter om dig själv finns som du inte ens visste om dig själv.

När myndigheterna vet mer om dig än du själv vet vad du har varit med om så ter sig George Orwells "1984" som en västanfläkt mot vart vi är på väg.

Jan Rejdenll

Småföretagarbarometern

2011-05-03T01:09:00.000-07:00

Enligt Företagarnas och Swedbanks småföretagsbarometer går det allt bättre för småföretagen i Sverige. Nivåerna är dock ännu inte tillbaka till dem som rådde före finanskrisen 2008.

Lönsamheten har förbättrats och hälften av företagen tror att orderingången kommer att öka det närmaste året. Vart tredje företag planerar för nyanställningar. Men det är svårt att hitta rätt personal till de nya tjänsterna.

Drygt tre av tio företag uppger att de tackat nej till order för att de inte hittar rätt personal. Sossarna tror det går att lösa med gammal AMS-politik - korta svetsarkurser etc.

Så fel, därför problemet är större än så.Det krävs större utbildningsinsatser.

Miljöpartiet vill underlätta för småföretagen att anställa genom att avskaffa sjuklönekostnaden för företag med upp till tio anställda, framgår av en debattartikel i Dagens Nyheter.

De skriver:

"Ett stort hinder för att anställa idag är rädslan för kostnader vid kortare sjukskrivning. Särskilt utsatta är de små företagen. Vi föreslår därför att helt avskaffa sjuklöneansvaret för företag med upp till tio anställda. Detta skulle öka de ekonomiska marginalerna och öka möjligheterna till att anställa fler", skriver Wetterstrand och Valtersson.

De har rätt! Färre företagare skulle tveka att anställa fler om inte dessa pålagor med sjuklön fanns för mindre bolag. Det är en snabbare och mer framkomlig väg.

Regeringen har endast aviserat underlättande åtgärder för storföretag och exportföretag samt lite ospecificerat förbättrade 3:12 regler.

Jan Rejdnell

Galet med ekonomisk union före den politiska i Europa

2011-05-02T05:25:00.000-07:00

Hur stor är solidariteten inom den Europeiska Unionen nu när Grekland, Irland och Portugal begär stödlån från övriga EU-länder. Sann-finländarna tycker att de folken i Grekland, Irland och Portugal själv skalla reda upp sin egna ekonomiska problem istället för att låna hos övriga och skördar opinionsmässiga framgångar. I Sverige kräver Leif Pagrotsky (som nu utreder skattepolitiken inom sossarna) att Irland inte skall få några lån om de inte höjer skatten på företagande. Kort sagt så är solidariteten ansträngd inom unionen då det handlar om pengar.

I Europa har vi viss länder som inte har ordning på sin ekonomi. Som levt över sina tillgångar och knappast kommer få det bättre med att man drar åt svångremmen och sätter folken på svältkur. Det gynnar inte ekonomisk tillväxt. Högskatteländer som Sverige kan inte föra över fördelaktiga lån till dessa ekonomier i kris utan att veta att problemen kommer att lösas och pengarna kan betalas tillbaka. Gör man som Sann-finländarna anser så har vi snart massor med greker, irländare och portugiser i Norden.

Vi kan heller inte fördela om pengarna och resurserna över från norra till södra Europa. I "rättvisans och solidaritetens namn". För som ledaren i DN i lördags skriver så förfogar ett antal av de problemfyllda staternas medborgare över ansenliga förmögenheter då de har ett annat skattesystem än i norra Europa. Det blir inte ens att ge från de rika till de fattiga.

Liksom det stod på Dagens Nyheters signerade ledarsida Lördagen den 30 april att:
"Amerika är en politisk union med en gemensam valuta; och just i den ordningsföljden."

Så fungerar det inte mellan nationalstaterna inom EU. Trots rörligheten vad avser arbetskraft och kapital så inte EU skaffat sig en politisk enighet och uppträdande. Man har kvar nationalstaten samtidigt som man pressar på med den monetära unionen. Det är fel väg att gå! Som liberal är emot de starka nationsgränser som man fortfarande försöker bevara inom EU. Skall vi ha en gemensam marknad kan vi inte äta kakan samtidigt som vi har den kvar. Istället för att upphöja ministerrådet till upplysta despoter eller ta än fler direktiv som alla medlemsländer måste följa - annars böter - borde vi gå en annan väg.

I en politisk union hade solidariteten fungerat men nu anses det som ekonomisk utpressning. Nu pressar övriga EU-länder länderna som är i ekonomisk kris till ekonomiska eftergifter som är betydande samt politiska eftergifter i det egna landet.
Detta sätter hela den politiska grundtanken på prov i Europa.

Slutsatsen är att man utgått i första hand från en ekonomisk union utan att tydligt försöka skapa en politisk union och samarbete. Man har utgått från EU-direktiv och styrning från ovan. Detta kryddat med ett påtagligt tjänstemannastyre kommer leda till fler partier som Sann-finländarna. Vi måste utgå från individen och inte nationalstaten. Det var en större frihet för individerna i Europa som tanken på EU byggde inte ett kattrakande mellan nationalstaterna inom EU. Euron kom för snabbt men är för den skull inte död. En än större rörlighet för individerna inom EU men samtidiga krav på försörjning för de som väljer att flytta skapar en arbetsmarknad som mer liknar USA:s. Även där har olika stater olika förutsättningar och ekonomiska förutsättningar.

"Europas förenade stater" är många rädda för, men varför det? Vi är ändå på väg i den riktningen. Vi kan inte bara vara med till hälften och vara allmänt motstridiga. Då är det bättre vi står utanför. När vi avskaffat nationalromantiken kan vi skapa ett mer fritt och livskraftigt Europa.

Jan Rejdnell

Kommunala självbestämmandet - alltmer ojämlikt Sverige

2011-04-27T04:05:00.000-07:00

Det kommunala självbestämmandet brukar omhuldas som något viktigt och självklart. I en alltmer globaliserad värld kan inte mindre kommuner styra upp budgeten utan alltmer styrs av andra yttre faktorer utanför kommunens gränser.

Samtidigt handlar den nationella debatten ofta om sjukvården, skolan och omsorgen. Om vi tittar på en mindre kommuns budget som upptar 80 % av budgeten just skolan och omsorgen i kombination med sociala frågorna. Jag bloggade för en tid sedan om "Greklandskommuner" dvs kommuner inte klarar sin egen ekonomi utan att kraftigt belåna sig och debatterade i Sveriges Radio med en "Greklandskommun" - Lessebo och kommunstyrelsens ordförande där.

För att skapa någorlunda rättvisa har man skapat olika typer av Robin Hood-skatter som tar från rika kommuner och landsting (som sköter sin ekonomi?)och ger till de fattiga kommunerna/landstingen (som inte sköter sin ekonomi?). Det skall finnas en nationell likhet och inte för mycket avvikelse beroende på var man bor i landet.

Den största dominansen för nationell likhet finns inom välfärdens kärnområden, sjukvården, skolan och äldreomsorgen. Här reses kraven om att förstatliga skolan och inte låta kommunalpolitikerna använda skolan som en buffert i budgetdiskussionerna och plötsligt dra ned på antalet lärare och urholka kvalitén i skolan vid budgettapp.

Inom dessa kärnområden är det bara en liten grupp som prioriterar och slåss för det kommunala självbestämmandet. De som anser att nationell likhet är viktigare är också de som är mest beroende av välfärdstjänsterna.

Slutsatsen är att det kommunala självbestämmandet är en omhuldad princip i den politiska retoriken men inte i praktiken.

Stora skillnader mellan olika kommuner i kvalitet och utbud av välfärdstjänsterna anses varken legitima eller rättvisa bland medborgarna. Vidare anses den nationella nivån, det vill säga riksdag och regering, vara slutgiltigt ansvarig för hur den samlade välfärdspolitiken utformas. Det är också rätt och riktigt varför man borde diskutera huvudmannaskapet för sjukvården, skolan och äldreomsorgen. Hur mycket skall kommun- och landstingspolitiker egentligen bestämma?

Infrastrukturen är ett område som dessutom alltmer läggs över på Staten. De små kommunerna har inte råd till viktiga satsningar. Då ropar man på Staten. Man kan inte å ena sidan hävda kommunalt självbestämmande men låta Staten stå för den större delen av notan. Då blir kommunalpolitikerna enbart en lobbysfär mot Riksdag, departement och regering.

2015 är deadline för hur regionerna skall se ut i Sverige - regionreformen måste vara färdig senast 2015. Under tiden pågår den omvända huggsexan om vilken region som Greklandskommunerna skall tillhöra. Ingen vill ha dem. Redan i dag finns ett antal kommuner som inte kommer att kunna amortera sina lån utan att samtidigt skära ned på sin välfärdsproduktion. Befolkningsutvecklingen går mer och mer till äldre personer i landsbygdskommunerna och där de yngre flyttar till städerna. Skuldberget blir därmed än tuffare att bära i framtiden för dessa kommuninnevånare.

På DN Debatt publicerades nyligen en karta över hur Sveriges framtida regionindelningar bör se ut.
Argumenten för regionindelningar är "stora satsningar på infrastruktur och kvalificerade välfärdstjänster som utbyggd kollektivtrafik och högspecialiserad vård." Med andra ord stora ingrepp i kommunernas och landstingens självbestämmande. Artikelförfattarna tillika politikerna menar att tack vare att de samlat resurser i regioner likt Västra Götaland och Skåne har man kunnat skapa en gemensam beslutsarena och skapat mer tillväxt.

I praktiken innebär detta att man tar bort mellan 50-80 % av budgeten från de flesta kommunerna och lägger in resurserna i regioner. I praktiken finns ingen försvar att behålla mängder av små kommuner som har en extremt liten budget kvar att bestämma om.

I praktiken kan vi minska antalet kommuner i Sverige till hälften! Men vilka politiker säger upp sin egen beslutandefunktion och rätt att bestämma över var cykelställen skall stå och hur många flaggstänger kommunhuset skall ha?

Jan Rejdnell

Stärka företagandet i Sverige???

2011-04-13T07:13:00.000-07:00

Jan Björklund har en tid uttryckt en vilja att underlätta för småföretagandets villkor i Sverige. Så kom då de fantastiska insatser som skall skapa mycket bättre fart på företagandet och dess villkor i Sverige.

Tre insatser!

"För det första öppnar vi för en förenkling av den så kallade expertskatten. Expertskatten innebär att utländska experter får vissa skattelättnader när de kommer till Sverige och arbetar."

Hjälper inte särskilt många befintliga småföretag utan storföretag som vill ta in arbetskraft från utlandet.

"Den andra frågan gäller förutsättningar för donationer till forskning. Vi ser över möjligheten att utöka företagens avdragsrätt för donationer till forskning och utveckling."

Återigen riktat mot storföretag!

"Det tredje förslaget är att vi ytterligare förbättrar det så kallade 3:12-regelverket. Vi vill minska företagarnas krångel och göra det möjligt för företag att stanna och växa i Sverige."

Vad detta innebär i praktiken är mycket svårt att sia om.Att minska byråkratin är ett evigt illusionsnummer för snart varje regering.

Detta är alltså de stora insatserna för att underlätta för småföretagandet i Sverige från Alliansregeringen. Hoppla!

Ökad övervakning ger inte mer trygghet

2011-04-12T22:27:00.000-07:00

För att förbättra säkerheten monterar allt fler skolor upp övervakningskameror i olika miljöer för att enligt egen utsago förhindra stölder är ett vanligt skäl för skolorna att sätta upp kameror. Skolförvaltningarna använder även kamerorna för att motverka skadegörelse, slagsmål och mobbning.

Övervakningskameror används som ett anti-mobbningsprogram! Skolan har gett upp!
Josephine Bladh, ordförande för organisationen Sveriges elevråd, Svea, anser att det finns bättre sätt att bekämpa mobbning och stölder.

- Det handlar om att jobba med normer och värderingar i skolan. Majoriteten av eleverna skulle aldrig få för sig att stjäla och för dem kan det vara kränkande att bli filmade, säger Josephine Bladh.

Så alla andra elever får utstå integritetskränkande filmning i olika miljöer där skolan förbehåller sig rätten att lägga pussel med alla filmbilder. Detta för att skolans ledning och personal inte lyckas skapa en dräglig arbetssituation och miljö på skolan. Det finns en övertro att kameror skall ersätta annat i skolans värld.

Ofta sätter man upp och använder övervakningskameror inomhus, ofta i korridorerna och vid elevernas skåp. Men niten går vidare för senast uttryckte den folkpartisten och riksdagsledamoten Roger Haddad från Västerås följande i sin lokaltidning Vlt:

"- Jag tycker det behövs kameror på Bäckbyskolan dagtid, eftersom det varit stora problem med skadegörelse och att det har eldats på toaletter. Om man talar om att det finns kameror tror jag inte att eleverna upplever att det kränker deras integritet."

Eftersom det eldas på toaletter så skall kameror även sättas upp där!

Hur kan en så kallat liberal politiker anse att den personliga integriteten upphör endast för att det rör sig om skolelever? Den personliga integriteten blir kränkt vare sig kameran sitter på toaletten eller i uppehållsrummet!

I dag sätter man upp kameror i det offentliga rummet som i Affärer, Banker, Bankomater, Bilvägar, vid tunnlar eller broar, Bussar, Parkeringshus, Taxibilar, Varuhus, Tunnelbana, Pendeltåg och på våra vägar. Men det stannar inte här...

Frågan är vad som är nästa steg? När Bostadsrättsföreningen installerar övervakningskameror i soprummet hamnar vi på nästa nivå. Övervakningskameror är en snabb och enkel lösning när man inte orkar ta tag i det grundläggande problemet. Till exempel vad hyresgäster ska göra med alla grovsopor. Så här avslöjas de föreningsmedlemmar som inte följer reglerna om grovsopor.

Övervakningskameror finns i trappuppgångar, garage, tvättstugor, källare och soprum är något som vi nog kommer att få vänja oss vid. I takt med att elektroniska lås installeras i lägenheter får hyresvärden också en detaljerad förteckning över när du kommer och går.

Staten har redan givit klartecken i fråga efter fråga i din personliga integritet. FRA-lagstiftning, Datalagringsdirektivet, lagring av uppgifter om flygpassagerare etc. etc.

Inga som helst farhågor om att vår personliga integritet är hotad. Istället säger övervakningsförespråkarna att den största integritetskränkningen är att utsättas för ett grovt brott. Den påstådda ökande kriminaliteten och i synnerhet våldsbrottsligheten är ett av de allra största samhällsproblemen. Det är fullständigt förödande om ett samhälle inte kan garantera sina medborgares liv och säkerhet.

Att forskare istället kan peka på att kriminaliteten och våldet i samhället inte nämnvärt ökat är en helt annan sak. Tryggheten framförallt. Allt annat läggs på offeraltaret. Inga andra vägar än ökad övervakning av samtliga medborgare övervägs.

På fem år har antalet kameror som övervakar oss på sjukhus, gym och skolor nästan fördubblats. Men det finns inga bevis för att kamerorna minskar brottsligheten.

— Vår tilltro till kameraövervakningen bygger på den mycket barnsliga tanken att vi har ett gott samhälle och att alla myndigheter är goda. Tillvaron är inte sådan, säger Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.

Självklart kan all information sammanställas i andra syften än det man uppger att de skall användas till.

Marknaden fullständigt exploderar i dag med olika övervakningskameror som sätts upp hemma vid villan och kan kopplas till Internet. Bilderna laddas ner och sparas lite här och där. Säkerhetsbolagen erbjuder olika typer av tjänster till oss otrygga medborgare och skapar en paketlösning med trygghet för polisen kommer inte till undsättning.

Det finns i dag ingen egentlig debatt om personlig integritet bland landets poltiker bland riksdagspartierna. Man har offrat detta. Det är bara myndigheter likt Datainspektionen som fortfarande sätter upp ett varningens finger.

Ordet integritet finns inte när en kommun som Södertälje ansöker om kameraövervakning i sin badanläggning. Till exempel ville Sydpoolen, badanläggningen i Södertälje sätta upp kameror i omklädningsrummen för att de misstänkte att små barn utsattes för sexuella trakasserier. Men tänk dig själv att stå där naken och någon spelar in och tittar på dig. Det struntar man i.

Trots den kraftiga uppgången av kameraövervakning tycks vårt offentliga rum vara långt ifrån färdigbevakat. Nästa område som diskuteras är provhytter. Så när Zlatan varit inne i en provhytt i Stockholm kliar det för den som kommit över filmen i butiken att sälja den till en kvällstidning.

Huvudregeln måste ändå vara att människor ska kunna räkna med att inte vara övervakade. Men jag misströstar.

Så nästa gång Roger Haddad besöker sin favoritskola på Bäckby och går på toaletten så gäller det att hålla snyggt - filmen kan läggas ut lite här och där - det får han räkna med eftersom han är en offentlig person. Det är en annan diskussion.

Vi behöver en författningsdomstol som skyddar våra primära rättigheter som privatpersoner. Integriteten är ett sådant område.

Sänk skatten på boendet!

2011-04-10T02:51:00.000-07:00

Det finns mängder av tydliga signaler kring att bostadsmarknaden och bostadsbyggandet inte fungerar i Sverige. Den alltmer tilltagande urbaniseringen gör att bristen på bostäder i större städer är alltmer akut.

Det varnas för bostadsbubbla i Stockholm och storstäderna vilket Riksbanken vägt in då man bestämmer räntans påtagliga storlek. Hade vi haft en fungerande bostadsmarknad är jag övertygad om att styrräntan i dag varit lägre än vad som nu är fallet.

Sverige har en av världens mesta regelverk kopplat till byggnation. Regelverket är till för att vi skall få bra bostäder byggda. Ändå finns omfattande byggfusk och bostäder som måste byggas om för miljardbelopp. Det finns många indikationer som pekar på att det omfattande regelverket inte är en garanti för bättre och säkrare bostäder utan istället driver kostnadsutvecklingen. Frågan är om vi bygger så dyra bostäder – om det inte handlar om en regleringsmarknad och hög boendekostnader som är boven i dramat?

Lönekostnaderna inom byggsektorn skulle kunna vara den stort bidragande orsaken. Den genomsnittliga lönekostnaden per timme för en europeisk byggnadsarbetare är cirka 220 kronor. Lönekostnaden för en svensk byggnadsarbetare var cirka 270 kronor per timme, vilket innebär att svenska byggföretag, i relation till de övriga EU-länderna, betalar en stor andel sociala avgifter etc. Tyskland hade den högsta lönekostnaden per timme, om man tar hänsyn till sociala avgifter etc., följt av Danmark och Nederländerna. Lägst timkostnad hade Grekland och Storbritannien, med 106 respektive 126 kronor per timme. Detta är alltså inte en enskild orsak. Även om det sammantaget påverkar.

Den genomsnittliga boendekostnaden inom EU utgör 23,5 procent av hushållens konsumtion.
I boendekostnaden ingår bland annat kostnader för, vatten, bränsle, reparationer och underhåll och räntekostnader. Boendekostnadens andel av hushållens konsumtion var högst i Luxemburg (30 %), följt av Danmark och Sverige (28 %). I Irland däremot gick knappt 13 procent av hushållens konsumtion till boendekostnader.

Hushållen i Sverige betalar högst andel av konsumtionsutgifterna i boendeskatt (10 %).
Därefter följer de danska och de franska hushållen (9 %). Lägst boendeskatt betalar man på Irland, cirka 3 procent av konsumtionsutgifterna.

Vid en internationell jämförelse av boendekostnaderna hamnar Sverige istället betydligt högre än det europeiska genomsnittet. Det beror till en viss del på att vi i Sverige liksom i våra nordiska grannländer måste värma upp husen betydligt mer än vad exempelvis Medelhavsländerna behöver. En annan viktig förklaring till de höga boendekostnaderna i Sverige är att byggandet och boendet är högt beskattade. De svenska hushållen har de högsta boendeskatterna inom EU. Det är därför viktigt att skilja mellan byggkostnad och boendekostnad. Byggkostnaden utgör visserligen grunden i boendekostnaden, men det är skatterna och driftkostnaderna som utgör den största delen av hyran.

Vi har kommit upp i en boendekostnadsnivå i nybyggda flerbostadshus som endast en liten del av hushållen klarar av att betala.

Ett system med marknadshyror kan stimulera ett ökat bostadsbyggande där folk faktiskt vill och behöver bo. Våra nordiska grannländer som exempelvis Finland gick hyrorna först upp för att sedan sjunka.
Problemet är att samma bostad har två värden. Ett som hyresrätt som är reglerat och ett som bostadsrätt som följer vad marknaden vill betala. Villor har ju också ett pris vad marknaden vill betala. Därför skapas en svart marknad vad gäller hyresrätter. När man tar steg mot en mer marknadsanpassad hyresmarknad måste bostadsmarknaden också vara i balans. Tillgång och efterfrågan måste vara någorlunda lika. Det är den inte idag.Risken är därför överhängande att hyrorna kraftigt kommer att gå upp i storstäderna då det inte byggts nämnvärt mycket bostäder senaste 5-10 åren. Att i ett slag införa marknadshyror ger bara gamla s-bloggare rätt i sitt försvar av det gamla bruksvärdessystemet.

Bruksvärdessystemet. Systemet innebär att lika lägenheter, när det gäller standard, läge och ålder, ska ha samma hyra. Hyran ska dessutom i stort följa de nivåer som allmännyttan (de kommunala bostadsbolagen) bestämt. Bruksvärdesprincipen har länge ansetts vara den viktigaste garanten för hyresgästens besittningsskydd och blivit till en symbol för den svages rätt att hävda sig mot penningsugna hyresvärdar. Spaltmeter skulle ägnas åt bevisning att detta system inte fungerar längre. De svaga står utan bostad i dag och penningsugna hyresvärdar reparerar inte sina hus och säljer dem vidare till nästa hyresvärd men god avkastning.

Vi måste införa marknadshyror som princip och påvisa vad detta kommer att medföra på svensk mark. I Stockholm står just nu cirka 200 000 människor i bostadskö, samtidigt som antalet hyresrätter minskar. Hyresrättens själva existens hotas av de regleringar som gör dem olönsamma, eftersom dessa driver på ombildningen till bostadsrätter. Med marknadshyror skulle hyres- och bostadsrätter i stället kunna samexistera och borgerliga politiker skulle kunna lägga ner sin ombildningshets (läs Reinfeldt).

Med reglerade hyror uppstår ett glapp mellan det satta priset och den verkliga betalningsviljan. Dessa extra tusenlappar blir kapitalbas för den svarta marknaden. Regleringsförespråkarna säger ofta att fri prissättning leder till att bara vissa har råd att bo på attraktiva platser, och att marknadshyror tvingar fram flyttningar med kort varsel. Så är det redan i dag!

Samtidigt är den som får stå i bostadskö i åratal inte betjänt av att besittningsskyddet är gott i de få lukrativa förstahandskontrakten. Den som bor i en prisreglerad hyresrätt i Rinkeby eller Rosengård blir inte gladare av att få betala mer än marknadsmässig hyra, när den som bor i attraktiva innerstadsområden såsom Östermalm betalar en bråkdel av marknadspriset. Ungdomar och studenter är inte betjänta av dyra fullstandardlägenheter med treglasfönster och handikappanpassning i stället för billiga studentlyor i en vindskupa. Prisregleringen skapar köer och hämmar flexibiliteten på marknaden.

Problemet är att det byggs för lite bostäder och de som byggs kostar skjortan. Avregleringar kring byggandet måste ske på olika fronter samtidigt.

Läs mer om marknadshyror:
http://www.svd.se/naringsliv/infor-marknadshyror-sa-forsvinner-problemen_4137711.svd
Ung Väsnters kampanj att bygga bort problemet och ha kvar burkvärdet - frågan är bara vem som skall betala?
http://stoppamarknadshyrorna.se/
Regeringen vill successivt höja hyrorna i de kommuner där det är bostadsbrist men samtidigt inte bygga alltfler mycket mer bostäder.
http://www.bofast.net/1/1.0.1.0/17/1/?item=art_art-s1/911
DN Debatt:
http://www.dn.se/debatt/sa-har-kan-vi-skapa-en-fungerande-bostadsmarknad

Jan Rejdnell

Medborgarlön vs synen på arbete

2011-04-08T09:34:00.000-07:00

I ett lutherskt land som Sverige där synen på arbete manifesteras med "jobbskatteavdrag" är det en utmaning att diskutera "Medborgarlön". Det kvittar om det sker i kombination med platt skatt- diskussion. När vi blivit lärda till att gilla femte eller sjätte jobbskatteavdraget (har tappat räkningen) och all annan idédebatt avstannat så är det en frisk utmaning att ställa allt på ända för finansminister Borg. Han gör vad alla andra finansministrar tidigare gjort - håvar in pengar på såväl synliga som onsynliga skatter och fortsätter med det lapptäcksutformade skattsystem vi i dag har.

Borg och andra kan lätt avfärda en debatt om platt skatt i kombination med en basinkomst eller medborgarlön till alla medborgare om man så önskar.

För om inkomstskatten höjs till en platt skatt på 60 procent för att finansiera en basinkomst på 6000 kr så innebär det att ingen (vuxen) får en nettoinkomst under 6000 kr. Den som tjänar 10 000 brutto får också ut 10 000 netto. Den som tjänar 20 000 brutto får ut 14 000 netto. Och den som tjänar 30 000 brutto får ut 18 000 netto. De som tjänar på dylika utformningar av medborgarlön är de som helt saknar inkomst, deltidsarbetare samt personer med mycket låg heltidslön. De som förlorar på dylika utformningar är personer med mycket hög lön.

Få svenskar skulle gå med på detta system. Men man skulle ta bort alla olika typer av bidrag i kombination med dyra transfereringssystem för att inte tala om de dynamiska effekter som skulle uppstå med ett lättöverskådligt skattesystem. Fler skulle vilja arbeta mera för att tjäna mera. Milton Friedman var rådgivare till flera amerikanska presidenter bl a Ronald Reagan. Reagan trodde på dynamiska effekter men som tyvärr uteblev i spåren efter kraftiga skattesänkningar. Det går inte på en dag jämföra amerikansk skattetryck med svenska förhållanden varför samma medicin i Sverige kunnat få helt andra effekter. Friedman föreslog även ett system med garanterad inkomst som fullt utbyggd antas kunna ersätta de befintliga skatte- och bidragssystemen. Friedman beskriver i boken "Capitalism and Freedom" från 1962 hur ett sådant system skulle kunna fungera. Han har också i en senare intervju bekräftat sin tro på att hans egen variant av negativ inkomstskatt mer effektivt skulle minska fattigdomen.

Finska politikern Osmo Soininvaara har också detaljerat föreslagit ett förslag på medborgarlön där nivån differentieras beroende på hur hushållet ser ut.

Låt oss konstatera att en ofinansierad medborgarlön inte skulle få det politiska stöd och acceptans från allmänheten som är nödvändigt för dess genomförande. Det råder ingen brist på förslag till olika finansieringar och varianter på medborgarlön - frågan är istället vilken väg ur nuvarande skattesystem som är enklast att gå?

Är alla dessa förslag utopiska?
Om man inte tjänar pengar måste ju andra ge dig pengar över skatten för att du skall kunna livnära dig.
Det är det system vi har i ett välfärdssamhälle. Frågan är bara hur långt solidariteten och pengarna sträcker sig?

Ett skattesystem måste vara överblickbart och kunna förstås och accepteras av dess medborgare. Det kan ingen påstå att det nuvarande svenska skattesystemet i dag uppfyller. Staten tar in pengar för att sedan dela ut pengar i form av bidrag och avdrag. Många ägnar sig åt att i största utsträckning undgå skatt istället för att diskutera vad skatten skall användas bäst till. På så sätt är jobbskatteavdraget en taktisk manöver att sänka det totala skattetrycket och låta folk själv få bestämma vad de vill lägga pengarna på. Men detta håller inte i längden. Man kan inte rada upp jobbskatteavdrag på jobbskatteavdrag utan att ta itu med ett nytt skattesystem.

I dag delar vi upp samhället i de som har arbete och de som inte har arbete och därmed kan försörja sig. Det skapar ett samhälle med fler kanter. En fördel med begreppet medborgarlön är att det är tydligt att förmånen riktar sig till alla medborgare. Det är raka motsatsen till ett selektivt välfärdssystem, där de fattiga måste bevisa sin fattigdom för att få bidrag. I dag bedömer kommunerna existensminimum olika och därmed hur mycket man skall klara sig på. Grovt integritetskränkande och med en bedömning av maggropskänsla istället för raka riktlinjer från socialsekreteraren om vilka individer som skall få bidrag eller ej. De som inte lyckas komma tillbaka på arbetsmarknaden - trots Fas3-program - får till sist en slags förtidspension att leva på som egentligen är existensminimum. Vår syn på arbete är hård och kantig.

Avdrag för de som arbetar och bidrag till de som inte arbetar.

Om vi istället ser krasst på situationen - hur många vill leva på existensminimum livet ut? Väldigt få. Vi pratar inte om de som fuskar dvs lever på bidrag och sedan jobbar svart. Vi pratar om de som av en eller annan orsak inte kan arbeta eller försörja sig.

I denna kategori har vi även studenter. I Norge och Danmark har studenterna ett mycket generöst studiestödssystem. I Sverige höjer man fribeloppsgränsen och försöker få studenterna att jobba mer under studietiden. Att detta resulterar i längre studier i kombination med höga studieskulder för svenska studenter är ganska uppenbart. Introduktionen till arbetsmarknaden blir därmed senarelagd. I praktiken lönar det sig inte med långa akademiska studier (man får inte betalt i motsvarande höjd lön för studierna) vilket också speglar Sveriges syn på arbete och vårt nuvarande skattesystem. Sverige kommer inte klara sig i den globala konkurrensen om inte fler utbildar sig säger samtidigt att fler politiker.

Det är dags att diskutera vilken välfärd som stat, landsting och kommuner skall leverera. Vad har vi råd till? Vilket samhälle vill vi ha?

Små kommuners budget upptas till 80 % av sociala kostnader och utbildning. Är det rimligt att detta skall skötas av kommunala politiker? Kvalitén blir oerhört olika i landet. Trots Robin Hood-skatter där pengar skickas från rika kommuner till små fattiga samt rikt Stockholms-landsting skickar pengar till landstingen i Göteborg och Malmö blir bara olikheterna större.

Om vi skall ha platt skatt kombinerad med grundersättningar i någon form för de som inte har inkomster måste huvudmannaskapet för vård, socialtjänst och utbildning diskuteras i utgångsläget där staten tar på sig ett större ansvar. Detta för att skapa rättvisa i förhållande till där man bor i landet samt effektivare hushållning med de skattemedel vi tar in från medborgarna. Det innebär inte per definition en mer centraliserad apparat men en mer transparent.

Platt skatt för såväl företag som medborgare skapar ett rättvist skattesystem. Att som vänstern ha som ett självändamål upprätthålla ett högt skattetryck leder bara till att allt mindre skatter kommer in till samhället. Staten och samhället kan istället maximera sin skatteinkomst genom att sätta skattenivån på en optimal nivå som därmed inte behöver vara extremt hög. Detta har utvecklats genom den så kallade Lafferkurvan.
Enligt Laffer minskar skatteintäkterna om man sätter skattenivån högre än denna optimala punkt, trots att skattekvoten ökar. Denna minskning beror på ökade incitament att undvika skatt eller minskade incitament att förvärvsarbeta. Där är Sverige i dag trots alla jobbskatteavdrag.

Jan Rejdnell

Partiledningarna bestämmer nästan allt i svensk politik

2011-03-20T10:06:00.000-07:00

Den politiska stiltjen är total i Sverige. Idédebatten har avstannat och blockpolitiken cementerad. Partierna har stor koll på "sina" riksdagsledamöter - ingen får avvika i denna parlamentariska situation.

I veckan som gick genomförde Liberaldemokraterna Pub Liberal för första gången. I debattpanelen återfanns Camilla Lindberg och Fredrik Federley.Camilla som tidigare riksdagsledmot och Fredrik som fortfarande representerar Centerpartiet.

Debatten handlade om "Sveket mot liberalismen". Du kan se och uppleva debatten här!

Analysen om den svenska "partismen"var samstämmig mellan Camilla och Fredrik. Partiledningarna bestämmer allt. Det kanske var därför som Fredrick klarade sig utan kritik trots att samma dag varit med om att rösta för Datalagringsdirektivet i Riksdagen. Bland dessa renläriga liberaler klarade sig han utan kritik. Det finns en förståelse för den enorma press som en enskild ledamot utsätts för när man avviker från partilinjens uppfattning.

Vi behöver ett nytt valsystem där vi väljare ledamöter istället för att rösta på partiernas åsikter och främsta företrädare - partiledarna. Samtidigt gnäller "Svensson" på riksdagsledamöterna. Orsak och verkan är att vi skapar än större politikerförakt med nuvarande valsystem. Man känner inte sin riksdagsledamot för man upplever inte att man egentligen röstar på en kandidat - snarare ett parti eller partiledning.

Att svenskarna inte kan namnet på "sin" riksdagsledamot har sin anledning i två stora anledningar;

1. Valsystemet. Vi har en mesyr till valsystem i dag. Vore det glasklart med ett renodlat personvalssystem skulle också gemene namn vet vem man röster på. I dag tror man att man röstar på en partiledare.

2. Folks lathet. Det finns knappt något land där det är lika enkelt att ta kontakt med "sin" riksdagsledamot via mail eller telefon om man bara anstränger sig det minsta. Vi skall inte skylla på valsystemet eller politikerna för att folk inte bryr sig om vem de röstar på!

Därför måste man kräva av den som röstar att välja en kandidat. Aktivt kryssa en kandidat som man vill ha vald. Det går då inte att gnälla i efterhand. Det är relativt enkelt att ta kontakt med en riksdagsledamot. Men få gör det. Man gnäller istället.

I dag har Sverige en mycket stark styrning från partiledningarna. Nästan all makt landar hos partiledningarna. De kohandlar och gör upp. Det skapar lydiga riksdagsledamöter som ställer in sig i ledet. Få klarar av att fortsätta att driva en egen linje. Vi får politiker som är utbildade från tidiga ungdomsår till att bli politiker eller politrucker. Som alltid betalat TV-licensen och på sin höjd har en fortkörningsbot och ingen arbetslivserfarenhet.

När Camilla Lindberg hamnade utanför Riksdagen beklagade även Riksdagens talman att Camilla nu var utanför Riksdagen. Det leder till att ingen vågar gå emot och rösta efter övertygelse som Camilla gjorde i FRA-omröstningen.

Jan Rejdnell

24 stycken som kallar sig för liberaler

2011-03-15T08:49:00.000-07:00

Liberaler har i alla tider slagits för att staten inte skall övervaka medborgaren, lägga sig i folks privatliv och registrera människor. I morgon kommer 24 stycken som säger sig vara liberaler rösta för att övervaka ett helt folks kommunikationer vilket strider mot rättsstatens grundprinciper.

Hur är detta möjligt?

Vilka ursäkter finns? Folkpartiets gruppledare Johan Pehrson skriver i en artikel på Newsmill att:

Min uppgift som liberal och lagstiftare är att hitta en avvägning som ger effektiva redskap mot grova brott samtidigt som integriteten värnas.

På vilket sätt värnas integriteten av Johan Pehrson? Nämn en enda fråga där Johan Pehrson slagits för liberala principer. Denna heliga liberala princip - integritetsfrågan slänger han gång på gång upp på offeraltaret. Bara han får jaga bus.

I en annan artikel i SvD skriver Christian Engström och Camilla Lindberg i dag att:

"Datalagringsdirektivet har även havererat juridiskt. I de EU-länder där det prövats av domstol, mot konstitutionella krav och medborgerliga rättigheter, har det underkänts."

Det borde få tingsnotarien från Örebro att fundera lite, men ack nej. I sin artikel på Newsmill hävdas istället att lagrådet och alla andra godkänt detta direktiv. Han nämner ingenstans att EU tvingar oss och att de som tänker lite ideologiskt och värnar om integriteten för våra medborgare och som betecknar sig som liberaler i media och bloggosfären är mycket kritiska till denna terroristjakt som inte leder någonstans.

Det är som ingenting hänt sedan FRA. Johan Pehrson bara applåderar som företrädare för det som kallas det liberala partiet i Sveriges Riksdag. Han skriver inte "härmed är jag nödd och tvungen" som Biskop Brask - nej han är stolt att montera ned liberala principerna.

Det finns faktiskt ingenting som pekar på att man hittar fler terrorister eller stoppar deras framfart med detta direktiv att lagra trafik, spåra var folk sänt sina mail eller gjort sina samtal från etc. Ingenting. Vad hjälper att veta då det redan hänt?
Tekniken är redan frånsprungen. Varför inte ta den egentliga debatten istället för att reflexmässigt följa allt vad USA och Storbritannien hittat på?

Istället kostar det operatörerna fantastiska summor att bygga upp detta! Gissa vem som får betala i slutändan. Johan Pehrson höjer priset på datakommunikation istället! När viktiga liberala principer skall överges måste det finnas argument - bättre argument än att Johan älskar hårdare tag och att jaga bus.

Var slutar denna jakt på terrorister? Hur långt är det öppna samhället beredd att gå? Det finns tydligen inga gränser för jakten på terrorister. Till sist får terroristerna rätt i sin kritik mot västvärlden. När vi övervakar allt och staten har full koll på vad du är, vad säger, vem du kontakter, vad du säger och varför du säger det.

Det vore välgörande om en enda liberal kostade på sig att trycka på den andra knappen som terroristjägare Pehrson trycker på i morgon. För liberalismens skull...

Jan Rejdnell

Svenska partipolitiken är som Melodifestivalen

2011-03-14T00:19:00.000-07:00

Likheterna är slående.

De olika artisterna i Melodifestivalen skall kvala in till den stora uttagningen i Globen efter en lång och omfattande RoadShow ute i landet. Dessförinnan har de matchats fram av låtskrivare och olika stall som putsat på imagen. Mycket yta. Mycket glamour. Allt har föregåtts med av rykten och massor med spekulationer.

Opinionsinstitut och förståsigpåare av musik har testat opinionen och på förhand utsett vinnare och förlorare. Man kan genomföra så kallad "betting" på de olika artisterna som ger olika mycket gånger pengarna tillbaka vid vinst.

Slaget stod i Helgen i Globen. Denna gång hade man förstått att om vi skall klara oss i Europa-omröstningen och hamna högt upp på listan och vara någon att räkna med, så måste vi lyssna in vad olika delar av Europa tycker om våra låtar. Även i denna tävling har man förstått vad globalisering innebär. Vi kan inte köra på som förut och säga att vi vet bäst själva och sedan hamna långt ner på listorna i konkurrensen. Melodifestivalen är som den politiska cirkusen i Sverige.

Somliga har sagt att det går inte att tävla i musik. Det är ändå det Melodifestivalen handlar om.

Men kan man tävla i politik?

Alla de beståndsdelar jag nyss beskrivet vad gäller Melodifestivalen finns inom partipolitiken i Sverige i dag. Frågan om man kan tävla i politik - javisst. Du kan likt melodifestivalen satsa pengar på de olika artisterna, förlåt politikerna som ingår i de olika stallen, förlåt partierna.

Bakom varje parti finns PR-och mediabyråer som stajlar och lyfter fram partiledaren samt paketerar budskapet. Precis som i Melodifestivalen. Och för de som fortfarande inte köper att politiken är en cirkus bör genast besöka Gotland under Almedalsveckan.

Redan i mitten av 1900-talet lanserade liberalen Herbert Tingsten och andra sociologer idén om att ideologierna är döda. Det är viktigare med välfärd än med ideologi, menade de. I den praktiska politiken var det Keynes ekonomiska teorier och den sociala ingenjörskonsten som gällde. Välfärd blev därmed den nya ledstjärnan inom politiken. När ideologierna försvann blev gruppsammanhållning den ledande moraliska principen.

Är det endast realism och pragmatism som ska gälla i politiken?

Efter kommunismens fall 1989 lanserade den amerikanske filosofen Francis Fukuyama tesen att historien hade tagit slut. Han menade inte att alla konflikter skulle upphöra, men väl att liberalismen nu stod kvar på idéernas arena som den enda möjliga principen för ett rimligt samhälle.

De flesta partierna i Sverige kallar sig för liberala i dag eller har de kanske istället helt enkelt fallit för spin-doctors och politik a la Melodifestivalen?

Faktum är att den svenska idédebatten helt har avstannat. Vi har idag gamla partier i dubbel bemärkelse. De få och gamla medlemmar som finns inom det svenska partisystemet i dag. De aktiva är långt från verkligheten och umgås nästan uteslutande med varandra. De därtill gifter sig med varandra. Partisystemet bygger på partiledaren och partiledningen. Det är det gänget - de artisterna - som skall vinna valen. Inte bara riksdagsvalen utan även de övriga valen i landstingen och kommunerna. Om det går bra eller dåligt i riksdagsvalet slits övriga val med nedåt eller uppåt likt en Tsunami.

Allt repeteras och övas in. Valbudgetar byggs upp. Tävlingen sker i TV och backas upp med en gigantisk reklamkampanj arrangerad av partikanslierna i Stockholm. Slutligen hamnar vinnare och förlorarna i Riksdagshuset och får vänta i fyra år till innan nästa politiska Melodifestival arrangeras i Sverige.

Det sägs att mellan 15-20 procent av Sveriges befolkning följer med i politiken. Läser en ledare någon gång i ibland och gör sina analyser. I senaste valet sa över hälften av de som var under 30 år, i SVT:s vallokalundersökning, sig inte kunna se några ideologiska spår i några frågor bland de partier som ställde upp. Det är riktigt - för det fanns inga. Olika ställningstaganden kan förklaras ideologiskt men ingen politiker eller parti som förklarade och kopplade samman. Då är ideologisk övertygelse mer betydelsefull personligen för den politiker som ställer upp i valet. Man har glömt väljaren. En annan förklaring kan vara att den politiska melodifestivalen tagit över. Bröd och skådespel till folket - punkt slut.

Men ideologier brukar återuppstå.

Liberaldemokraterna startade jag och Alexander Bard och ett tiotal andra efter valet 2010. Idag är det drygt 800 personer som bloggar, debatterar på maillistor, facebook etc. Ideologi är det alla skriker efter. Att få diskutera ideologiska skillnader och vad liberalismen i svenska samhället kan uträtta i dag och i framtiden.

I en artikel nyligen utvecklar Alexander Bard hur politiken kommer att se ut:

Politik blir en fråga om medial show, om positionering ovanpå ett slags permanent rullande administrativt styre med många globala maktcentra i konkurrens med varandra. Och varför ska vi följa lagar i ett sådant svåröverskådligt samhälle om vi inte har lust? När lagar inte längre följs förlorar politiken sin makt. Men då måste vi bygga andra band mellan människor för att skapa förtroende och tillit och exakt detta gör människor direkt med varandra via virtuella nätverk snarare än att gå till alltmer maktlösa politiker och myndigheter för att få stöd. Detta minskar inte utan ökar snarare representativiteten i politiken, men det försvagar politiken som fenomen i sig.

Hela artikeln hittar du här.

Det enda partipolitiken arrangerar i dag är att fördela makten i olika nämnder och styrelser. Uppdragens innehåll och form är desamma. Ingenstans pratas det ideologi utan endast hur man kan kompromissa för att hålla Sverigedemokraterna utanför köttgrytorna. Det är ett självändamål. Vilket gör dem ännu större.

Samtidigt pågår revolutioner i norra Afrika och Mellersta Östern för att få frihet och allmänna val. Våra val har avstannat. För vem ser i dag skillnaden mellan olika politiska partiers viljeinriktningar och långsiktiga mål?

Jan Rejdnell

Billiga böter för att inte införa Datalagringsdirektivet

2011-03-08T12:17:00.000-08:00

Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. Av vad som läckt ut så kommer kraftig kritik att ges.
Sverige Riksdag skall dock besluta om att införa Datalagringsdirektivet i Sverige redan den 16 mars det vill säga en vecka innan väntad kritik. Sverige är redan sen i införandet och riskerar kraftig kritik om det inte införs i Sverige. Härmed är vi nödd och tvungna - fan trot.
Sverigedemokraterna uppges nu ansluta sig nu till förslaget att skjuta upp beslutet med datalagringsdirektivet i ett år med införandet i Sverige. Tidigare har Miljöpartiet och Vänsterpartiet sagt att de skall rösta mot införandet i Sverige. Mer än en sjättedel av ledamöterna i riksdagen måste ansluta sig mot förslaget för att det skall skjutas upp. Med de tre partiernas ledamöter så uppnår man tillräckligt antal för att bordlägga i ett år till.

Böter skriker Beatrice Ask men det kostar att införa lagen - förutom all förlorad integritet. Införandet av lagen beräkna kosta 200 miljoner kronor enligt regeringen men runt en miljard enligt branschen. Men den kritik som kommer att komma så kanske det är en besparing att betala böterna till EU.

Införandet av lagen har försenats i flera år, vilket gett Sverige en fällande dom i EU-domstolen. Flera EU-länder har inte infört direktivet, däribland Tyskland, vars författningsdomstol anser att det strider mot grundlagen. Hade Sverige haft en författningsdomstol likt Tyskland hade resultatet varit likt Tyskland.

Datalagringsdirektivet trädde i kraft den 3 maj 2006 och skulle vara implementerat i alla medlemsstater senast den 15 september 2007. Direktivets är att försöka stärka konsumentskyddet och telekommunikationerna, men det egentliga skälet att jaga och stoppa terrordåd i Europa. Integritetsfrågorna har man sedan länge lagt på hyllan.
Genom att analysera trafikuppgifter kan myndigheter identifiera var en person finns rent fysiskt, kartlägga en persons bekantskaper och medlemskap i en grupp.

Riksdagen beslutar om en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra abonnentinformation i minst sex månader, men högst två år. De telefonidata som ska sparas är att det anses att det är nödvändigt för att visa varifrån, när och till vem en person ringer. Även information om vem som skickar SMS till vem och när detta sker lagras. De internetdata som ska sparas är vilken IP-adress varje abonnent haft vid varje given tidpunkt. De som tillhandahåller tjänster med e-posttjänster skall också lagra uppgifter om bl.a. avsändare och mottagare av ett e-postmeddelande.

Med andra ord - så kan myndigheterna kolla rubbet av dina kommunikationer och var du varit. Du behöver inte vara terrorist för att Polisen skall kunna få tillgång till alla uppgifter. Staten säger alltid att man inte kommer att missbruka de uppgifter man sparar. Det är uppgifter som redan kommit på skam. I andra länder som infört Datalagsringsdirektivet påvisar att långt ifrån alla som kan vara tänkbara terrorister blir avlyssnade och uppkollade. Det är egentligen inte konstigt.

Lagen ger heller ingen effekt. Eventuella terrorister vet exakt hur de skall kommunicera med varandra. De är inte så oförsiktiga så att de pratar i mobiltelefon eller SMS:a alternativt maila hur de skall utföra sina terrordåd.

Vi skall också ha klart för oss att efter införandet av datalagringsdirektivet i Tyskland sade 11% av de tillfrågade i en undersökning att de undvikit att använda epost, telefon eller mobiltelefon. Hela 52% uppgav också att de antagligen inte skulle använda telekommunikation för känsliga ärenden. Självcensur!

FRA är som västanfläkt ur integritetssynpunkt jämfört med Datalagringsdirektivet. Jakten på terrorister är ursäkten för att kunna jaga all typ av brottslighet stor som liten. Effekterna är minimala vad avser att spåra brottslighet kopplad till terrorism. Effekterna är däremot gigantiska om vi pratar integritet och skydd för individen mot Staten som inte alltid är så god.

GP har en belysande artikel - http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.538492-stoppa-datalagringsdirektivet-

Jan Rejdnell

Barnkonvention vs Barnbalk

2011-02-26T13:36:00.000-08:00

I en artikel på Brännpunkt i dag (Svenska Dagbladet) går ordföranden och generalsekreteraren för Epcat Sverige sin syn på hovrättens dom när man friar för våldtäkt mot en 14-årig förståndshandikappad flicka i Malmö.

I domen anser man att utnyttjandet hon utsatts för inte varit en tillräckligt allvarlig integritetskränkning. Ett barn har sålts som en vara och exploaterats sexuellt utan att ha blivit kränkt till sin integritet.

Detta resonemang är hållbart om man inte i samma artikel ondgör sig över att man har använt sig av sexköpslagen i domen. Man kan inte å ena sidan säga att en sexförsäljning är gjord och sedan beklaga sig över att sexköpslagen är inblandad för det är ett barn som blivit utsatt. Detta visar att lagstiftningen haltar och inte hänger samman.

Med all rätt reagerar Epcat över att ett barns rättigheter åsidosätts och att man istället åberopar sexköpslagen. Eftersom männen "inte förstod att hon var under 15" så blev hon helt plötsligt någon som sålde sex. Samtyckesåldern är 15 år i Sverige men det innebär inte att flickan är myndig och skall krävas på ett ansvar som lagen kan ställa krav och ansvar på en myndig person.

Rätten har inte trott på flickan utan istället gått på prostitution. Att flickan är under 18 år och förståndshandikappad tycks inte räknas.

Epcat pläderar för Barnkonventionen och skramlar med att Sverige skall granskas av FN:s barnrättskommittéinom kort vad gäller just implementeringen av tilläggsprotokollet för Barnkonventionen om försäljning av barn , barnprostitution och barnpornografi. Sanningen är att om Barnkonventionen hade varit införd som svensk lag så kanske domen ändå inte varit så annorlunda mot idag. Lagar krockar vilket visas i domen.

Vi har i dag lagar som tillåter polisen att ta in minderåriga till polisstation, sätta dem i förvar, lämna kissprover och bli visiterade. Vårdnadshavare eller eller sociala myndigheter behöver inget veta.

Lagar krockar. Därför behövs en särskild lagstiftning för barn i Sverige. En Barnbalk. Vi behöver ta bort moraliserande lagstiftning som sexköpslagen vilken används som det behagar - det märks i detta fallet.

Jan Rejdnell

Reflektioner över ett Barnombud

2011-02-24T13:24:00.000-08:00

I kväll satt jag som ordförande på årsmötet för Brottsofferjouren i Västerås - BOJ. Det är det minsta man kan göra för en sådan viktig verksamhet. Det har blivit några gånger nu. Det är mer än kommunal verksamhet än frivilligorganisation men det finns individer med stora hjärtan som sliter och ställer upp för personer i pressade situationer. Som skall vittna och som har blivit utsatta för våld och hot.

I kväll var "Årets Västeråsare" talare - Barnombudet Sara Holm Stålhand. Hon jobbar aktivt mot mobbning i alla dess former – fysiskt, verbalt, på internet och via mobiltelefon. Hon är en flitig debattör i barnfrågor både lokalt och på riksplanet och är ofta ute och föreläser i Västerås och i landet.De små berättelser som hon berättade om barn som lever i en utsatt miljö, barn som är nära att tappa fotfästet fick en person i publiken att spontant utbrista.

- Var finns föräldrarna?

Att kunna hjälpa barn och kunna tro på en individ och bara genom att oförbehållslöst ställa sig på barnets sida hela tiden räddar många självförtroenden och liv. Diskussioner om barnfattigdom känns oviktig i de berättelser som Sara förmedlade.

Sara har nog världens viktigaste jobb i Västerås.

Det är mest tjejer som vänder sig till Sara. det skulle behövas fler barnombud - manliga.

Sara varnade för att hoten och trakasserierna mellan kompisar i skolan görs efter skolan stängt men konflikten hamnar i skolan dagen därpå. Barn lämnas ofta ensamma framför datorn och föräldrar har noll koll. Många föräldrar är dåligt insatta i vad barnen gör på webben och föräldrarna har ofta en uppfattning av att internet mest är en lek.

”Det är hög tid för vuxenvärlden att sluta gorma om hur hemskt det är på internet innan var och en är fullt insatt i vad ens egna barn gör där. Det är hög tid att vi slutar dela upp verkligheten i två delar. För barnen är det bara ett enda liv”, menar Sara.

Jan Rejdnell

Inrätta ett barnkonto!

2011-02-21T08:56:00.001-08:00

Barnbidrag får man för att man skaffat barn. Somliga låter sina barn ta del av detta bidrag från staten för att köpa egna kläder, material till skolan eller någon idrott. Men många barn får inte sina allra viktigaste behov tillgodosedda. Vi pratar om barnfattigdom.
Jag tror inte för en sekund att de som har det dåligt ställt kommer få det bättre med ett barnkonto. Men pengar finns avsatta till barnen istället för allting annat som föräldrarna tycker att de behöver.
En vårdnadshavare kan utses för att sköta barnkontot för barnet om föräldrarna missköter sina barn. Det är inte möjligt i dag. Likaså kan barn fortare lära sig hantera egna pengar istället för gå till sin vårdnadshavare/förälder och fråga efter pengar eller kläder.

Skillnaden mellan ett barnkonto och dagens barnbidragssystem är att barnbidraget inte är knutet till barnet där vårdnadshavaren har ansvaret över det, utan ges till föräldern för att det skaffat barn.

Barnkonto ska handhas av föräldrarna/föräldern och i normalfallet så är det ingen skillnad mot hur det fungerar idag.

Det är först när det missköts som sociala myndigheter ska kunna träda in och i största möjliga mån i samråd med barnet, men alltid utifrån barnets förutsättningar, ge kontrollen över barnkontot till någon annan, exempelvis en god man eller en stödfamilj.

Idag har barnet inget eget ombud i vårdnadstvister och barnbidraget kopplas automatiskt till modern (vilket är krångel i alla vårdnadstvister och uppdelning av pengar mellan vårdnadshavarna). I dag har barnet liten rätt och en Barnbalk borde införas som ger barnet en självklar rätt.

En Newsmill - artikel är skriven på detta tema där jag står som en av undertecknarna.
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/17/barnkonton-skulle-r-dda-fattiga-barn

Jan Rejdnell